x

KLASSIKERN: Verklighetens Joker

KLASSIKERN: Verklighetens Joker

GAFFAs Fredrik Langrath berättar historien om en “dagslända” som skapade ett psykedeliskt mästerverk.

Först och främst: Tiny Tim var under en kort tid en riktig jävla megakändis. Han sålde ofattbart många skivor när han albumdebuterade. Dessutom slog han tittarrekord i The Tonight Show. Om detta och mycket annat får du veta mer om genom Johan von Sydows nyproducerade dokumentär King For A Day.

I sin recension av dokumentären skriver Jens Peterson: “Idag vet få vem Tiny Tim var. Nu finns fler plattformar för människor med desperat bekräftelsebehov. Så ännu fler kan glömmas bort ännu snabbare när folk skrattar åt något annat.” (Aftonbladet, 2020-11-12). Detta är troligen ett sätt för Peterson att med onödigt många ord deklarera att han är döv. En människa som lyssnat på God Bless Tiny Tim hade naturligtvis aldrig yttrat sig på det sättet. Tiny var en dagslända ja, men likheterna mellan Tiny och dagens dagsländor slutar där. Jag tror nämligen att det är relativt få av dagens influencers som är kapabla till att skapa ett psykedeliskt mästerverk.

Redan i det korta introt lyckas Tiny Tim skrämma skiten ur mig där han sjunger: “Welcome to my dream. And how are you? Will you be here long? Or just passing through?” och får all black metal att kännas sockersöt. Albumets mest kända låt Tip-Toe Thru’ The Tulips With Me tar vid med ukulele och karakteristisk falsett. För det var ju framför allt det som Tiny blev känd för. Han bar en ukulele i en shoppingpåse, som han släpade med sig i olika TV-program och sjöng en trudelutt från någon 20-talslåt med en falsett som lockade till skratt. Det är således inte konstigt att Tiny blivit avfärdad som ett föråldrat skämt. Till stor del uppmuntrade han ju till det själv. Men jag tror inte för ett ögonblick att han såg sitt debutalbum som ett skämt. Folk hade skrattat åt honom under hela hans liv, långt innan kändisskapet. Att spela med kan ha varit ett sätt att överleva förnedringen.

Ett album som förtjänar upprättelse

I The Viper berättar Tiny en spökhistoria i viktorianskt falsettläge som för tankarna till Monty Python, och sedan följer en av skivans mörkaste och vackraste stunder i Stay Down Here Where You Belong. Någonstans här i brytpunkten mellan total galenskap och briljans börjar det också bli tydligt varför God Bless Tiny Tim förtjänar att uppmärksammas för sina musikaliska kvaliteter och inte bara som ett märkligt fenomen av en ännu märkligare upphovsman.

Under skivans 41 minuter hinner Tiny Tim med att behandla allt från pop, folk, country till psykedelisk rock. Just psykedelian ligger som en dimma över skivans samtliga spår (liksom den gjorde över 1968 i stort). Han hinner med att sjunga duett med sig själv flera gånger där han växlar mellan sin ljusaste falsett och sin mörkaste baryton.

Även om skivan sålde bra då är det oklart hur många som verkligen lyssnade? De flesta nöjde sig nog med att skratta åt denna verklighetens Joker. Just detta är också det mest tragiska i historien om Tiny. Ta bara en låt som Strawberry Tea, som hade platsat på Sgt. Pepper's och är det ultimata exemplet på hur Tinys röstresurser kunde vara lika vackra som de kunde vara märkliga. Den här låten har en given plats över mina popfavoriter från 60-talet.

The Other Side inleder passande nog B-sidan med ett hårresande obehagligt falsettskratt. Låten byggs sedan upp med en av de coolaste basgångarna som spelats in och leder oss till en domedagsrefräng där Tiny sjunger: “The ice caps are melting Oh, ho, ho ho All the world is drowning Ho, ho ho, ho ho.”

Ständigt plågad av sina inre demoner

Det kan inte ha varit lätt att förhålla sig till Tiny Tim. Att döma av det sorgliga porträtt som målas upp i King For A Day var Tiny minst lika märklig privat som han var i offentligheten. Den sexuella läggningen var i allra högsta grad ekivok. I dokumentären får vi reda på hur ett tidigt förhållande med en ung man resulterade i en brutal misshandel från fadern. Längre fram gifte han sig med en 17-årig flicka som han kallade Miss Vicki. Hon nämner i dokumentären att Tiny inte kunde älska. Under sin medverkan i Howard Sterns radioprogram berättade Tiny om hur Jesus äntligen befriat honom från sina lustar. Frågan är hur dessa lustar ens tog sig uttryck från början? Klart står att Tiny plågades av demoner och att han återkommande vände sig till Jesus i en vädjan om att bli befriad från de drifter som han var övertygad om skulle leda honom till helvetet.

På något sätt lyckades dock producenten Richard Perry hitta ett sätt att samarbeta med Tiny i studion vid inspelningen av denna skiva. I fel händer hade det kunnat bli en total katastrof. Men Perry som tidigare jobbat med Captain Beefheart hörde uppenbarligen något som många andra missade. Nämligen att Tiny Tim kunde sätta sin särprägel på vilken låt och vilken genre som helst, och få det att låta som någonting från en annan galax.

Föll så in i helvete hårt

När Tiny stod på toppen av sin karriär så spelade han på ett utsålt Royal Albert Hall. Året därpå gifte han sig i direktsänd TV med Miss Vicki. Just det avsnittet av Johnny Carson höll under många år rekordet som det mest sedda avsnittet i programmets historia. Och någonstans där, efter drygt ett år som megastjärna så föll han. Och han föll så in i helvete hårt. Karriären återhämtade sig aldrig, inte ens nästan. Mot slutet turnerade han med ett kringresande cirkussällskap och spelade på halvtomma syltor. Ironiskt nog så var det också precis så han började sin karriär, med ett kringresande cirkussällskap. På gott och ont så var Tiny ett freak i dess rätta bemärkelse, och han tycks egentligen aldrig ha blivit helt och fullt förstådd och accepterad av någon människa i hela sitt liv.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA