x

Loney Dear: “Ibland får man gå hundra mil till innan man kan vända hem”

Loney Dear: “Ibland får man gå hundra mil till innan man kan vända hem”

Emil Svanängen, aka Loney Dear, berättar om en mörk tid, en magisk månad och en hemsk cykelolycka – resan som nu resulterar i ett nytt album.

Flygstrandade i Kangerlussuaq

– När jag runt 2011 på Facebook annonserar ”kan någon släppa en arbetslokal i huvudet på mig” och Emanuel Lundgren hör av sig om att Peter Bjorn And Johns gamla lokal står till förfogande. Emanuel har antagligen en plan, vi ska göra musik tillsammans. Något jag är helt ovetande om. Men det kommer ta ganska många år innan vi ens funderar på att skapa något tillsammans. En glaciärliknande hastighet för oss mot nutiden. Oktober 2017 är första gången av tre som jag får Emanuel att ställa in en konsert med Randy Newman. Den här gången i Dublin, klubben Wheelans där Emanuel själv har spelat ett decennium tidigare. Vi drar till Grönland istället. Natten när vi blir flygstrandade i Kangerlussuaq, baren Nordlyset som hämtad ur The Secret Of Monkey Island, samt den gamla fransk-kanadensiska armébaracken går till den interna historieskrivningen. Ögonblicken man tror är ett misslyckande, framstår ofta i efterhand som den högsta punkten. 

En tid av sorger och bedrövelser

– Nån gång under tiotalet på 2000-talet. När precis allt som kan rasa också gör det. En tid av sorger och bedrövelser. Ibland får man gå hundra mil till innan man kan vända hem. När jag till slut erkänner för mig själv att jag faktiskt inte orkar göra en till skiva själv, men har en massa fina låtar frågar jag Emanuel om tips. Som svarar att det är nog han som ska producera albumet. Så börjar det. En ganska mörk tid med ljusa öar av musik inleds. Emanuel ser till att ha lösenord till min dator om det skulle falla sig så att jag liksom definitivt inte skulle logga in i den igen. Bildligt talat var det inte strålande sol.

Fallfärdig svindyr hyreslägenhet

– När Emanuel precis innan jul 2019 ber mig skaffa en pianostämmare till mitt gamla piano och ber mig kontakta vår kompis Anton för att efter nyåret komma och sätta upp några mickar i intrikata positioner. Under hösten har vi förgäves försökt att skapa musik från MIDI-pianorullar och skickat ut i maskiner vi har samlat på oss under de nio åren vi har delat studio. Jag hade under hösten märkligt nog lyckats hitta en tillfällig fallfärdig svindyr hyreslägenhet på Bergsunds Strand precis bredvid studion och ett 24/7-arbete tog sin början.

Den magiska månaden

– En magisk månad tar vid mellan mitten av januari och februari. Redan i september 2020 känner Emanuel en stark känsla av nostalgi och en svunnen tid när han tänker tillbaka på det här. ”Vi hade verkligen en otrolig period. Allt stämde, låtarna spelades in på ett par timmar. Emil råkade köpa en lägenhet i kvarteret, och man trodde att allt skulle bli lugnt.” Vi blev som bröder. Det låter romantiskt men jag tror att vi knöt oss samman för en lång tid där. Ibland står både solen och stjärnorna rätt på himlen. Ibland slutar man försöka, och navigerar efter oskrivna sjökort. 

Krossad axel

– En natt i mars 2020 messar Peter Gabriel. Han föreslår att Tchad Blake ska mixa albumet. Det visar sig vara ett gott beslut. Han fortsätter delta i processen, och reminiscerar hur Brian Eno har löst saker när de suttit i samma studio 30-40 år tidigare. När jag senare tar min cykel en lördagsförmiddag och stöper 60 grader ner i backen och bryter, nä krossar, min axel och får den fastskruvad med tolv titanskruvar tio dagar senare, innebär det både i teori och praktik att skivan är färdiginspelad. Samma kväll spelar jag en Instagram-konsert, hög på sjukhus-morfin. En konsert med bara höger hand, vänster i en blå slynga, som ibland läggs på pianot för att spela oktaverna i basen.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA