x

KRÖNIKA: Follow the reaper, Alexi Laiho

KRÖNIKA: Follow the reaper, Alexi Laiho

Minns du ögonblicket när din identitet liksom klickade ihop? När allt föll på plats – så här vill jag vara; det här är det coolaste som finns. En tonårings ledsagare. För mig handlade det kanske inte så mycket om ett ögonblick, utan om en person. En tanig, blek finne med ESP Flying V och en fäbless för snorloskor.

17 år efter Hate Crew Deathroll såg jag inte så mycket upp till Alexi Laiho längre, och Children Of Bodoms fem sista studioalbum är inte så mycket att jubla över. Men förutom att ha legat helt rätt i tiden rent kommersiellt exploderade bandets karriär när jag var precis rätt mottaglig. Jag var 13 och älskade power metal, men började också nosa på de lite hårdare banden som de coola killarna på fritidsgården tipsade om. Children Of Bodom var den perfekta övergången för både mig och andra – jag undrar om de inte var det mest populära metalbandet i Höganäs i mitten av 00-talet. Och vilken kranskommun man än besökte för spelningar på fritidsgårdar fanns där någon med en "I survived Lake Bodom"-tröja.

Alexi Laiho är en av modern metals mest inflytelserika gitarrister. När Children Of Bodom släppte sitt debutalbum 1997 hade ingen hört något liknande. Det lät extremt finskt, och det var hård, melodisk death metal – men det var också övergött av neoklassiska solon, gitarr- och keyboarddueller, melodier plockade rakt ifrån Mozart, redneck-utanförskap och glamrock-attityd. Dessutom skrev Alexi knappt några texter: större delen av debuten är adlibbat gläfs. De fick egentligen aldrig någon värdigare genrestämpel än Something Wild.

Jag är inte säker på vilken den första låten jag hörde var, men när jag köpte liveplattan Tokyo Warhearts och möttes av det inledande “We are Children Of Bodom and we come from fucking Finland” var det bland det coolaste jag hört. Jag och min bästa vän åkte till Shock i Malmö där jag köpte bandflaggor att hänga på väggarna, och t-shirts som fick min franskalärare att för första gången titta snett på mig. Jag målade naglarna svarta och sydde en finsk flagga på min jeansjacka. Texterna – oneliner på oneliner om att skita i alla som ser ner på en. I don’t give a fuck if you hate me. Samtidigt så möter det pubertala i uttrycket också mycket sofistikerat i musicerandet.

Alexi är extremt hårt förknippad med mitt identitetsskapande under en viss period i mitt liv, och därför känns musiken kanske inte så tidlös. Men å andra sidan, när vi hade klippt håret och börjat spela psykrock delade vi replokal med ett gäng fem år yngre killar. De övade lite hårdare än vi och kunde så småningom börja låta som sina idoler – samma som jag hade haft några år tidigare. De hade också CoB-flaggor i replokalen, svart nagellack och de snodde låttitlar. Så nej, energin, melodiglädjen och frenesin i låtar som Needled 24/7 och Hatebreeder kommer nog aldrig dö. De utgör det perfekta soundtracket till en tonårig lantis uppväxt och sökande.

Det var längesedan jag läste om ett dödsfall som jag tror ger en så stor skara vänner och barndomsbekanta ett extra hårt sting i magen. Rock in peace, Wildchild. Du var värd ett bättre avslut på din karriär. Now, follow the reaper.

Lyssna på Children Of Bodoms och Alexi Laihos bästa låtar, liveinspelningar och covers här.




Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA