x

KRÖNIKA: Må den nya romantiska synen på live-musik överleva pandemin

KRÖNIKA: Må den nya romantiska synen på live-musik överleva pandemin

Drygt ett år har gått sedan mitt band Internet Friends stod på scen sist men det börjar kännas som sju svåra år. Ett uppehåll från det finaste en del av oss vet i den här magnituden är givetvis för jävla tråkigt. Men det är såklart inte mest synd om oss musiker bla bla … 

Folk man träffar pratar om hur de saknar konserter, krönikor skrivs om live-musikens helande kraft och en oerhört romantisk bild av hur det ser ut i vanliga fall målas upp. 

Min bild av Sveriges musikklimat när världen är mer igenkännlig är att gemene man ger blanka fan i live-musik. Visst, Way Out West har tiotusentals besökare varje år och Ullevi huserar två-tre akter per år som drar en miljardpublik. Men det är väl knappast den typen av evenemang vi behöver jobba för att rädda? Bred underhållning kommer det alltid finnas plats för. Det som är utrotningshotat på riktigt, och som var det långt innan pandemin är att vara lite törstig, gå till ett trevligt vattenhål och råka vara med om en omvälvande musikalisk upplevelse. Jag har kanske varit med om det tre gånger i mitt lilla liv, men tre gånger är väl ett dugligt facit när det ser ut som det gör. Nio gånger av tio står jag istället och gäspar och hänfaller till min bedrövliga telefon. Jag låter en del av skuggan falla över banden. Stryk era mellansnack, jag skiter i vad låten heter, testa att skriva en refräng och skruva upp tempot för guds skull. Men det hör inte hit. 

Vad är det då som gör att det ser ut så här? Jag skjuter vilt från höften nu men det mest centrala måste vara att antalet venues sjunker stadigt. Detta på grund av privilegierade lipsillar som flyttar till innerstan och sedan gråter över lite liv och rörelse på helgen. Det innebär att chansen för ett helt oetablerat band att få göra sina hundår och lära sig spela är minimal. Ett annat problem är att yrket bokare/konsertarrangör tyvärr attraherar riktiga skojare helt utan moralisk kompass. Ni vet vilka ni är. I min bekantskapskrets är det inte heller naturligt att gå ut för att se en konsert där man inte har en relation till den som spelar, med undantaget etablerade artister. Men som sagt, det finns massa saker att skylla på. Slutligen då en pandemi som satt allt på paus men som förhoppningsvis kan inbringa någon slags renässans för det finaste vi har. 

Det finns två potentiella scenarion. Antingen får vi “The Roaring Twenties” där dekadens tar över stafettpinnen från renlevnadshysterin som pågår nu, och det blir coolt att elda upp ett trumset igen, allt är cykliskt och så vidare. Alternativ två är att detta blir pandemiernas decennium, vi får en regering bestående av M, KD och SD som monterar ner kulturlivet en gång för alla och höjer rösten mot stöket. 

Eftersom jag har en moralisk kompass hade jag aldrig kunnat få jobb som konsertarrangör, men jag förstår faktiskt inte hur svårt det ska vara. Öppna en bar med billig öl som för en gångs skull inte har väggarna tapetserade med Mick Jagger, och lägg en del av budgeten på att betala symboliska summor till band och artister som får gigga. Man hade fått se många usla konserter men det hade kunnat bli en plantskola som ibland blixtrar till med så kallade

livsomvälvande musikaliska upplevelser. I stand up-världen funkar det ju precis så, och svensk stand up är om vi ska vara helt ärliga usel. 

För att citera Lana Del Rey: “Me and my friends, we miss rock‘n’roll”

Jakob Falkendal är trummis i Internet Friends

LÄS OCKSÅ: 5 nya akter invalda i Swedish Music Hall Of Fame


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA