x

Årets bästa enligt Veronica Larsen

Årets bästa enligt Veronica Larsen

Redan i januari 2020 släpps (enligt mina öron) årets bästa låt. De fem första sekunderna av Lost In Yesterday minner om Niki & The Dove eller Empire Of The Sun men sedan tar en funkig, glad basgång över tillsammans med psykedeliska rymdskeppsljud. Den smittande refrängen passar Kevin Parkers ljusa röst perfekt. I vårt inre uppstår bilder av polkagrisfärgade karuseller, blinkande radiobilar, sockervadd i arkadhallar och märkliga varelser på styltor.

Tame Impalas Star Wars-tivoli till poplåt satte tonen för hela mitt 2020, för det har varit ett år där musiken i mina lurar gärna doftat av nostalgi, fått agera trösterik snuttefilt.

Favoriter från förr har letat sig in i varje spellista; när jag tränat, hyllat månen, dansat i köket, chillat, läst gamla dagböcker, mediterat. Mina händer har snarare velat greppa efter stadiga rötter från förr än nya halmstrån. Inte helt utan inre konflikt givetvis, vi musikjournalister har ju på vår lott att bolla olika sorters tempus samtidigt: dåtidens-, nutidens- och framtidens musik. Men det går att konstatera såhär med facit i hand, att mitt musiklyssnande påverkades av världsläget 2020.

Det som en gång var viktigt kändes med ens inte lika viktigt längre. Nej, att bibehålla fokus, rutin eller ens en gnutta fåfäng prestige har varit svårt. 2020 blev året då vi alla fick omstuvade prioriteringar. Det var också året då festivaler, konserter och klubbar blev inställda. Många artister bjöd mer digitalt: strömmade live-uppträdanden och musik i videoformat.

Under sommaren lyste Lisa Ekdahl upp allas vårt instagramflöde med initiativet ”win-win” där följare fick önska låtar till nära och kära som sedan framfördes på IGTV. Likt en generös tomtemor på solsemester, uppfyllde Lisa önskningar på rad och bjöd fantastisk musik från sitt hus i Portugal.

Men visst, alla artister strålade inte som Lisa och gick inte igenom rutan digitalt. Det var nog många med mig som inte orkade se klart en och annan strömmad konsert. Att kunna ta en publik (som man inte ens ser) och bjuda på sig själv utan applåder kräver viss erfarenhet eller rejält med självförtroende.

Ett gäng som blev extra utmanade var deltagarna i årets Idol, på grund av Covid-19 var det minimalt med publik i studion och en del framträdanden skedde från hotellrum. Konstigare saker har väl hänt i musikhistorien, men det var oerhört besynnerligt att bevittna. Årets säsong var också den starkaste hittills där deltagarna höll väldigt hög nivå. Brist på talang har vi inte i detta land. Olyckskorparna kraxade visserligen, om att idolerna inte skulle ha någon framtid nu när live-branschen är i kris.

Att allt skulle ”återgå till det normala” var mångas önskan under 2020, men frågan är om vår värld ens går att betrakta som vidare ”normal”? För corona har blottlagt våra svagheter. Likt en icke önskvärd trisslott har viruset tvingat oss att skrapa fram det vi visste inte fungerar särskilt väl, alla de problem som vi, struts med huvudet i sanden, inte orkat ta tag i.

Problemen inom äldreomsorgen, bristen på sjukhuspersonal och sjukvårdsplatser, musikbranschens beroende av live-intäkter. Listan kan göras lång. Flera av de branscher som drabbades ingår också i det ständigt rullande hjulet som stavas: kapitalism. Vi köper, köper, köper. Vi äter ute, vi unnar oss nöjen och vi reser. Till förbannelse. Utbudet av allt är enormt och valfriheten total. Är det verkligen normalt? Är det något vi ska sträva efter att återgå till? Jag tycker inte det. Klimatkrisen om något är ett bevis på att ”det normala” inte är sunt någonstans.

Sveriges väg av ”frihet under ansvar” har varit intressant att skåda. Själv har jag dragit mig till minnes den ”frihet under ansvar” som vi elever ibland gavs i högstadiet och gymnasiet. Det var en frihet som inte alla klarade av att hantera. Vissa skolkade helt, andra la sig och sov, några fuskade friskt, en del gick till närmsta köpcentrum för att umgås, shoppa eller beställa mat. Motivationen – själva moroten till egenansvar, var det få som förstod. Det var sällan någon vuxen som på allvar förklarade att det du gör idag påverkar dig och andra imorgon.

Att kunna ta egenansvar kräver självrespekt, att man ser sitt värde och vet att man har möjlighet att bidra och påverka. Att kunna ta samhällsansvar kräver respekt för andra människor som grundar sig i medmänsklig kärlek. Den medmänskliga kärleken hittar sin väg genom empatin. Att jag som medmänniska kan sätta mig in i tanken på din förlust, din arbetsbörda, din sorg eller sjukdomssmärta.

När virus-krisen på allvar drabbade vårt land i våras skedde något ovanligt, våra politiker som ständigt är i luven på varandra agerade istället som ett team. Symboliskt syntes den svenska flaggan som en brosch på allas tröjor och kavajslag. Debatter tystnade, regering och myndigheter gjorde tillsammans det man ansåg var bäst.

Om Sveriges agerande var rätt eller fel kommer det att fortsätta trätas om i evigheter; det kommer att pekas finger, munhuggas och twittras. Det kommer att utredas, kritiseras och granskas. Men vem kommer slå ett slag för empatin? Vem kommer vägra bråk? Vem kommer att se glaset som halvfullt? Mitt hopp går ut till er som läser detta.

När en kris drabbar oss vet vi sällan hur vi ska reagera. Speciellt om krisen för oss är ny. Vi är alla mänskliga till den grad att vi inte alltid agerar rationellt, vi reagerar instinktivt och emotionellt. Vissa stänger av, får tunnelseende i en kris. Andra blir arga fast dem egentligen är ledsna. Vissa blir handlingsförlamade, vill gömma sig under en sten. Men i några tänds det en gnista av mod och vilja, att krisen med bestämdhet ska övervinnas.

I ett samhälle ryms allt detta, i ett samhälle ryms olika sorters människor och här måste vi hjälpas åt. Det är lätt att vara efterklok, att skylla på andra och sitta med armarna i kors som en viktigpetter. Men det mina vänner är inte att ta egenansvar och samhällsansvar. Det är bara barnsligt.

Att som samhälle få förtroendet ”frihet under ansvar” är i grunden kärleksfullt och klokt, men det ger inte per automatik ett resultat. Resultat får vi när vi inser att samhället är något vi alla är medskapare till. Samhället består inte bara av myndigheter, politiker, polis och nyhetsmedier. Samhället är du och jag.

Smaka på orden: du och jag. Visst är det vackert ihop?

Gäller egenansvar och samhällsansvar även för artister, musiker och producenter? Ja. Hårda ord från undertecknad nu, men 2021 kommer det inte längre fungera att som artist vara så blasé att man inte tar något som helst ansvar för någonting.

Artister utan åsikter, artister som bara är intresserade av sin egen image och framgång, artister som inte lyfter ett finger för jämställdhet, mångfald eller klimat, artister som aldrig reflekterar över sina samarbetspartners, artister som bara pratar om sig själva i intervjuer, artister som inte ger andra kredd för deras prestationer.

Sorry. Men ni är körda. Det börjar bli dags för er, för alla och envar att växa upp nu.  

11 bra album från 2020

Går du igång på färgstarka texter på svenska, vacker tysk pianomusik, snyggt paketerad pop, snuskig R&B, stjärnklar hiphop på danska, rumba/sato från västafrika eller sydafrikansk jazz? Ja, då kanske du hittar något i listan här som passar dig.

Lord Siva – Lys
Yumi Zouma – Truth Or Consequences
Jay Electronica – A Written Testimony
Martin Kohlstedt – Flur
Linda Bonaventura – Allt Har Sin Tid
Tops – I Feel Alive
11:11 – The Night Before The Morning After
Star Feminine Band – Star Feminine Band
Lido Pimienta – Miss Colombia
Emilie Nicolas – Let Her Breathe
Shabaka And The Ancestors – We Are Sent Here By History

7 bra EP:s från 2020

Carlota – The Bow
Christine And The Queens – La Vita Nuova
Charlotte Dos Santos – Harvest Time
Hatami – Ferdows
Maia Wright – Firsts
Ace Tee – Ace X
Little Simz – Drop 6

Ett efterlängtat släpp från 2020

Albumet As The Tower Fell av The Hanged Man. <3

Årets nostalgi

Är det något detta musikår gett mig så är det en nyfunnen kärlek för att lyssna på och njuta av välbekant musik. Lyssna – inte konsumera/hetsäta. Det har varit välbehövligt att blicka bakåt.

”One good thing about music, when it hits, you feel no pain. So, hit me with music.” – Bob Marley

Nostalgisk musik hittar du i denna spellista.

44 bra låtar från 2020

Nostalgi i all ära, det kom en hel del nya finfina låtar också!

44 pärlor hittar du i denna spellista. Alla årets låtar, old as new, hittar du i listan här.

En vacker video från 2020

"I feel like I exist for love. Only for love"

<3

ÅRETS ALBUM 2020: GAFFA-redaktionen har sagt sitt


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA