x

Alva: “Jag vred ut och in på mig själv för att hålla mig inom trånga ramar”

Alva: “Jag vred ut och in på mig själv för att hålla mig inom trånga ramar”

Alva berättar om att hitta styrka i motgång, om varför konceptet “tjejband” inte funkar i hennes värld, om att må som sämst när det går som bäst och om vändningen – resan som nu resulterar i ett ny musik på svenska.

Att gråta ut i ett kommunalt lärarrum

– Den yttersta formen av skam måste ändå vara att stå i ett klassiskt inrett lärarrum och gråta för att man inte klarade av att spela hela Wonderwall med Oasis på julavslutningen i sjuan. Jag har alltid gett upp när något har gått fel för att jag har otroligt dåligt tålamod så mitt liv präglas ganska mycket av att göra rätt och kontrollera grejer in i minsta detalj så att det aldrig kan gå fel. Så jag slipper stå i mitt numera mentala lärarrum och gråta för att något inte blivit som jag vill. Toleransnivån är kanske högre nu och jag kan i större utsträckning leva med att saker blir fel ibland även fast det där lärarrummet aldrig är långt bort. 

Jag hade lärt mig spela gitarr det året och ville tillsammans med min bästa vän Linnéa briljera inför alla som avskydde mig. Så händer det. Alla ackord jag spelar är fel och fingrarna lever ett eget liv och när jag till slut spelat fel så många gånger att jag inombords börjat gå sönder så springer jag in i lärarrummet som ligger i anslutning till matsalen och gråter. Rakt ut. I många långa minuter. 

Det enda musikrelaterade jag gjorde när jag gick i grundskolan var att ta pianolektioner i jättemånga år men jag lärde mig aldrig någonting. Jag visste inte ens att jag kunde sjunga förrän jag började på högstadiet och då hade sångläraren fullt upp och jag fick inte ens plats på reservlistan till hennes lektioner. Alla visste även att om man tog sånglektioner på musikskolan så fick man sjunga på skolavslutningen. Så till slut hade jag bara ett alternativ, att få en plats i programmet ändå. Det fick jag! Jag fick även, tack vare min vän Sofie, sjunga Living in America med The Sounds på vår konfirmation tillsammans med henne. Det finns något speciellt i att sjunga texten till den låten i guds hus.

Poängen med den här punkten var inte att det var synd om lilla stackars mig som grinar i ett lärarrum utan att jag tror att det finns två typer av människor, de som får det gratis och de som får göra tusen små resor under livets gång för att uppnå precis samma sak. Det kanske har med tron på sig själv att göra som just på den här tiden knappt fanns men trots mitt dåliga tålamod och självförtroende så har det alltid funnits en urkraft i mig som tagit mig framåt när allt annat gått åt helvete runtomkring. Jag vill inte förlita mig på att den alltid kommer finnas där, det är nog det enda i livet jag aldrig har tagit för givet. Man ska inte leka med elden.

Konceptet “tjejband” och varför det aldrig funkade

– I den alternativa delen av skolvärlden på gymnasiet fanns en klick tjejer som kunde allt om feminism och kvinnokamp. Jag kommer bli anklagad för kvinnohat om cirka tre sekunder men jag fortsätter. I den delen av skolvärlden befann jag mig när jag gick en estetisk skrivarlinje på gymnasiet. Jag och min nyfunna vän älskade musik och tänkte: varför startar inte vi ett band? så vi fick med oss trummisen från musiklinjen och en gammal vän till mig på bas. Jag sjöng och min nyfunna vän spelade gitarr. Det var frigörelse på ett sätt för jag slapp lära mig Iron Man på bas och jag behövde inte stå ut med gitarrkillar men den delen av mig som hela tiden strävar efter utveckling stod helt stilla. Vi hade några spelningar och jag fick fina recensioner, vi pysslade ihop en EP som spelades in i vår replokal i Solna och en mycket pedagogisk fritidsledare som jobbade där sa en gång “du låter som en kvinnlig Jim Morrison”. Jag skrattade gott åt detta i efterhand. Det är ju en otrolig komplimang, men liksom lite för bra nästan? Hur som helst. En dag fick jag den ledande frågan “Men Alva, vill du verkligen det här?” för jag hade ställt in rep efter rep. Jag ville verkligen inte det där. För jag vill inte vara en del av något vars kärna och huvudsyfte är en politisk handling, typ “vi är coola tjejer och vi gör musik och vi skiter i hur det låter men vi är coola tjejer och vi kan!!! Titta på oss!”. Jag kommer alltid stå fast vid detta: 

Jag gör musik för att jag älskar att uttrycka mig via text och sång, jag strävar alltid efter att få det att låta så bra som möjligt, under resans gång får människorna runtomkring mig vara vilka som helst (förutom typ uppenbara problempersoner med konstiga värderingar, etcetera) så länge dessa kan det de pysslar med. Utförandet av musiken ska inte vara en politisk handling, om innehållet blir det så är det förmodligen något som lett fram till det som är viktigt att ta till vara på och belysa just då. Med det sagt så menar jag inte att det inte finns begåvade band som innehåller enbart tjejer, det var välbehövligt för mig just då, i alla fall ett tag. Att sparka alla de där glamrockarna mellan benen genom att sjunga bättre. Älskade det! Men jag utvecklades inte alls för jag hade inga utmaningar runt omkring.

Så jag startade ett band med bara killar. Helvete vad bra vi var. Men det var skitjobbigt när de skulle jamma hela tiden. 

Landet vid Telefonplan, dit drömmar går för att flyga

– Nej, fan vad lökigt. Men utan den här stunden skulle jag nog faktiskt fortfarande spela i killband eller ha gett upp för längesen, bytt namn till Brick-Marie och utbildat mig till undersköterska. OBS! Hatar ej vårdyrket, ni gör ett toppenjobb! Min mamma och syster är sjuksköterskor! jag hade bara annat i kikaren. Gudmundur heter den människa som skrev ner sina kontaktuppgifter på en lapp i baren på övervåningen på restaurang Landet. Jag hade spelat med mitt Allvaret (inte Göteborgs Allvaret och absolut inte Ölands Alvaret). Det var en sommarkväll, jag hade fruktansvärt fula shorts och en blus i viskos med broderier som jag snott från min mammas garderob. Jag var blond för 411 gången i livet och förmodligen rätt så packad. När vi hade spelat så gick jag till baren för att beställa öl och fick Gudmundurs kontaktuppgifter och tänkte att: “helvete, nu händer det!” Haha. Ja, det som hände var följande: Träffade Gudmundur, fick beröm, fick en lapp med hans mejldress!

Efter lite mejlkontakt så fick jag typ ett halvår senare ett meddelande på Facebook, ni vet i den delen av inkorgen dit porrbotar kommer för att säga “hej sexy vill du ha videochatt med sexig puma ikväll?” ja, precis där landade Adrian Lux blyga förfrågan. 

“Hej sexy ...” nej, jag skojade bara. 

Exakt så här skrev han, “Hej!! Låtarna jag hört är verkligen asbra!!, Vore jättekul om du vill testa att jobba, jag har några låtar som skulle behöva din grymma röst!!!/A”

Jag trodde ju vid första anblick inte på ett ord av det han skrev, trodde inte ens att det var han. Jag utgick från att det förmodligen var något spöke från grundskolan som hemsökte mig nu när jag försökte göra musik i Stockholm och att jag skulle få äta upp mina ord för att jag svarade på detta. Vi bestämde oss för att ses och skriva, något jag aldrig gjort med någon annan förut någonsin i hela mitt liv. Det var också 2012 och jag hade aldrig hört house-musik. Dessa förutsättningar till trots så kickade den där tidigare nämnda elden in och vi skrev en hit som fick miljoner streams och jag håller just i detta nu på att spara ihop till en guldskiva. Nej, jag skojar. Jag har kanske inte det högst upp på prioritetslistan men får jag några kronor över efter kommande släpp kanske jag beställer en. 

Det här var på något sätt starten på ett helt annat sätt att se på musik, att dagligen möta människor som faktiskt jobbade med det. Som inte behövde andra jobb eller som åtminstone kunde dela upp sin tid så pass att musiken var ett yrke och inte ett fritidsintresse. Det kom att bli viktigt för mig att förstå men det tog nog lite längre tid. 

En nyckelperson i den här Adrian Lux-karusellen var en kompis till honom som precis hade byggt en studio. Jag skulle träffa honom för att vi rent genremässigt passade bättre än mig och Adrian. Vi sågs, skulle skriva låtar men hamnade på en bar vid Odenplan istället och pratade om livet. På nyårsafton det året blev han min storebror, ja det går faktiskt att bli folks syskon hit och dit. Nico, som den här otroliga människan heter, är nog en av de viktigaste personerna på den här resan. Till exempel så hade jag sökt in på Sjuksköterskeprogrammet på grund av något slags konstruktionsfel i hjärnan som talade om för mig att jag måste bli något på riktigt och min mamma och syster är sjuksköterskor så varför the hell not. Så jag träffade Nico på en uteservering och berättade att jag äntligen kommit på vad jag vill bli. Han tittade på mig som att jag var helt dum i huvudet, hela hans ansikte var ett enormt frågetecken. 

“Du ska inte bli sjuksköterska, det är det dummaste jag har hört. Du ska hålla på med musik”.

Så jag sökte in på en musikutbildning och skuldsatte mig for life men jag fick göra det jag älskar mest och jag tänker varje dag att det måste det vara värt.

Att vara kåt på pengar och göra det man älskar

– Min dröm var klar, men tydligen också otroligt formbar för att jag klev in i ett skede av livet där jag var följsam som en hal ål utan att besitta de egenskaper en hal ål har i folkmun. Jag slog mig ihop med två producenter efter musikutbildningen. Här vill jag inte svartmåla, vi gjorde något riktigt bra men på bekostnad av mig och vad jag ville och min psykiska hälsa. Hade just detta hänt mig om jag var starkare psykiskt så hade det nu i efterhand förmodligen inte känts så illa som det gör. Jag ville aldrig mer ha ett riktigt jobb, det var grundtanken och resan och målet på en och samma gång. För att kunna uppnå det kan jag aldrig aldrig aldrig skriva på svenska för att det är mer gynnsamt att skriva för en bredare publik. Så vi gjorde pop. Renodlad elektronisk pop på engelska. Vi var hungriga och drivna och mejlade varenda bolag i stan och varenda liten mejl vi kunde komma över som kanske hade något att göra med vår gemensamma dröm. Det ska nämnas här att jag var så ur funktion att jag inte skickade ett enda mejl, jag dök upp och jag skrev låtar och jag sjöng men ville jag verkligen, egentligen? 

Jag tror att jag tappade bort mig själv någonstans mellan ett möte på ett skivbolag där jag fick höra att man ville göra mig till en svensk Adele och att jag någonstans insåg att det snarare hade med min röst och mitt utseende att göra än att låtarna jag levererade var bra. Det sistnämnda ska alltid komma i första hand. Vi kämpade, jag vred ut och in på mig själv för att hålla mig inom trånga ramar och tonarter som var alldeles för höga för mitt stackars huvudinstrument och mitt främsta mål på helgen var att supa skallen av mig för att inte känna att något med musiken skavde. Aldrig fick jag svika den, eller mig. Eller någon annan heller för den delen men det var svårt. Jag kom till studion och fick kritik för att min röst inte höll, jag gjorde radiointervjuer när jag var på permis från sluten avdelning på psyk, jag grät oftare än vad jag skrattade när jag skulle spela in. Rent karriärmässigt gick det ju toppen, jag hamnade på rotation på P3, fick göra TV, göra roliga spelningar. Men jag dog. För jag ville nog inte, inte alls faktiskt. I skrivande stund minns jag inte hur jag slog mig fri, jag tror kanske att jag ännu en gång började må dåligt och att vi tog någon slags paus? Eller att vi trampade i det där träsket i “Den oändliga historien” och kom ingen vart. Det var vi och hästfan.

Av det lärde jag mig att lyssna inåt, först och främst. Fokusera på det jag tycker är roligt och mår bra av låter ju som två otroligt basic grejer för en människas välmående, det är väl kanske därför det så ofta glöms bort, för att man tar det för givet. Det fanns någon slags styrka i uppvaknandet, kanske den där elden jag pratade om tidigare, som flyttade närmre mig för att påminna mig om att den fortfarande fanns. Så jag tog mig vidare, satte ihop ett nytt band, skrev en ny låt, hade stora visioner. Släppte låten. Sen ingenting.

Den Stora Musikdöden

– Jag var tvungen att flytta från Stockholm till slut. Jag tvingade mig själv. Jag försökte slå på miniräknaren hur många öl per år man dricker om man dricker tio stycken fem dagar i veckan. Det kändes fortfarande för lite. Jag har alltid velat mycket. Målet har alltid varit tydligt men resan dit alltid oklar. Det var roligare att gå ut på krog och klubb varje dag än att skriva musik för att jag inte kom någon vart. Kanske slocknade elden ett tag och jag behövde göra en radikal förändring för att få den att brinna igen. Om jag ska sammanfatta den här tiden med ett ord skulle det ordet vara “vidrig”. Ja, för att det hände så mycket. Det är inte bara att gå ut och dricka öl varje dag, man dricker ju inte alltid bara öl heller. Men man är aldrig själv, om man är svag så är tydligen samhället utformat så att människor som är sjuka i huvudet kan komma och ta för sig av dig som en buffé på en kinakrog. Du säger inte emot för att du orkar inte. Till slut så når man i alla fall en botten, all skit i hela världen kan ha hänt en och så hamnar man där och måste göra något. Jag flyttade tillbaka till Dalarna. I två år försökte jag en gång var tredje månad att skriva något men jag var övertygad om att jag hade förlorat musiken och började sörja den tillsammans med min psykolog. Jag var så rädd för att jag förlorat hela min framtid och försökte finna mig i att jag innan min död skulle ha lärt mig alla Hemköps PLU-koder utantill. 

Men den där elden jag pratade om, jag tror den kanske handlar mer om vilka människor som stannar kvar och alltid lyfter en. Att det är det som kanske är den där elden. För vissa ger aldrig upp men man fattar det för sent eller inte alls eller i helt rätt tid. 

Våren 2020 så fick jag kontakt med en person som jag pluggat på den där svindyra musikutbildningen med. Han var också tillbaka i Dalarna efter Stockholm och jag fick tillbaka ett sammanhang. Ett sammanhang där musik fanns och det var roligt och frigörande. Så jag fick sjunga med Jonathan hela sommaren, det var det finaste som hänt mig på länge och jag grinar när jag skriver det. För ni vet såna där hjärtstartare som används på sjukhus, föreställ er att jag och min musik ligger på intensivvårdsavdelning och dör, så kommer Jonathan med sin gitarr och agerar hjärtstartare. Inte så att han är någon slags riddare på en vit häst utan snarare att jag fick tillbaka en vän som satte mig i ett sammanhang som jag hade saknat. Så jag reste mig sakta upp från Den Stora Musikdöden. Jag och Jonathan flyttade ihop i Borlänge för vi båda behövde bo och på måndagar drack vi vin och spelade och sjöng och väntade in grannen som alltid klagade några minuter efter tio på kvällen. 

Ja, och sen så började jag skriva igen, på svenska. Och nu är jag bättre än nånsin.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA