x

Sabina Ddumba: "Jag är en extrem känslomänniska"

Sabina Ddumba: "Jag är en extrem känslomänniska"

Preaching to the choir. Uttrycket är en kliché men i fallet Sabina Ddumba är rösten en väsentlig del av upplevelsen. Med GAFFAs Johanna Eriksson pratar hon om att visa upp fler sidor och att vara mer än en semiseriös artist.

En sen kväll sommaren 2018. Sabina Ddumba kryssar mellan kritvita soffgrupper i ett penthouse i Beverly Hills. I dem trängs svenskar som åkt till L.A för att skriva musik, och som kallkrigsmetodiskt bråkar om de stora namnen i branschens uppmärksamhet. Man måste diskret nästla sig in om man vill komma nånvart. Charma folk. Känna rätt människor.

Men just ikväll är det inte så viktigt. Det är resans avslutningsfest, sista kvällen med gänget, och Sabina Ddumba är här för att andas ut. Efter tre långa veckor i studion förtjänar hon att för en gångs skull inte tänka på att behöva skapa någonting.

Ur högtalarna pumpas Drakes nya album och allt som går att röka röks. I handen skvalpar en röd mugg. Och trots att hon egentligen anser att hennes arbete här är gjort, så dyker plötsligt en ny melodi upp. I farten testar hon den högt och möts av flera nickande huvuden. Låten Swishers föds.

– Jag tänkte först ge den till någon annan. Men det var något med vajben som låten gav som fick mig att känna att den var min. Det var skrattretande enkelt, jag ska ha den här.

Spelade du in den då? Jag tänker att en ny melodi lätt försvinner i natten.

– Nej, den fastnade bara. Det där händer mig hela tiden, och då väljer jag att lita på mig själv. Ibland kan jag stå i duschen och komma på världens bästa textrad eller beat, och drabbas av mikropanik. Shit jag behöver min mobil. Men jag tror verkligen att om det är bra så finns det kvar. Så var det med Swishers och allt annat vettigt som varit värt att fortsätta jobba på.

Tre år senare sitter Sabina Ddumba på ett sömnigt café på Södermalm. Inga andra jämförelser i övrigt, men jag tror jag nu förstår vad Markus Krunegård menade med att känna sig otillräcklig i låten L.A L.A. Som att den var skriven för just det här ögonblicket. För jag kan nästan se hur någonting dör i Sabina Ddumbas blick när hon – efter en lång drömsk utläggning om varför gatumusik funkar bättre på Sunset Boulevard än i Stockholm – åter möter min och inser var hon befinner sig. Vid köksbordet med mig.

– Jag gick upp sex imorse och missade min powernap som jag alltid behöver vid två. Så det här behövs.

Hon syftar på kaffekoppen framför sig. Den som hon kramar med sina tatueringsbeklädda händer och nymålade naglar. De är vita med små rosa moln på. På sig har hon en vit fluffig jacka och håret är pastellila.

Med reservation för alla gånger kvinnliga artister fått stå skyltdocka för sitt yttre, snarare än vad de faktiskt gör, så kan jag inte förbise att jag sitter här med Sveriges bäst klädda kvinna. Utsedd på Elle-galan år 2016 förvisso, men lika aktuellt känns det nu som då.

Hur ser du på mode i relation till ditt artisteri?

– Jag ser det inte som en livsviktig del av paketeringen av artisten Sabina Ddumba. Det är bara kul. Och, faktiskt, har jag tröttnat lite på kläder, hår och smink på den senaste tiden. I början älskade jag att bli stajlad och lämnade gärna en fotografering i sminket och fortsatte dagen. Gå på Ica skitsnygg liksom. Nu vill jag ta bort allt det där innan jag går. Kanske är det ett sätt att separera artisten från privatpersonen. Jag vet inte.

HEJ DÅ SEMI-SERIOSITET

Fem år har gått sedan Sabina Ddumba senast släppte ett album, som också var hennes debut. Den fick lysande recensioner. Efter att ha hört Homeward Bound skrev Jan Gradvall att det var den smartaste skivan som getts ut på svenska och jämförde henne med artister som Quincy Jones och Bruce Springsteen. Klassiker-nivå.

Nu släpper hon uppföljaren The Forgotten Ones. Den har tagit flera år att sammanställa och har under processens gång bytt skepnad flera gånger.

– Låtarna på den nya skivan är gjorda från flera olika perioder i livet. Det känns lite som att jag under den här tiden gjort en personlig resa, och sen har jag lyckats göra lite musik under den tiden också. Det är en sammanfattning av de platser jag varit på, det jag grubblat över och de konversationer jag hamnat i. Mycket handlar om kärlek såklart. I alla dess stadier. Nykärlek, jag älskar dig men jag är trött på dig-kärlek, den trygga kärleken och den frustrerade. Allt det där finns med.

När hon idag hör den äldsta låten från skivan kan hon själv höra skillnaden på vem hon var då jämfört med nu. 

– Då var det ofta att jag skrev låtar med folk jag inte kände. Jag var ju trygg i det, men inte tillräckligt. Till att senare skriva tillsammans med människor jag känner mig fullt bekväm med. Och då kommer det helt andra saker liksom. Jag kan tycka det är fint att visa båda delarna.

Sabina Ddumba pratar med blandad entusiasm om de otaliga skrivsessioner och songwriter camps hon suttit i under åren. Främst i Los Angeles och London, men också hemma i Sverige.

Hur är det att träffa främlingar för att skriva om det djupaste djupaste?

– Det går ju inte. Det är det som är grejen. Det är som att du och jag nu skulle skriva en låt ihop. Högst sannolikt är att vi inte kommer kunna nå de nivåer som exempelvis jag och en gammal polare hade nått. Därför har jag blivit mer mån om att selektivt välja de jag skriver med. För då handlar det bara om att skriva musik. Man slipper hela den där lära känna och öppna upp sig-grejen. Det är så skönt att spara den energin och lägga den på någonting annat. Att jag blivit äldre har säkert också bidragit till det. Jag vet liksom vad jag gillar och vad jag inte gillar.

De där gamla polarna hon pratar om är bland andra Kojo Funds, Theron Thomas, Mr Eazi och Cherrie. Alla gästande artister på den nya skivan. Och musikvideon till Swishers är snarare en dokumentation, om än dopad, av en verkligt stökig förfest med hennes faktiska vänner.

Kanske är det den nya bekvämligheten som gjort att Sabina Ddumba tycks röra sig från den semi-seriösa lådan hon tidigare verkat i – starkt förankrad i gospel och sånger om livets stora frågor – till att nu ge ut feel good-låtar om självdistans.

– Det känns som jag tidigare alltid behövt vara så seriös. Jag har liksom behövt prata om saker som är på riktigt. Om jag fått den här platsen måste jag ju ta den på största allvar. Men jag har känt mer och mer att jag också bara är en människa. Och jag vill inte bara ägna mig åt en sak, göra en typ av musik. Jag vill göra lite allt möjligt. Det är en väldigt befriande känsla att landa i.

EN MEGAKÄNSLIG FISK I ETT STORT HAV

Att vara en känslomänniska kan – liksom mycket annat – ses som både en blessing och en curse. Särskilt om man arbetar med musik. Det kan förenkla processen att fånga det som verkligen känns, för att sedan lägga det i hjärtat hos den som lyssnar. Men det kan också göra tiden i offentligheten till nästintill ohållbar.

– Jag är en extrem känslomänniska. Om jag inte var det hade jag nog inte ens gjort musik. Eller, jag vet inte vad ni hade fått för musik av mig då i alla fall. Det är en enorm del av vem jag är och hur jag fungerar liksom.

Det var också ett aktivt val, att känna. 

– Jag gjorde det redan när jag var liten eftersom jag var runt folk som valde att inte göra det. Jag har sett vad det ger för konsekvenser, och det har inte varit så najs. Om man inte ger utrymme till känslor att komma ut, så kommer de ut på andra sätt. Exploderar de inte så imploderar de. Det vill vi verkligen inte. Sen är jag ju född i fiskens tecken. Det spelar säkert också in.

Är du astrologitorsk?

– Haha nja. Inte direkt. Men jag är absolut intresserad. Jag tycker att allt som kan förklara hur människan fungerar är kittlande. Som astrologi eller human design. Om man tar bort allt från barndomen, allt man varit med om och bara fokuserar på vem du faktiskt är. Bara helt naket. Det är så intressant.

Sabina Ddumba är bara 27 år men det känns som hon varit med dubbelt så länge. Första TV-framträdandet gjorde hon 2012 under sin audition i programmet X-Factor som dansade en stark säsong. Därefter golvade hennes röst samtliga i hits som Effortless och Not Too Young. Men riktigt household blev hon inte förrän hennes medverkan i Så Mycket Bättre 2017, där hennes tolkning av Uno Svenningssons Vågorna blev en av säsongens mest spelade. Allt detta under de sköra och formativa åren som de tidiga 20 innebär.

Hur har det varit att växa upp i mytomspunna rampljuset?

– Jag vet ju inget annat. Det känns som jag ofta befunnit mig i situationer där jag behövt vara vuxen väldigt fort, och då har jag tänkt att det väl är så. Då är det meningen att jag ska gå igenom de här sakerna fast jag kanske inte känt mig helt redo. Jag tänker verkligen att allting måste ha en mening, annars hade jag blivit helt knäpp.

Hon erkänner att det har varit jobbigt ibland, men framför allt har det varit väldigt kul. 

– Jag har haft så himla roligt under dessa år. Jag har fått göra så mycket, träffat så många människor och besökt så många platser. Det känns som jag växt ännu mer i och med att jag fått göra det. Jag är väldigt mycket för det; att utvecklas, utvecklas, utvecklas.

En annan aspekt som Sabina Ddumba menar har hjälpt henne navigera i kändisskapet, och som stadigt behållit henne kvar på jorden, är hennes kristna tro.

– Min tro har satt hela min grund. Både som artist och människa. Jag tror verkligen att det är Gud som gjort att jag är här. Det är ett samarbete såklart, jag har ju gjort massa själv. Men alla dessa val jag gjort som lett till var jag är idag grundar sig inte ur någon superuttänkt strategi från min sida, utan att jag haft tro i att saker kommer bli bra. Det har jag min tro att tacka.

”DET HAR ALDRIG HANDLAT OM MIG”

I grunden är Sabina Ddumba en gospelsångerska från Fisksätra. Spår av körsång och soul finns alltjämt med i hennes musik, men också med influenser från Max Martin-effektiv samtidspop och pulserande afrobeat. Att hon på konserter framfört covers av Laura Mvula och ‘Nsync ger en fingervisning om bredden.

Men genom att härleda tillbaka till dessa musikaliska rötter finns också en annan viktig ledtråd av grundpelarna i hennes artisteri. Hon sjunger inte bara för andra, utan också med.

– Ibland tänker jag att det vore så jävla skönt att gömma sig i ett band. Eller bara få stå där bak i kören och sjunga. Musik finns för att delas, och det är en gemenskap jag är fostrad i genom bland annat Tensta Gospel. Jag vill hellre stå tillsammans med andra än att det ska handla om att jag står längst fram. Att bli ensamt hyllad liksom. Alltså jättetack, verkligen, men ibland känns det lite obekvämt.

Hur trivs du egentligen i sologrejen då?

– Men jag gör ju det. Tro inget annat. Men om jag hade debuterat idag hade jag lika gärna kunna göra det med ett band. Det viktiga har aldrig varit att det ska handla om mig. För mig handlar det bara om att göra musik. Och då spelar det ingen roll hur det utförs. Också det här med delat ansvar. Oftast är det ju mycket skönare att dela på det med andra. Att slippa ta alla beslut själv. Ständiga ”vad känner jag egentligen?” är dränerande. Återigen, känslomänniska. Saker behöver inte gnaga lika länge om vi är flera som kommer överens om grönt eller gult liksom.

Soloartist eller inte finns anledningar att argumentera för att det är Sabina Ddumbas stämband, ensamt, som genererat den största framgången. Hennes vattentäta USP. Och i den fortsatt osäkra världen för liveframträdanden riskerar nu albumsläppet att bli nästintill ett antiklimax.

– Jag har ingen aning om hur det kommer bli när skivan släpps. Ingen aning. Jag hoppas ju verkligen på att få komma ut och spela. Det är ju skörden efter allt arbete. Men vi får se.

En snabb rörelse och hennes finger är plötsligt i luften. Ur jackfickan letar hon fram sin mobiltelefon.

– Du måste se det här. Vänta.

På skärmen visar hon en Instagram-story från helgens Eurovision-final i Rotterdam. Det är en sån där lång story där de små vita plupparna smält ihop till ett enda långt pärlhalsband. Hon klickar förbi klipp efter klipp på bedövande jubel och high fives backstage.

– Det är en vän till mig som var dansare bakom Tusse i lördags. När jag först såg det satt jag bara och gapade. Sen har jag sett om det flera gånger. Det skriker i hela mig efter att få vara där.

För att du vill vara i publiken eller på scenen?

– Vilket som. Okej, kanske främst för att uppträda. Det är ju det absolut roligaste jag vet. Men jag finner mig själv ganska ofta nuförtiden liggandes och tittandes på klipp jag sparat från konserter jag varit på. Någon gammal konsertvideo från typ 2015. Egentligen borde man kanske radera sånt, men nu är jag evigt tacksam att jag sparat det. De har fungerat som små snuttefiltar under pandemin.

Vi pratar nu om corona och sitter med våra mobiler. Jag hör också mig själv ställa den usla sportfrågan om hur det känns nu när albumet snart når allmänheten. Sabina Ddumba börjar gräva efter sitt paraply som står lutat mot väggen. Hon lägger huvudet på sne, ler varmt och fintar bort mig en sista gång.

– Jag är aspepp på släppet. Men, alltså egentligen, varför måste man slå på stora trumman när man släpper ny musik? ”Nu är hon tillbaka!” Det är ju musik jag gör, det är mitt jobb. Det är som att släppa pressmeddelanden varje gång busschauffören kliver på ett nytt pass. ”Nu åker han iväg igen!” Liksom, ja, vad annars? Jag tycker helt ärligt vi kan ta det lite lugnt.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA