x

VÄRLDENS BÄSTA LÅT: När världens sämsta band var bäst

VÄRLDENS BÄSTA LÅT: När världens sämsta band var bäst

Man kan knappt tro det i dessa dagar. Men en gång i tiden spottade Irlands största band U2 ur sig hits med avgörande tyngd på löpande band.

Under 80-talet och in i 90-talet levererade kvartetten plattor och låtar av utomordentlig kvalitet. Därefter blev de orimligt stora och, så att säga, kassa. Eller så steg Bonos självgodhet både honom och bandet åt huvudet. Men någonstans kring mitten av 90-talet så förlorade bandet all den slagkraft de tidigare hade stoltserat med. Få band lider så mycket som U2 av det där fenomenet att både vara överskattade och underskattade. Men så är det. Bandets 80-tal undervärderas jämt och ständigt och allt därefter ges en betydelse som det där materialet absolut inte förtjänar.

En stor del av den avsky som finns mot detta arenaband beror utan tvivel på frontmannen Bono. Han är stöpt i en del av kändisvärlden som på 70- och 80-talet präglades av stor social och politisk medvetenhet. Och på den tiden var det sociala engagemanget av det ytterst koketterande slaget. Bono ser både då som nu ut och agerar som att han faktiskt är övertygad om att det är just han och ingen annan som kommer att rädda världen. Långt ifrån en nutidens Greta Thunberg som bär tyngden av och förmedlar ödesdigra fakta – och ingenting mer.

Men så agerade dåtidens artistaktivister. Det var ett sätt att vara, särskilt om man var en vit man. Det var Messiaskomplex och ”white saviour” för hela slanten. Och Bono har inte tagit sig vidare därifrån. Men vi ska inte fastna i att bandets ideolog är en pretentiös och störig jäveln. Allt är faktiskt inte endast U2 och Bonos fel. När det vedervärdiga albumet Songs Of Innocence (2014) hamnade på allas Apple-enheter och dessutom korades till årets bästa album 2014 av den berömda musikblaskan Rolling Stone, så var det fler pappskallar inblandade än bara bandets medlemmar.

Men detta var innan det ikoniska musikmagasinet Rolling Stone hade bestämt sig för att lajva ”woke” och göra sitt bästa för att marschera i takt med tiden. Bandet sågas inte vid fotknölarna nu heller, men några topplistor, förutom möjligen försäljningslistan, klättrar de inte längre på. Det är inte en dag för sent.

Undertecknad har skrivit mycket skit om U2. Exempelvis här, här och här. Men det fanns en tid när de förgyllde både musikvärlden och min tillvaro. Glöm backhoppningen i Garmisch-Partenkirchen och Ivanhoe på nyårsdagen. Det som gäller är den ödesmättade och galopperande superhitten New Year’s Day. En låt så kongenial med den dag den representerar att det nästan gör ont.

Låten blev något av U2:s kommersiella genombrott. Det var den första singeln från bandets framgångsrika tredje album War, som släpptes 1983. Låten har ett monumentalt vemodigt driv och det var mer än passande att den videon spelades in i ett vinterlandskap i Sverige och Sälen.

Det sägs att låten handlar om det på annorlunda sätt revolutionära fackföreningsrörelsen Solidaritet, i Polen. Som var en av dominobrickorna som bidrog till att framför allt den polska kommunistdiktaturen föll. Men rörelsen Solidaritet var också en av fler avgörande faktorer som bidrog till att resten av Östeuropas diktaturer föll.

En av behållningarna med låten är att Bono inte skyltar med detta i låttexten. Den hade precis lika gärna kunnat handla om någonting annat. Texten är allmängiltig utan att för den skull hemfalla i generisk banalitet.

Det sägs att basisten Adam Clayton försökte plocka ut ackorden i Visage-låten Fade To Grey och att det var ”misslyckandet” som blev slingan i New Year’s Day. Riktigt samma vajb är det inte, New Year’s Day stormar fram medan Fade To Grey är något statisk till sin karaktär. Låtarna förhåller sig inte till varandra som exempelvis Running Up That Hill förhåller sig till Kents Dom Andra.

Gitarristen The Edge spelar som vanligt gura i låten. Men här ger han sig också på piano. Och han lämnar sitt mest patenterade och tuggande gitarrspel utanför. Detta gör att låten får en fart och fläkt som traditionella U2-låtar inte riktigt har.  

Resultaten är en låt som bär både löftet om en nystart och risken för ett status quo. Nyårsdagskänslan.

LÄS OCKSÅ: Bästa säljvecka för vinyl någonsin


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA