x

LISTA: Fem usla album med de bästa artisterna

LISTA: Fem usla album med de bästa artisterna

Låt oss erkänna för oss själva att våra idoler har trampat snett ibland. Omgivna av ja-sägare så är det ingen som sätter käppar i hjulen för dumdristiga samarbeten, och överflödet av pengar på bankkontot kan inte ersätta passion och ambitioner. Kanske hade en paus gjort gott istället för prestationsångesten att försöka skriva ur sig ett mästerverk vartannat år, eller så kanske tiden bara har sprungit iväg medan artisten har fastnat i samma gamla hjulspår? Oavsett anledning så är här albumen vi helst vill glömma, men som ligger kvar som ett jobbigt sår på näthinnan när vi vill fortsätta avguda våra idoler som att inget har hänt.

5. Led Zeppelin – Presence 

Det legendariska brittiska rockbandet Led Zeppelin hade klivit upp för trappan till himmelriket där de avgudades för det mästerliga dubbelalbumet Physical Graffiti i mitten av 70-talet. När det var dags att njuta av frukten av sitt arbete genom att åka på turné så råkade sångaren Robert Plant ut för en allvarlig bilolycka på semester i Rhodos. Den inställda turnén tvingade in bandet i studion igen där de bokstavligt talat var stukade eftersom Plant satt i rullstol efter olyckan. Dessutom hade de inte mycket tid på sig i studion då The Rolling Stones stod och knackade på dörren inför sin kommande inspelning. 

Det är kanske därför de låter som ett dåligt coverband på sig själva, då de har stressat fram materialet under dåliga förutsättningar. Närvaron verkar bara finnas i skivtiteln och det känns mer som en oinspirerad jam session där de har glömt bort vilka genier de förvandlades till över de sex första albumen i karriären, som att de börjar om från noll igen. De trodde de var så kraftfulla i sig själva att de inte behövde vara där och göra jobbet, ett klassiskt misstag när man har blivit för stora för sitt eget bästa. Och man vet att det är illa när det mest intressanta med skivan är den svarta och mystiska obelisken på omslaget.



4. Guns N' Roses – Chinese Democracy

I skiftet mellan 80- och 90-tal så var det amerikanska rockbandet Guns N' Roses herre på täppan världen över. Men med sin aptit för förstörelse så lyckades sångaren Axl Rose få alla bandmedlemmarna att fly, efter att de hade spytt ur sig ett coveralbum mest för att hålla skutan flytande. I slutet av 90-talet kunde därför Axl fullt ut agera diktator och det skulle ske otaliga nya bandmedlemsuppsättningar under de tio åren det tog att spela in denna skiva. Fansen väntade först snällt och sedan otåligt för att till slut tappa tålamodet totalt, medan Axl försökte hitta det perfekta ljudet i 15 olika studior där det till och med var snack om att Moby skulle producera med en influens av elektronisk dansmusik. 

Istället hyrdes Queens gitarrist Brian May in men ännu en gång ratades materialet av Axl som hellre ville låta som Nine Inch Nails ena dagen och som Nirvana nästa dag. Ikoniska gitarristen Slash hade försvunnit och blev nu ersatt av Buckethead känd för att ha en KFC-hink på huvudet, inspelningarna började helt enkelt bli en fars.

Över 13 miljoner dollar senare så såg världens dyraste rockalbum dagens ljus i slutet av 2008, men ingen kunde förstå varför det hade tagit sådan tid. Varför hade Axl slösat bort en hel förmögenhet på denna totalt intetsägande flopp av väldigt bleka och oinspererade kopior av sig själva efter allt experimenterande med att försöka ta bandet in i 2000-talet? Kineserna ska vara glada att albumet förbjöds där så att de slapp höra det.



3. Michael Jackson – Invincible 

Att inte ens kungen av pop var oövervinnerlig blev tydligt när ett album som skulle bli hans stora comeback istället blev spiken i kistan för fler odödliga hits i hans annars makalösa karriär. Budgeten var mer än dubbelt så stor som Guns N' Roses och därmed det dyraste album som någonsin har gjorts, och likt Axl så visste nog Michael innerst inne att det här inte höll måttet då han jobbade in i det sista med att försöka få ihop pusselbitarna. 

R&B, soul och pop blandas där singeln You Rock My World är det närmaste en helt okej låt han kommer på detta annars anonyma och banala album som låter som något en imitatör har satt ihop och läckt ut på nätet under Michaels namn. Det märks att glädjen inte är där i låtskrivandet, utan pressen är för stor och han är tvungen att värka fram låtarna som inte kommer naturligt längre. Det är inte så att albumet är helt värdelöst rakt igenom, utan det är snarare att han själv har satt ribban alldeles för högt med tidigare verk och inte längre orkar hoppa över den, utan det blir istället ett blasé magplask. Har man som lyssnare fått smak för den ryska kaviar som tidigare serverades så duger inte filmjölk nu.



2. Lou Reed & Metallica – Lulu

På förhand lät det oväntat och intressant men snart skulle vi inse att ju fler musiker, desto sämre konceptalbum. Rockpoeten Lou Reed och metalbandet Metallica skulle alltså göra gemensam sak och det började bra där Lou fångade lyssnaren direkt med rader som "I would cut my legs and tits off" över en akustisk gitarr, en klassisk ljudbild för honom tills refrängen helt plötsligt kommer in och Metallica tar över. Det är som två tåg som kolliderar och tillsammans blir det bara ett enda stort kaos av två genrer och två riktningar istället för att sammansmälta. Det märktes även av på inspelningarna där Lou en gång sägs ha utmanat trummisen Lars Ulrich till att slåss ute på gatan. 

Tragiskt nog skulle detta bli det sista studioalbumet Lou hann spela in innan sin bortgång, och hans långa karriär skulle få ett löjes skimmer över sig. Spoken word möter metal blev till ett dåligt skämt där båda fanskarorna var extremt negativa, med all rätt. Den enda som inte satte skrattet i halsen var antagligen Lou själv, som är känd för att gå sin egen väg och gärna uppröra så många som möjligt längs med. Det ryktades till och med om att Metallicafans ville skjuta honom för att ha besudlat deras favoritband, något han säkert var stolt över.



1. Lou Reed – Metal Machine Music

Det är ingen dålig bedrift att lyckas göra de två värsta albumen någonsin under samma karriär. Speciellt inte när han samtidigt lyckades skriva odödliga låtar som Walk On The Wild Side och Perfect Day samt grundade ett av världshistoriens mest inflytelserika band, The Velvet Underground. Lou är med andra ord en man med många strängar på sin lyra men i mitten av 70-talet tog han det till en extrem nivå när han gjorde ett dubbelalbum utan låtstrukturer där han undvek melodier och rytmer och istället bara matade feedback, oljud och effekter i varierande hastigheter. Han påstod själv att han hade uppfunnit heavy metal och fansen flydde från honom för att öronen inte skulle börja blöda. Skivan fungerar enbart som ett vapen för att upplösa stora folkmassor eller för att tortera, och jag skulle hellre lyssna på tvättmaskinen än genomlida ännu en lyssning från första till sista tonen. 

Karriärsjälvmordet var ett faktum men när Lou kaxigt skrev i skivkonvolutet "my week beats your year" angående inspelningen, som ett stort briljant fuck you till alla belackarna som bara ville ha hits då kanske det egentligen både är världens bästa och sämsta album på samma gång? För aldrig har ett fuck you-finger varit så här tidlöst, aldrig kommer någon att kunna börja uppskatta en enda ton på denna skiva utan att göra det för sakens skull, och det är ändå någon slags bedrift i sig!



Vilket album tycker du är det värsta med en artist som du älskar?

LISTA: Tio filmlåtar som överskuggade filmen


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA