x

Esther: “Det är fortfarande jag och plankan”

Esther: “Det är fortfarande jag och plankan”

Esther – vinnare av "Årets Genombrott"

Grattis till GAFFA-Priset! Hur känns det?

 – Tack! Det känns superstort. Just att det är folk som har röstat, det känns väldigt ärofyllt. 

Vad vill du säga till GAFFAs läsare som har röstat fram dig?

– Jag kan bara tacka. Jag är väldigt smickrad. Jag har ju inte pushat för att folk ska gå in och rösta på mig, vilket betyder att de har gjort det av sig själva eller vad man ska säga, det tycker jag är svårt att ta in. Jag kan inte göra mer än att tacka!

Du har blivit kallad musikgeni och nu har du vunnit “årets genombrott”, hur går dina tankar kring allt det här?

– Det är svinroligt. Eller … just nu är det svårt att tänka sig att folks ens lyssnar på min musik. Jag har ingen kontakt med någon på det sättet, jag är inte ute och spelar och får inget tillfälle att prata med någon som faktiskt lyssnar. Att då få den typen av uppmärksamhet är lite overkligt. Jag har spelat rätt hårt på det där med musikgeni också, jag tycker det är rätt roligt eftersom det inte är något jag tänker själv. 

Det känns som att du hittade ditt sound direkt, allt låter väldigt självklart, hur skulle du beskriva din musik?

– Jag vet inte riktigt hur det kom sig, det är bara så det låter när jag gör musik. För min del känns det som att jag har testat låta på olika sätt men när man lyssnar på det kanske det hänger ihop ändå. Men jag är väldigt stolt över det som jag och Pontus (Winnberg, reds. anm.) har byggt ihop. Däremot vet jag aldrig vad jag ska kalla min musik, när någon frågar går jag på vad någon annan har sagt. Och folk säger oftast “drömmig pop”. Jag vet inte om jag själv skulle kalla det för pop för det låter inte som det som går på radion. Men vad annars skulle det vara?

Det känns som att din musik kommer från en helt annan tidsera men samtidigt är så rätt i tiden som det bara går, är det något du kan relatera till?

– Oj, wow. Det var mäktigt. Vi har ju inte haft några referenser när vi har jobbat, inte jag heller när jag skriver för den delen. Då kanske det blir att man hittar på något men att det inte behöver låta som pop låter just nu. Det finns ingen ram som jag vill passa in i, utan mer se vad som kommer ur det. 

Du börjar på ett blankt blad skulle man kunna säga?

– Exakt. Jag har jobbat främst med Pontus och då börjar vi jobba från noll och så får man se vad som kommer ut av det. Men sen när jag är klar med en låt kan jag absolut använda den stämningen och försöka föra vidare den till något annat. Jag har nog haft mer känslomässiga referenser än sound-baserade referenser. 

Hur började allting?

– Det var rätt längesen. Dels är min farsa musiker, på så sätt har jag alltid hållit på med musik utan att veta att det är något som jag verkligen har velat. Jag gick dessutom slagverk i gymnasiet och det var inte så många som gjorde det så jag blev tillfrågad om jag ville följa med och spela på en festival i Köpenhamn. Jag sa ja till det, åkte ner, spelade. Sen var det någon där som hade hört mig sjunga tidigare så de pekade på mig och sa “spela och sjung”. Då blev jag tvungen att avsluta en av konserterna själv. På den spelningen träffade jag också Pontus, som är en tredjedel av Miike Snow och även med i Amason som är ett av mina favoritband, kort därefter hörde han av sig och frågade om jag ville göra något tillsammans. På ett sätt har jag trillat in i det hela, det har handlat om att jag har tackat ja till det allt som har kommit i min väg. 

Du spelar ju vibrafon, ett rätt ovanligt instrument får man ändå säga, hur kommer det sig att du fastnade för just det?

– Som med allt annat, en slump. Jag har spelat piano sen jag var fem och trummor började jag spela för att farsan gjorde det. Men i de där stora trum-salarna fanns det enorma instrument som såg ut som pianon fast av trä och metall. Det blev som en kombo, ett piano man kan slå på. 

När du uppträder är det väl bara du och vibrafonen?

– Precis, fast då har jag med mig en elektronisk vibrafon som ger lite större möjlighet. Nu har jag med mig en trummis också, innan var det bara jag och vibrafonen. Då startade jag all musik via den, allt var en enda enhet. Men det är fortfarande jag och plankan. Det är dessutom rätt få i Sverige som spelar vibrafon och det vanligaste är att man antingen spelar klassisk musik eller jazz, medan jag spelar något annat. När folk frågar hur en vibrafon låter brukar jag säga “hissmusik”. Den spelas ofta ganska snabbt och hårt men varför inte prova och se vad mer man kan göra med den? 

Du släppte EP:n förra året, hur ser resten av 2021 ut för dig?

– Efter EP:n kom ut hade jag en andningspaus. Det var inte förrän för en månad sedan som jag började gå lite snabbare framåt. Nu har jag hittat en pepp till att skriva ny musik till exempel. Framöver kommer det däremot bli en mjukstart, jag kommer vara med på ganska mycket musik som släpps men vänta lite med att ge ut musik i mitt namn. Jag jobbar på albumet just nu och det kommer släppas i slutet av året, eller i början på nästa. Men eftersom jag har några samarbeten framför mig så kommer jag inte försvinna helt. 

Sista frågan, vad varar för evigt?

– Min första instinktiva grej är ju känslor, men så är det absolut inte. Musik, det finns alltid kvar på något sätt.

LÄS OCKSÅ: GAFFA-Priset 2021 – och vinnarna är ...


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA