x

KRÖNIKA: Kan vi skilja på konstnären och hens verk?

KRÖNIKA: Kan vi skilja på konstnären och hens verk?

Det här är en gästkrönika av Hardy H. Hum (vänster i bild), musikern bakom And We Should Die Of That Roar.

Phil Spectors mord och hans långvariga förflutet som präglats av kriminellt våld, Jon Schaffers antidemokratiska aktivism och deltagande i stormningen av Kapitolium, Morrisseys återkommande antisemitiska uttalanden, Varg Vikernes offentliga omfamnandet av nazism, Phil Anselmos sieghailande, Peter Handkes förnekelse av dokumenterade krigsförbrytelser och folkmord i Bosnien … listan med konstnärer med tveksam, eller till och med rentav vidrig, moral och etik kan göras lång. Så, vad tycker vi om det? Åsikterna är mångahanda och huvudsakligen gravt polariserade. Den ena sidan hävdar att vi måste skilja mellan konstnär och hens konst. Den andra att konstnären behöver hållas ansvarig för sina snedsteg. Jag säger – det är komplicerat. Jag tror inte att man kan skilja mellan konst och konstnär. Men jag tror inte heller att normen ska vara en felfri konstnär – en som aldrig har tänkt en tveksam tanke eller gjort någonting fel. För det skulle sannolikt leda till ett överflöd av intetsägande och tråkig konst, som något slags bedrövlig bedövning för massorna. Och vem vill ha detta? Med detta sagt så tycker jag inte att konstnärer eller deras konst ska ges dispens från kritik kopplad till deras moraliska hållning och det avtryck som detta lämnar på oss konstkonsumenter och samhället i stort. Låt mig förklara detta lite närmare. 

I en intervju med The Daily Beast Magazine avfärdade punkrockaren, poeten och gatufilosofen Henry Rollins tanken att man kan skilja konst från konstnären: "Jag tycker att vi bör ställa höga krav på konstnärer ...", sa Rollins, "... för om du ska göra en skiva som jag släpper in i mitt hjärta, så är du förhoppningsvis inte en homofob eller rasist, för i så fall så är det för mig en deal-braker." Så Mr. Rollins köper det inte. Det gör inte jag heller! Jag skulle till och med vilja driva det ett steg längre genom att säga att jag inte tror att det ens handlar om huruvida vi vill eller är kapabla till detta eller inte. Jag tror inte att det låter sig göras, punkt! Närmast vi kan komma är att övertyga oss själva om att vi just, som ett exempel, har lyckats avnjuta en rasists konstverk utan att över huvud taget ha blivit påverkade av dess sinnesvävda trolldom.

För konsten vi just har hängett oss åt är fortfarande smidd i rasistiska perspektiv och sentiment som osar av motbjudande stank av rasistisk ideologi. Som att simma i en sjö av seg rassegegga. Och det är konst vi pratar om här! Det gör det svårt att ducka för de effekterna som denna gegga har på oss. Gegga klibbar som lim och kryper djupt under huden, oavsett om vi vill (erkänna) det eller inte.

Med handen på hjärtat, konst i och för sig själv är ingenting. Konst är alltid en del av samma nät av betydelse som den ständigt utmanar. Den har sina rötter i våra diskurser om moral och rättvisa och i konstnärernas personliga världsbild och människosyn, vilket innebär att den inte kan betraktas utanför detta sammanhang. Eftersom det enda som vi då skulle kunna ta ställning till är det tekniska utförandet av en konstform ... och det är som ljudet av en hand som klappar. Konst är inte teknologi. Konst är inte ekonomi. Vi kan begrunda hur en raket river upp stratosfären i si och så kilometer i timmen utan att behöva relatera till de sociala konsekvenserna av dess kraft. Vi kan konstatera att den perfekta blandningen av metaller kan ge en viss kvalitet till resultatprodukten utan att behöva relatera till de sociala konsekvenserna av den. Vi kan komma fram till att ett kilo morötter väger exakt lika mycket som ett kilo spenat – med signifikant skillnad i volym. Vi kan mäta de tekniska egenskaperna hos nästan vad som helst på denna jord – utom konst. Detta för att konst inte är spenat eller morötter eller teknologi.

Till exempel, Svenska Akademiens val – att omfamna en folkmordsförnekares och historierevisionists Peter Handkes litterära verk och tilldela honom Nobelpriset i litteratur – är inte bara ett oskyldigt misstag; det avslöjar ett djupare strukturellt problem med etnocentrisk kulturell elitism som är helt okänslig för de blodröda mattorna på lik som denna ”fina” konst har gått över för att komma dit den är idag.

Jag tror inte på fairytales. Riktigt så naiv är jag inte. Jag tycker inte att en konstnär måste vara ett helgon! Men det är ändå skillnad mellan exempelvis Jerry Lee Lewis – och hans oändliga dumhet och gräslighet när han gifte sig med Myra Gale Brown (hans 13-åriga kusin) – och Burzums skapare Varg Vikernes öppna omfamning av nazistisk ideologi och hans fega förnekande att hans egna nazistiska övertygelser inte skulle ha någon inverkan på hans konst. En närmare titt på Vikernes texter visar nästan omedelbart att detta inte riktigt stämmer. Ta till exempel texten till låten War från hans självbetitlade debutalbum från 1992:

War

I Lie Wounded on Wintery Ground

With Hundred of Corpses around

Many Wounded Crawl Helplessly around

On the Blood Red Snowy Ground

War

Cries of the (ha, ha) Suffering Sound

Cries for Help to All Their Dead Moms

War

Many Hours of Music

Many Drops of Blood

Many Shiverings and Now I Am Dead

And Still We Must Never Give up

War

Eftersom Vikernes politiska positionering och ideologiska övertygelse inte är någon hemlighet och eftersom han öppet uttrycker sitt omfamnande av nazistisk ideologi – då kan jag inte tolka dessa rader utan att framkalla förintelsebilderna, håna offren och deras lidande och förhärliga brutaliteter av detta krig. Dock har Vikernes i sina senaste skapelser utvecklat en lite mindre explicit lyrik:

The Reckoning Of Man

...

I remember the red runes on the rock,

the spell of seeing being sung,

and the bold opening up of the beautiful burrow. 

I remember the coming of man reborn,

the birth of Baldur the bright,

the return of a world that was woefully lost.

Återigen, eftersom jag känner till Vikernes ideologiska övertygelser, så är allt jag ser här en nationalromantisk nostalgi – med fornnordiska gudar i centrum – och hans längtan efter en värld som gått förlorad på grund av … ja, samtiden. Påfallande likt den retorik som används av högerextremistiska grupper och politiska organisationer i Sverige och stora delar av den euroamerikanska världen ända sedan slutet av andra världskriget och kanske ännu mer sedan Samuel P. Huntingtons grundlösa etnocentriska politiska profetia Clash Of Civilizations.

Lewis ifrågasatte inte sin egen moral eftersom ingen annan – eller relativt få – gjorde det. Han var kanske en produkt av sin tid. Jag vill varken relativisera eller legitimera här, utan försöker bara sätta det i ett sammanhang nödvändigt för att fenomenet ska kunna förstås någotsånär nyanserat. Vikernes, å andra sidan, försvarar sin nazistiska syn trots ett omfattande ifrågasättande av samtida konstkonsumenter. Då är det svårt att se det som ett misstag – det är snarare ett ställningstagande. En medveten och avvägd riktning. En konfiguration av en identitet som syftar till att göra viss skillnad i världen, att slå ett slag för ett sätt att leva och inte ett annat. Det är annorlunda!

På liknande sätt är det skillnad mellan, exempelvis, Bob Marleys otrohet mot sin fru Rita och Peter Handkes förnekande av folkmord i Bosnien. Marley var ondskefull mot sin fru. Handke är ondskans väktare.

Konst handlar inte om att den ska vara vacker, tilltalande och tröstande. Röda rosenträdgårdar, alpfloder, nordiska skogar, Söderhavets sandstränder och dylikt gör detta mycket, mycket bättre. Konst är en primär form av kommunikation och som sådan skapar den alltid ett band mellan konstnären och konstkonsumenten. Vi kan inte gå runt och låtsas att så inte är fallet. Ja, konst kan vara vacker, men den kan också vara spännande, provocerande, gåtfull, förbryllande och skrämmande. Så nej! Jag attraheras inte av en målning för att den är vacker utan snarare för att den fascinerar mig, drar i mig, talar till mig – den kommunicerar sin trolldom och kastar sina krokar i mina djupaste sediment, mitt pre-semantiska jag. Detta blåser liv i mina emotionella dimensioner och min varseblivning på olika abstraktionsnivåer. Så om jag skulle få reda på att en målning gjordes av en krigsförbrytare – naturligtvis skulle det påverka min tolkning av den! Alla saker som kommunicerades till mig genom den målningen skulle på ett ögonblick falla till marken som ett korthus och nya, mer kontextualiserade tolkningar skulle ta sin plats och bygga upp en ny uppsättning förståelser. En ny berättelse. Hur kan det någonsin vara något annat sätt? Men jag är också starkt övertygad om att jag skulle påverkas på liknande sätt – även om kanske inte i lika stor omfattning – även om jag inte hade en aning om vem konstnären är. För vem konstnären är finns ingraverat i hens konst. Här kommer ett målande exempel.

För ett par år sedan, vid en premiärvernissage av den svenska målaren och skulptören Lillevi Hultman, frågade jag henne om en specifik målning, om den var ett självporträtt. Målningen avbildade en kvinna intrasslad i trådar i en symaskin och inger en känsla av att kvinnan både behärskar maskinen och behärskas av den ... som en marionett. Trådar och sömnad var Hultmans dominerande konstnärliga teknik på den tiden så jag trodde att det var så hon såg sig själv när hon ägnar sig åt sin konst. Så, när hon hörde min fråga vände hon sig om, såg mig i ögonen och svarade: "ALLT ... är ett självporträtt!". Vilken lärdom för mig! Och om det är så, om all konst är självporträtt i den bemärkelsen att den bär betydande delar av konstnärens medvetna, undermedvetna och olika lager av hans/hennes djupaste känslor... då är svaret på frågan jag ställde i titeln på denna artikel: "Nej, konst kan inte skiljas från konstnären!

I slutändan så handlar det inte om att vara exceptionell eller perfekt eller felfri som konstnär och människa. Felfria människor besvärar mig eftersom jag inte tror att de kan existera. Istället handlar det om att hålla fast vid de mest grundläggande elementen i vår mänsklighet. Att inte bara låta den skingras för vinden i vår strävan efter befrielse från alla sociala och kulturella normer och värderingar. Och det är någonting som kanske kräver en högre grad av tydlighet och ärlighet gentemot oss själva. 

Den sydafrikansk-holländska målaren Marlene Dumas målade ett självporträtt baserat på ett fotografi av sig själv där hon lugnt tittar över sin axel i starkt ljus och intensiva färger som kolliderar kraftigt med målningens titel Evil Is Banal. Målningen analyserades och diskuterades av många med avseende på att det var en kommentar till apartheidregimen och ett eko av Hanna Arendts beskrivningar av det nazistiska byråkratiska systemet och hur den mest skrämmande egenskapen av det systemet vid den tiden var hur normaliserat och allmänt accepterat det var i det dagliga livet. Dumas kommenterade sitt självporträtt med följande ord: "Jag är inte här för att propagera frihet. Jag är här för att visa sjukdomssymptomen av min tid. Jag är ett bra exempel på allt som är fel med min tid."

Vi får inte se på konstnären som en självskapad och/eller självskapande individ. Detta gäller lika mycket Phil Spector som alla andra artister/konstnärer. Konstnären föds, lever och frodas genom kontinuerliga samkonstitutiva relationer med det samhälle som representeras av hens publik. Att vara konstnär är ett privilegium – men inte utan ett visst ansvar. En konstnärs syn på hens plats i världen och hens förpliktelser gentemot denna värld och människor kommer oundvikligen att påverka hens konst. Genom sin konst berör konstnären människor och därigenom förändrar världen. Att hävda att vi måste skilja mellan konsten och konstnären är att göra det lite väl enkelt för oss själva. Kanske kan det till och med ses som ett tämligen lat försök att rättfärdiga ens dragning till viss musik, vissa målningar, romaner och/eller annan konst. Jag säger inte att vi ska bojkotta konst vars skapare inte lever upp till vissa moraliska standarder. Men vi måste åtminstone tillåta oss själva att vara medvetna om dessa element och om det inflytande de har på oss.

Kärlek! /Hardy

And We Should Die Of That Roar på Spotify.

KRÖNIKA: ”Damn, how much damage can you do with a pen?”


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA