x

"De vill väl emulera Keith Richards eller något”

"De vill väl emulera Keith Richards eller något”

30-årsjubilerande AFI strävar alltid efter att förnya sig, men vissa saker består – som sångaren Davey Havok och gitarristen Jade Pugets straight edge-filosofi. Vi pratar med den senare om att inte ta något för givet och om att tappa tålamodet.

11 juni släpper ni nya albumet Bodies. Tidigare har ni sagt att ni aldrig vill att ett album ska låta som ett annat. Vad är nytt på det här?
– Oj, var börjar jag? Det är många låtar på det här albumet som inte låter som något vi tidigare gjort. Produktionstekniker jag använt, instrument jag använt. Låtar som Tied To A Tree och Back From The Flesh är väldigt märkliga låtar. De låter inte som något vi tidigare gjort. Jag tror att alla som kan hela AFI:s katalog kommer lyssna på den här skivan och kunna peka ut mycket saker som är nytt för vårt band.

Varför är det viktigt att ständigt förnya sig?
– Har du hållit på med musik så länge som vi stagnerar du om du fortsätter upprepa dig själv. Det blir varken kul eller bra om du slutar anstränga dig. Det är mycket mer intressant och artistiskt tillfredsställande att testa nya saker än att försöka återskapa en tidigare skiva som det gått bra med. Och jag skulle hellre misslyckas med något nytt än att göra samma sak i vetskap om att det är säkert.

Men albumet var färdigt redan förra året?
– Ja, i början av förra året till och med.

Så om ni skjutit på releasen sedan dess, finns det en anledning för det nuvarande datumet? Eller tappade ni bara tålamodet?
– Haha, jag tappade definitivt tålamodet. Det var jag som tryckte på att det skulle släppas nu. Initialt tänkte vi att vi skulle vänta, se vad som hände och sedan släppa albumet när man kunde turnera igen. Men vi märkte att datumet för att få turnera aldrig kom, så jag sa ”vi kan inte bara hålla på det här albumet i två år. Nu släpper vi det och får ut musiken, för det är något vi KAN göra”.

Hur var skrivprocessen?
– Den var superenkel faktiskt. Vi har en väldigt bra skrivdynamik så det uppstår aldrig meningsskillnader eller tjafs om hur vi vill ha det. När man hållit på ett tag kan det ibland bli långtråkigt, men med det här albumet hade vi väldigt kul.

I år fyller AFI 30 år! Och du har varit i bandet i över 20 år. Vad är hemligheten för att hålla ihop så länge?
– Japp, jag är den nya killen! Skojar bara. Men för oss är det ganska lätt. Vi har känt många band genom åren och det finns tre saker som splittrar dem: kreativa skillnader, missbruk av droger och alkohol eller bandmedlemmar som inte vill turnera längre. Vi har kunnat undvika alla tre och har dessutom enorm respekt för varandra. När man har det så sinsemellan blir allt annat obetydligt. 

Så sedan du började har ni aldrig haft tuffa perioder? Kanske att någon till och med velat hoppa av?
Jag kan inte prata för alla i bandet, men det har definitivt funnits svåra perioder i en 30 år lång karriär. Men överlag, nej. Jag tar dock aldrig något för givet utan tänker ofta på hur lyckligt lottad jag är som kan jobba med musik. Jag gör vad jag älskar och det här är mitt liv, så jag kan inte klaga över småsaker.


Du nämnde tidigare att ni undvikit droger och alkohol. Du och Davey Havok, sångare i AFI, lever efter straight edge. Berätta mer om det.
– Ja, alla fyra är nykterister idag men det är bara jag och Davey som lever straight edge fullt ut. Det är en sorts filosofi som började under tidigt 80-tal, mycket från bandet Minor Threat. Det innebär att vi lever rent, alltså att vi inte stoppar i oss något potentiellt dåligt för våra kroppar. Koffein, alkohol och droger exempelvis. Från början var filosofin mer extrem, man fick till exempel inte ha meningslöst sex, men jag tycker att vem som än vill leva efter straight edge ska göra sin egen version att leva efter.

När och varför började du leva så?
– Jag experimenterade med allt det där när jag var yngre, men jag hade aldrig roligt, det fick mig aldrig att må bra. Vid det här laget har jag och Davey levt så i majoriteten av våra liv. Jag tänker dock aldrig predika över vad andra människor borde göra eller vilka val någon ska ta. Men för mig personligen ligger det i perfekt harmoni med hur jag vill leva mitt liv.

Musikbranschen är ju till viss del ganska associerad med alkohol och droger, har det aldrig varit svårt att inte dras med?
– Ja, jag antar att det är ganska stereotypiskt i branschen. Men jag har varit den jag är så länge, så det har aldrig påverkat mig. Men det är klart, yngre band känner nog ofta behovet av att vara edgy och farliga. De vill väl emulera Keith Richards eller något. Men samtidigt, jag tycker att alla ska fatta sina egna beslut. Om det är vad du vill göra, kör på. Så länge det är ditt eget beslut.

Snart är det 20 år sedan ni släppte Sing The Sorrow, skivan som ledde till ert stora genombrott. Hur ska ni jubileumsfira?
– Vi kommer utan tvekan fira det på något sätt. Men Davey är inget fan av att göra en storslagen turné eller liknande över en skiva. Han vill bara se framåt. Vi firar på vårt egna sätt, att göra något större är inte vår grej. Men givetvis längtar vi till vi kan ge oss ut på turné igen, bara pandemin släpper.

Ja, pandemin. Hur har du gjort för att inte tappa förståndet under karantänen?
– Jag har en liten studio i mitt hus, så jag har skrivit musik som en galning. Karantänen har på ett sätt varit lite av en välsignelse, för jag är väldigt glad över musiken jag skrivit. Det är ingenting som är på vårt nya album. Det var mixat och färdigställt innan pandemin slog till och det vore dumt att gå tillbaka och kladda i låtar efter dem är klara.

Men du har visat de andra i bandet?
– Faktiskt inte. Vår skiva är inte ens släppt än så jag vill inte krångla genom att överösa dem med nya låtar.

Då kanske vi kan förvänta oss ytterligare ett nytt AFI-album hyfsat snart?
– Jag hoppas det! Jag menar, jag har faktiskt skrivit så mycket att det är ett helt album … Nu blir jag exalterad. Jag kan knappt vänta tills jag får dela med mig av det.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA