x

LISTA: 2000-talets bästa retrosoul

LISTA: 2000-talets bästa retrosoul

GAFFAs Tommy Juto listar de bästa albumen.

Visst, några har varit där och doppat tårna, men antingen har det varit för få för att bilda en rörelse – eller varför inte genre – eller så har det rört sig om enstaka pastischer från Roxette, Fairground Attraction och Lenny Kravitz. Acid jazz-vågen under tidiga 90-talet var också där och nosade men lät alldeles för polerad för att kunna mäta sig med det råa, svettiga sound som frambringades under sena 60- och tidiga 70-talet.

"Retro" är ett begrepp vars avgränsning alltid renderar i debatt, och där har retrosoulen hittat en autenticitet som är så genuin som den står att finna. Helst hade förstås puritanerna önskat att trumseten hade varit originalen som stod fastspikade i Stax-studion eller att mikrofonerna kom från Muscle Shoals och fortfarande luktade rök av Aretha Franklins cigaretter, men bevisligen har det räckt långt så länge utrustningen varit någorlunda analog och vintage.

Back To Black kom ut 2006 och blev en öde-ö-skiva och i sommar är det tio år sedan Amy Winehouse dog. Hon var inte först ut att återuppliva den klassiska soulen, men hon var tveklöst störst, en mytomspunnen rockstjärna med ett tragiskt öde och ett evigt arv. Allt går i cykler och ofta återuppstår företeelser för en kort period, men retrosoulen har fortsatt etablera sig under 2000-talet och visar inga som helst tecken på att tyna bort.

En rad producenter med nostalgi i blick har enträget gett sig ut på ett mission from God och letat upp bortglömda divor eller James Brown-imitatörer och lyckats återskapa nära nog samma magi som i de knastriga sjutummare de en gång grävde fram i Camden Town. Kvaliteten har – precis som i alla genrer – varit växlande. Att ha viljan är inte likställt med att ha förmågan.

Men nog fan är det några som hittat rätt. Här är ett gäng retrosoulalbum du kan ha missat.

Sharon Jones & The Dap-Kings – Naturally (2005)

Retrosoulens odiskutabla drottning och Daptones själ och hjärta. Skivdebuterade som 40-åring i samband med att hon körade för Lee Fields (som här medverkar i duetten Stranded In Your Love) och var under två decennier genrens stora gigant fram till sin alltför tidiga bortgång i cancer 2016. Dap-Kings skapar ett så formidabelt funkigt sväng på deras andra album att en tamare sångröst inte klarat av att tämja dem, men Jones råa, kraftfulla stämma fungerar som rena domptören.

Nicole Willis & The Soul Investigators – Keep Reachin’ Up (2005)

Vem kunde ana att Helsingfors av alla ställen skulle komma att bli en av det nya millenniets filialer för autentisk soul och funk? Faktum är att inflytelserika finska etiketten Timmion Records är inne på sitt tredje decennium nu. Brooklyn-bördiga Nicole Willis gifte sig med musikern Jimi Tenor och flyttade till Finland där hon slog sig samman med Timmions husband The Soul Investigators. Willis influenser – Motown och Curtis Mayfield (som hon jobbat med) – hörs tydligt i flera av spåren.

Spanky Wilson & The Quantic Soul Orchestra – I’m Thankful (2006)

Will Holland, aka Quantic, var bara några och 20 år gammal när han beslutade sig för att resa från Brighton till Los Angeles för att jaga rätt på sångerskan Spanky Wilson. Holland hade en sjutummare med Wilson från 1969 som gav honom idén att ge hennes röst utrymme på nyskrivet material, inte olikt Lyn Collins och The JB’s. Efter ett första försök med gästspel på två av hans låtar gick de vidare med ett helt album. Gitarr, bas och trummor spelades in i Hollands studio i Brighton, sedan skickades filerna till Kalifornien för pålägg med blås och – framför allt – Wilsons sång.

Baby Charles – Baby Charles (2008)

En egensinnig version av Arctic Monkeys I Bet You Look Good On The Dancefloor charmade många, men fastna för guds skull inte där. Den mullrande rytmsektionen med Alex Kirkwood och Simon Hill går fram som en ångvält och banar väg för Dionne Charles kraftfulla sång. Det här kortlivade Brighton-baserade projektet varade över ett ynka album, men vilket album. Arbetet med en uppföljare påbörjades för release 2010, tyvärr blev den aldrig färdigställd.

Gizelle Smith & The Mighty Mocambos – This Is ... (2009)

Smiths pappa Joe spelade gitarr i The Four Tops under 70-talet, så kanske var hon ämnad att bli artist även om hon själv växte upp med sin mamma i Manchester medan pappan befann sig i USA. Efter ett par år i London träffade hon Steffen och Björn Wagner och flyttade till Hamburg och slog sig ihop med bröderna Wagners band The Mighty Mocambos. Debutsingeln Working Woman är det svängigaste du någonsin lär ha hört och övriga This Is … är fullt av snärtig funk i samma anda.

Black Joe Lewis & The Honeybears – Tell ‘Em What Your Name Is! (2009)

Soul blir egentligen inte mer hysterisk än så här innan den korsar gränsen till garagerock, men Black Joe Lewis lyckades märkligt nog ändå balansera på precis rätt sida om den på Tell ‘Em What Your Name Is. Stundom Little Richard, stundom James Brown, stundom Wilson Pickett. Men alltid Black Joe Lewis.

Randa And The Soul Kingdom – What You Need (2011)

Nästan ingenstans är avståndet längre från Miami än till Perth, som de facto är världens mest isolerade storstad. Det hindrade inte Randa Khamis – vars sångröst jämförts med Ann Sextons och Marva Whitneys – från att anamma soundet hos klassiska Florida-baserade TK Records med artister som Betty Wright och Gwen McCrae, strax innan disco exploderade.

Adrian Younge – Adrian Younge Presents: Something About April (2011)

Los Angeles-bördige Adrian Younge, en av det senaste decenniets absolut coolaste producenter, rör sig obehindrat mellan jazz, blaxploitation och hiphop och har gjort skivor tillsammans med Ghostface Killah, The Delfonics och The Impressions. Det flerfaldigt samplade soundtracket till den fiktiva filmen Something About April innehöll det mesta inom Younges spännvidd; psykedelia, Marvin/Tammy-duetter, bombastiska DJ Shadow-beats och Portisheads Ennio Morricone-influerade noir.

Kendra Morris – Banshee (2012)

När Banshee kom ut blev jag så till mig att jag gjorde jämförelser med självaste Amy Winehouse. Med lite distans kanske det var aningen överilat, men faktum kvarstår: det här är ett av det senaste årtiondets allra bästa album och det gnistrar av 70-talsinfluerad soul kryddad med blaxploitation. Wax Poetics hade fingertoppskänsla den gången, och även om inget Morris gjort därefter riktigt nått upp till samma nivå är hon alltjämt en artist vars varje ny release är värd att bevaka.

Lady – Lady (2013)

När skivbolaget Truth & Soul sammanförde amerikanska Nicole Wray – som upptäcktes som 15-åring av Missy Elliot – och brittiska Terri Walker hade de båda sångerskorna aldrig ens träffats. Kemin dem emellan stämde dock, likaså rösterna, och med Truth & Soul i ryggen fick de tillgång till ett kompband bestående av halva retrosoullandslaget. Walker lämnade Lady strax efter albumet gavs ut för att åter satsa på sin solokarriär. Wray har emellertid fortsatt, nu under namnet Lady Wray.

The Jack Moves – The Jack Moves (2015)

Självlärda musikerna och skivnördarna Zee Desmondes och Terry Powell Jr. installerade sig i en tom industrilokal i New Jersey men hade förtvivlat svårt att få till soundet som fört dem sammansnygg och romantisk Philly-soul med stänk av Michael Jacksons sena 70-tal inte minst stråk-, blås- och sångarrangemangen. Med vägledning av George Kerr som producerat The O’Jays och The Manhattans när det begav sig hittade duon till slut vad de sökte och levererade ett av 10-talets bästa album.

Tuxedo – Tuxedo (2015)

När Mayer Hawthorne och Jake One hörde Daft Punks Get Lucky blev det den välbehövliga spark i häcken de behövde för att färdigställa det egna boogieprojekt de jobbat med i flera år. Året därpå kom albumet ut, en kärleksförklaring till det sena 70-talet och tidiga 80-talet när soul och disco till stor del ogenerat handlade om dansgolv och att ligga.

Grace Love And The True Loves – Grace Love And The True Loves (2015)

Under ett par år i mitten av 10-talet var de det kanske hetaste bandet i och kring Seattle. Med tiden skulle dock meningsskiljaktigheter uppstå kring riktningen framåt. Rastlösa frontfiguren Love ville se världen och utforska fler genrer, som rock och folk, medan åttamannabandet the True Loves (ej att förväxla med Eli “Paperboy” Reeds kompgrupp med samma namn) ville köra vidare med de säkra, lukrativa giggen som fått västkusten att dansa sig svettiga. Skilsmässan må ha varit aningen bitter, men det album de lämnade efter sig lät allt annat än så.

Shirley Davis & The Silverbacks – Black Rose (2016)

Som 16-åring gifte sig Shirley Davis med en australiensare och flyttade till Melbourne från London. När äktenskapet var över några år senare startade hon som ensamstående ung mamma sitt första band. Efter ett gästinhopp på en Sharon Jones-spelning i Madrid 2014 blev Davis kontaktad av spanska etiketten TucXone Records där hon fick kontakt med bandledaren Edu “Duduman” Martinez. Samarbetet resulterade i det här lyckade albumet, den första av två fullbordade releaser hittills.

Ben Pirani – How Do I Talk To My Brother? (2018)

Av alla de oräkneliga fanatiker som vigt sitt liv åt att gräva maniskt på loppisar efter obskyra Northern Soul-45:or är det rent statistiskt få som gjort ansats till att återskapa och förvalta arvet. Ben Pirani, en DJ och multiinstrumentalist från Chicago gav sig fasen på att göra genren rättvisa och det med respekt. Pirani – som skrivit låtar tillsammans med Eli “Paperboy” Reed samt samarbetat med Norman Whiteside som med bandet Wee gav ut ett kultförklarat album så karakteristiskt att Frank Ocean och Kanye West lockats att sampla det – har åstadkommit arrangemang som hade gjort Thom Bell och Vincent Montana Jr. stolta.

Bobby Oroza – This Love (2019)

Helsingfors, alltså! Boliviansk-finske Bobby Oroza, född Boris Nordin (japp, han har även svenska ättlingar), är ännu en av dessa förträffliga artister i Timmion Records stall. Tillsammans med Timmions andra husband – utöver The Soul Investigators – Cold Diamond & Mink gav Oroza ut ett album som tog avstamp i Chicanosoul, en gör-det-själv-präglad, lo-fi-ljudande subgenre som uppstod bland latinos i sydvästra USA under 60- och 70-talen. Långsamma tårdrypare varvas med diton i midtempo där Orozas mjuka röst mestadels låter lika sorgsen som orglarna bakom den. Titelspåret har för övrigt samplats av Earl Sweatshirt.

Monophonics – It’s Only Us (2020)

Av de collegekompisar som bildade Monophonics i San Francisco på 00-talet är nästan inga längre kvar i bandet. Det instrumentala, fritt jammande funkbandet fick en injektion 2010 när sångaren Kelly Finnigan värvades och snabbt blev dess ledargestalt. 2019 fick bandet under en intervju frågan om vad som vore deras drömsamarbete och svarade “David Axelrod, Candi Staton, Syl Johnson”, vilket var en rätt hygglig antydan om hur It’s Only Us skulle komma att låta.

Aaron Frazer – Introducing... (2021)

Tillsammans med Durand Jones & The Indications känner vi honom som dynamon bakom trumsetet vars ljusa sångröst ger bandets livespelningar sin särskilda karaktär, inte minst i samspelet mellan Jones och Frazer. Vi som såg dem på Pusterviks övervåning 2019 vet vad det handlar om. Parallellt ger Frazer ut skivor i eget namn och hans falsett klarar sig alldeles utmärkt på egna ben.

Missa för allt i världen heller inte dessa:

Eli “Paperboy” Reed – Roll With You (2008)

JJ Grey & Mofro – Orange Blossoms (2008)

Raphael Saadiq – The Way I See It (2009)

JC Brooks & The Uptown Sound – Want More (2011)

Charles Bradley – No Time For Dreaming (2011)

Martha High & Speedometer – Soul Overdue (2012)

Myron & E with The Soul Investigators – Broadway (2013)

Paolo Nutini – Caustic Love (2014)

Nick Waterhouse – Holly (2014)

Lee Fields & The Expressions – Emma Jean (2013)

Speedometer feat. Junior James – No Turning Back (2015)

Nathaniel Rateliff & The Night Sweats – Nathaniel Rateliff & The Night Sweats (2015)

Leon Bridges – Coming Home (2015)

Saun & Starr – Look Closer (2015)

Black Pumas – Black Pumas (2019)

Holy Hive – Float Back To You (2020)

Cleo Sol – Rose In The Dark (2020)

Ta del av Tommy Jutos lista över 101 klassiska retrosoul-låtar:


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA