x

NAMNSPECIAL: “Jag tänker aldrig: nu ska jag skriva en låt om en kändis”

NAMNSPECIAL: “Jag tänker aldrig: nu ska jag skriva en låt om en kändis”

Det går att göra diskret – som Taylor Swifts passning till Harry Styles i I Knew You Were Trouble – eller också stavar man namnet fullt ut. Men vad lockar egentligen någon till att sjunga om en kändis? Pernilla Andersson benar ut den röda tråden till varför man kryddar låtarna med kända namn.

Kändisar har knappast varit en bristvara i låttexter genom åren, från Grace Kelly i Mikas dunderhit från 2007 till den nutida hyllningen av Mandy Moore signerad Hov1. Och en som de senaste åren stuckit ut med sina namedrops är Pernilla Andersson – som på ett diskret sätt inkluderat både svenska och internationella namn. För ingen kan väl ha missat radiofavoriten Johnny Cash och Nina P, där The Cardigans-sångerskan Nina Persson spelar en betydande roll.

– Jag tänker aldrig att: “nu ska jag skriva en låt om en kändis”. Utan för mig var det så att min gitarrist Fredrik var jättekär i Nina Persson. Och detta var när Cardigans var som mäktigast och störst och Nina var så där bra i alla intervjuer och skitsnygg jämt – till och med jag hade lite av en crush på henne. Så Nina var liksom den som ständigt dök upp i turnébussen. Och när vi då var på väg till Kiruna för att spela, så säger Fredrik att: “Men fan, Nina. Hon är ju min ängel!” och då förklarade jag bara att: “Hon är redan kär, så du har ingen chans där”. Så det kom från ett samtal helt enkelt, berättar Pernilla.

VÄNNER SNARARE ÄN KÄNDISAR

Men Nina Persson är inte heller den enda välkända profilen som kommit att figurera i Pernillas texter. Det faller sig nämligen naturligt att inkludera både kollegor och vänner i musiken – för det är just det som är den stora skillnaden. I Pernillas egen värld är personerna hon skriver om inte kändisar, utan människor som hon faktiskt känner. 

– Jag tror att det är få som bara hittar på ett namn från out of the blue. Och jag gör det här med att använda namn rätt ofta, har jag märkt. Men för mig handlar det ganska mycket om att jag skriver om händelser. I Dansa Med Dig skriver jag till exempel om Plura. Jag hatar folk som röker på morgonen och en morgon stod han utanför mitt hotellfönster och rökte. Det får inte vara privat och utlämnande på ett dåligt sätt, för det tycker jag inte att man har rätt till. Men i och med att vi alla turnerar och ibland är backstage på festivaler tillsammans, så ser man ju inte sina kollegor som offentliga personer. Jag tänker inte på Plura som en kändis, utan för mig är han någon som jag varit ute på tre-fyra turnéer tillsammans med.

Men du nämner aldrig någon i en låt utan att du kan koppla det till dig själv?

– Nej, jag har ju låtar där jag skriver om mina bästa vänner också, för att de har en sån stor impact på mig. Och det är ju ingen som vet vilka de är, men det skiter jag i, för jag tycker att de ska namnges i alla fall. För egentligen är det ju så här, att om man lyckas nå publik och radio, så är det ju härligt – men det är ju inte därför man skriver musik. Man skriver musik för att man måste göra det, för att man måste få ur sig saker. Och det är ju ganska egotrippat. Nu kan jag ju bara prata för mig själv, men jag sitter i alla fall aldrig där och tänker att nu ska jag skriva en låt där jag namedroppar någon. Så det går ju inte att krampa fram någonting, för då blir det inte bra. För utan den personliga kopplingen så tror jag att det hörs, för då blir det bara larvigt.

ÖVRIG NAMNSPECIAL:

Intervju med Nic Schröder

Intervju med Felix Sandman


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA