x

En kocks musiksmak

En kocks musiksmak

I en ny artikelserie så kommer vi undersöka hur musiksmaken står till bland de olika yrkesgrupperna i samhället, med glimten i ögat. Är det till exempel så enkelt att en bibliotekarie lyssnar på lugna och väna akter som Belle & Sebastian eller blir det metal på stereon när den äntligen kommer hem från tystnaden på jobbet? Låt oss bryta ner fördomar eller leva upp till klyschor, och denna gång är det köksmästaren Niklas Wilcox, 32 år, som styr och stället i köket som är försökskanin i experimentet kring sambandet mellan yrke och musiksmak.

-  Min pappa har alltid haft en stor passion för mat så länge jag kan minnas, så jag har växt upp med mat från alla världens olika kök. 

Var det detta som fick in dig på banan att bli kock och sedermera köksmästare?

- Under praktikperioderna vi hade i högstadiet hamnade jag på ett par hotell och restauranger i Mölle och Arild, mestadels fick en städa rum eller skrubba kaffekoppar tills fingrarna blödde. Men när jag fick hjälpa till i köket fascinerades jag av kulturen i köken, den är jävligt speciell och på den tiden var den ganska mycket värre än den är idag. Jag har ett starkt minne av en riktigt skum snubbe som hade ett mixtape, "Milans Mixtape", som spelades flitigt på bergsprängaren i köket, sen att det bara var Eric Claptons Cocaine på repeat var det ingen som riktigt brydde sig om. Men för en tonåring som redan var ganska skoltrött och matintresserad verkade hela konceptet tilltalande. Säsongsjobb hade jag redan under första sommarlovet i gymnasiet på hotell- och restaurangprogrammet, så sedan dess har jag knappt haft tid att ens snegla på något annat yrke.



Ditt jobb är att ge gästerna en smakupplevelse, men vilken slags musik har kittlat dina övriga sinnen? 

- Jag har gått på en hel del spelningar under åren som varit lite extra, utöver bara en konsertupplevelse. Stoner- och doom metal tenderar ju att vara rätt starka på doftsidan. Att stå inklämd i en mörk och varm lokal i Köpenhamn där haschröken ligger tätare än dimman över Lützen passar ju utmärkt med den sortens tunga och släpande ljudbild. Pallbearer, Yob och Jex Thoth sticker ut, där det sistnämnda bandet har en fäbless för att bränna salviarökelse på scenen som bidrar till den hypnotiserande stämningen.



- Rent visuellt skulle jag säga att synthwavescenen tilltalar mig, det är någonting med neon, lasrar och saxofoner som får det att rycka i nostalgibaguetten. James Kent och hans projekt Perturbator golvade mig rätt rejält med sin lasershow som i princip fick ögonen att pulsera i takt med den yxiga technon. Där kändes det verkligen som att man satt fast i en postapokalyptisk och retrofuturistisk syratripp ett tag.



- Känsel är ganska självklart kopplat till moshpits, att lämna en konsert helt blåslagen men samtidigt lycklig är egentligen ganska absurt. Vare sig det är femtusen svettiga metalsnubbar på ett lerigt fält i Tyskland eller femton taniga straight edge kids i en pytteliten lokal i Linköping så är en moshpit lika delar självvald misshandel och extremt solidarisk gemenskap där man plockar upp de som trillar eller tappar sina glasögon. En del av hela den kulturen är ju också stage dives, där Bane på Skylten sticker ut lite extra. Det var som att hela publikhavet konstant bara hoppade upp och ner från scenen i vågor. Själv hade jag problem med en kindtand i ett par år efter att jag fick en klockren hoppspark i ansiktet av sångaren i First Cut på en fritidsgårdsspelning i Höganäs. 



- Till sist har vi det där med band som drar upp ljudvolymen lite extra, så att varenda hårstrå vibrerar i takt med basen. GWAR på Wacken är en konsert jag inte kan minnas en enda låt ifrån, jag hade glömt öronproppar så jag tuggade på ett par kvitton och smällde in dem i öronen. Men när jag staplade därifrån, helt täckt i fejkblod och grön sörja, så var jag ändå helt övertygad om att det var någonting utav det bästa jag sett live.



Vilken skiva skulle du använda som krydda för att få din mat att smaka ännu bättre?

- Jag jobbar på en pub/hotellrestaurang med brittiskt tema, så det hade behövt vara någonting som passar in i den miljön. Kanske Erratic Cinematic av Gerry Cinnamon, avskalad gitarr och simpla trummor med ärliga och klockrena texter på bred Glaswegian-dialekt. Ibland lite högre tempo och ibland lite mer sorgsna och lugnare låtar. Passar perfekt till heltäckningsmatta, mörkt trä, bronsbågar, mässingsbeslag, dimmad belysning och cask ale.



- Fast skulle jag välja helt fritt utan att behöva ta hänsyn till gäster så hade jag valt Som En Dålig Film av Lastkaj 14, svensk trallpunk med lite ryska oompa-oompa-melodier. Det är nog den skivan och det band jag spelat nästan dagligen i flera års tid när jag har jobbat. Så har man ätit min mat är chansen rätt stor att den kryddats till tonerna av Lastkaj 14.



Vilken musik skulle du säga spelas mest i kockköken runt om i landet, när det inte är du som bestämmer spellistan? 

- Jag har en fördom om att alla kök har en blandskiva, en sådan där man köper på Statoil, "Absolute Rock Classics 69" med Journey, Yes, Foreigner, Survivor och Boston. Det känns däremot som att det är lite passé nu när alla kök har en blåtandshögtalare och alla bara streamar det man vill lyssna på. Förr var det antingen radio eller de få skivor som låg på hyllorna. Sen har ju många restauranger öppet kök nuförtiden, då blir det tyvärr ingen musik alls för kockarna. Förutom kanske den urvattnade loungegrooven som verkar spelas på de flesta finare ställen, musik som är designad att inte höras utan bara vara i bakgrunden. Men överlag är jag ganska övertygad om att musik med högt tempo går hem eftersom arbetstempot och stressen är snudd på grotesk i de flesta kök. En drar inte direkt igång Enya när beställningarna haglar in och svetten lackar, då blir det nog mer powermetal, hardbass eller thrash.

Vilka musiker skulle du kunna se arbeta inom ditt yrke?

- Rapparen Action Bronson är ju kock från början, vilket hörs på en del av hans skiv- och låtnamn som Lamb Over Rice, Accoutrements och Well Done. Annars skulle jag tro att Andrew W.K. skulle kunna vara en jävligt rolig kollega att ha i köket, hans partyattityd hade passat in bland de flesta restaurangare jag känner.



- Henry Rollins hade nog varit en bra kökschef, han är redan lärare, så pedagogik och disciplin har han koll på.  Annars finns det ett skämt om att kockar och medlemmar i dödsmetalband ser ut på samma sätt, så kanske att George "Corpsegrinder" Fischer från Cannibal Corpse skulle göra sig bra i köket. Annars känns det som att London Grammar hade kunnat driva en naturvinbar med mycket ekologiskt, närodlat och pincettpilliga maträtter och grabbarna i Alien Weaponry hade varit klockrena bakom disken på ett trendigt hamburgerhak med surftema.

Ju fler kockar desto sämre soppa lyder ett talesätt, när har du märkt av detta inom musikens värld? 

- Bandet Liferuiner började som ett kanadensiskt straight edge-band som gjorde lite revolt genom att bara skriva låtar om hat och död istället för att sjunga om sin drog- och alkoholfria livsstil som överlag är ganska vanligt inom scenen. Kring 2008 var det bara sångaren Jonny O'Callaghan som var kvar av originalmedlemmarna, men deras turnéledare la beslag på bandnamnet och alla deras låtar, sparkade ut honom och ersatte hela bandet med medlemmar från USA istället. Under den tiden hade de nästan hundra olika medlemmar som kom och gick vid olika tillfällen och fick ett extremt dåligt rykte bland både fans och spelställen. Sedan dess har dock den farsen tagit slut och O'Callaghan har återupplivat bandet. Där kan vi snacka om många kockar och en jävla soppa.



Vilket är grundreceptet för en bra låt?

- Det är som med matlagning, vill du nå en bred publik så måste du tilltala så mångas smak som möjligt genom att hålla det simpelt. 4 Chord Song av Axis Of Awesome är ett medley med massvis av hitlåtar som kan spelas med samma fyra ackord. Det är lite som att ha lök i varenda maträtt man lagar, en liten ingrediens som finns i nästan allt och gör den där lilla skillnaden. Alla gillar inte lök och alla gillar inte E, B, C#m och A, men det går hem hos många. 



Att vara kock är likt musiker ett kreativt yrke, har du någon gång tagit inspiration från musikens värld in i din matlagning?

- Jag kan i princip inte jobba överhuvudtaget utan musik. Det hjälper mig att fokusera på vad jag har framför mig istället för att tankarna flyter iväg från det jag står och jobbar med. Möjligtvis att precis som med musik måste man strukturera sitt arbete noggrant för att det inte ska bli fullständig kakafoni. Överlag tror jag att perfektionism och kreativitet går hand i hand hos både lyckade musiker och kockar, visst kan man följa recept eller göra covers helt perfekt, men för att bli riktigt bra måste man göra sin egen grej.

Vilket yrke borde du ha om man enbart utgår från din musiksmak?

- Förmodligen bandbokare eller butiksbiträde i någon mustig vinylaffär med tanke på hur otroligt blandad min musiksmak är. Jag ogillar att vara låst i en specifik genre och kan blanda riktigt mycket olika typer av musik under en arbetsdag. Folk som bara lyssnar på en enda smal genre är som kräsna människor som bara äter vissa saker, riktigt jävla tråkiga människor. Kan man inte uppskatta mångfald är man nog ganska trångsynt och beige, avslutar köksmästaren Niklas Wilcox intervjun.

Kanske kan detta återknytas till pappans stora passion för mat från alla världens olika kök under Niklas uppväxt, men det är en ren spekulation, och nedanför kan du lyssna på bredden i Niklas musiksmak i en playlist framtagen av honom själv just för denna artikelserie. 



Vad har du själv för yrke och vad lyssnar du på för musik, och kan du se något samband däremellan?


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA