x

Sibille Attar: “Jag tror att ilskan riktas åt fel håll”

Sibille Attar: “Jag tror att ilskan riktas åt fel håll”

Numera vågar Sibille Attar säga vad hon tycker, för skit samma. GAFFAs Camilla Johansson pratar med en artist som nyligen släppt albumet A History Of Silence men vägrar vara tyst om skeva villkor i musikbranschen.

– Då var jag en jätteosäker person som försökte anpassa sig efter andras behov och samtidigt behålla integritet. Det misslyckades jag med radikalt. 

Sibille skrattar och rycker på axlarna. 

Jag kunde inte sitta på båda stolarna samtidigt, att vara en stringent kvinnoartist och ändå vara vara mig själv. 

Då, i början på 10-talet var Sibille Attar i starten av sin solokarriär efter att ha varit medlem i flera väl sedda indieband. 2013 kom debutalbumet Sleepyhead, och Sibille kom att etablera sig som en av landets mest intressanta musiker. Ett epitet hon gjort skäl för sen dess. Men mycket har också förändrats, inte minst Sibille själv. 

– Nu är det mer att jag vågar säga saker för skit samma, typ. Det har ändå inte funkat när jag har försökt anpassa mig till folks önskemål eller diverse regler. Jag har inte blivit mer älskad eller mer lyssnad på för det. Så då kan jag ju lika gärna bara köra på och säga vad jag tycker. Men det har inte alltid varit så odramatiskt för mig. Jag har känt mig väldigt kontrollerad och betraktad, av allt från familj till skivbolag och kollegor. Jag har brytt mig jättemycket om sånt, nu skiter jag i det. Och det är lite det här den nya skivan handlar om för mig. 

"NU SKITER JAG I VEM SOM HÖR DEN"

Sibille beskriver den nya skivan A History Of Silence som en breakup-skiva med det förflutna. Där skapandet blev en sorts terapi för att bearbetat gamla minnen och känslor – en rensning av systemet. 

– Det var ett väldigt intressant arbete och det var skönt att gå tillbaka till allt och bara vara i känslorna. Att inse att det var så här min upplevelse såg ut. Oavsett allt annat runtomkring. Jag hör ju att den låter ganska tung, men för mig är det en hoppfull skiva. En start på något nytt och invit till en bättre framtid. 

Hon understryker dock att allting inte är självbiografiskt och jämför det med skillnaden mellan en roman baserad på ett liv och en självbiografi, det är två helt olika böcker.

– Nu skiter jag i vem som hör den men jag har haft mycket skam och varit rädd att skriva någon på näsan. För det här ju bara mina minnen. Det finns andra som kommer ha andra minnen, och jag respekterar det. För det är ju så här med minnen … Jag menar, vad är ett minne? Man berättar en historia och sen kommer man bara ihåg vad man berättade sist. Nästa gång man berättar samma historia kanske man har kryddat den eller uteslutit en detalj för att man var i en viss miljö. Så tredje gången berättar man den historien och tycker att den är sann. Det enda man kan komma ihåg är ju hur något upplevdes egentligen och det måste man ju få äganderätt på. 

Även soundet på albumet är inspirerat av en annan tid i hennes liv.  

– Jag ville vara sann mot mina musikaliska rötter. Så jag gick in i ganska mycket 80/90-tal, new wave, The Cure- och Cocteau Twins-vibben. Sådant mitt gamla ”true self” lyssnade på när jag började bli intresserad av musik. Men eftersom jag är så motvalls så ville jag också motarbeta det. Why U Lookin är ett ganska perfekt exempel, för på den tiden hatade jag saxofoner. Så då ville jag liksom gå emot mig själv på den och då blev det nya att det bara skulle låta som Bruce Springsteen, haha. Så den låten är lite inspirerad av Born In The USA för det var en sån där hatlåt jag hade back in the days. 

“FEJKAT MIG FRAM”

Arbetet med A History Of Silence var inte bara terapeutiskt utan har även varit extremt lärorikt då Sibille skrev, producerade och mixade allting – med undantaget en låt – på egen hand hemma i sitt sovrum.

– Det gjorde jag mest för att jag inte orkade vänta på någon annan, jag hade ett sånt jäkla tempo. Sen hade jag aldrig mixat en skiva tidigare så jag ville prova det. Och det lärde jag mig extremt mycket av! Men 99 procent av tiden har jag bara fejkat mig fram. Typ suttit framför tutorials på YouTube och SMS:at Jocke Åhlund och frågat hur saker funkar. Han är en enda som svarar. 

Sibille skrattar och fortsätter sedan: 

– Det har varit ganska surrealistiskt. Delvis för jag bara suttit själv i ett rum nästan hela tiden men också för att det ganska länge kändes som att den här skivan inte fanns. Speciellt när jag var tvungen att skjuta upp den. Ingen hade ju hört skivan så det kändes som att jag bara hade hittat på att jag hade gjort den. Och det hade jag ju. Jag hade bara hittat på den själv, här precis bredvid mitt kök. Då är det ju bara rakt från min hjärna, rakt in i datorn. 

ETT DEMOKRATIPROBLEM

2020 var ett väldigt produktivt år för Sibille personligen. Förutom att hon färdigställde sitt nya album tog hon initiativ till ett upprop mot orättvisa restriktioner i kulturbranschen, producerade en låt till Therese Lithner samt skrev musik till Håkan Hellström, Dessutom startade hon podcasten Kul Att Du Håller På tillsammans med Sara Parkman. 

– Jag tycker det blir bra eftersom vi inte är sponsrade eller så. För då kan man kritisera P3 till exempel, för att de är en megafon åt storbolagen. Skit samma, det är inte som att man kan bli cancelled om man redan är det.

Ännu ett skratt lämnar Sibille innan hon blir mer allvarlig: 

– Nej men jag tycker att det är ett demokratiproblem att akter med mindre pengar inte får utrymme. Det är inte en fråga om kvalitet, det är faktiskt inte det. Och där har Public Service ett ansvar som jag inte tycker att de tar, i ett så pass litet land som Sverige. 

Till skillnad från många andra har Sibille aldrig varit rädd för att prata om de ekonomiska villkoren i musikbranschen. Hon har exempelvis aldrig hymlat med att hon behövt ha ett jobb vid sidan av musikkarriären för att klara sig ekonomiskt, något hennes gamla skivbolag inte uppskattade att hon pratade om i intervjuer. 

– De ville få mig att sluta prata om det för det är inte den bilden man vill ha av en artist. Man vill ju sälja drömmen, du ska inte vara ett fattigt butiksbiträde liksom. Men det har aldrig varit norm att prata fördelningar, STIM eller avtal, i alla fall inte i den indievärld jag verkat i. Det har det bara fnysts åt. 

Den beröringsskräck som råder kring pengar är något som påverkar branschen negativt menar Sibille. Och när ämnet väl kommer på tal blir diskussionen ofta väldigt enkelsidig. 

– Folk har vant sig vid att inte kräva pengar. Jag tror att många i den yngre generationen inte ens tänker att det ska finnas pengar så man bara lägger sig lågt utan att ens undersöka. Men sen tror jag ilskan riktas åt fel håll många gånger. Absolut, vi kan diskutera Spotify. Det är helt fair. Men kan vi också diskutera majorbolagens makt, eller P3:s monopol och Sveriges Radios ängslighet? Jag vet inte om det är någon slags lämning från proggvärlden kanske. Att det är skamligt att vilja ha pengar. Men det kan bara folk som har det tryggt säga.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA