x

KLASSIKERN: En revolver riktad mot det kommersiella

KLASSIKERN: En revolver riktad mot det kommersiella

Idag för 55 år sedan tryckte världens största popband The Beatles av sin revolver mot allt som kallades kommersiellt gångbar popmusik. Året var 1966 och de skulle med sin numera klassiska skiva Revolver se till att generationer och generationer av musiker inspirerades, bildade band och utvecklade den psykedeliska scenen. GAFFAs Jim Knutsson återvänder till tiden då det begav sig.

På det sjunde studioalbumet skapade The Beatles en ny formel för hur musik kunde låta. Med singlar från var sin ände av spektrat där mörka stråkbetonade Eleanor Rigby handlade om ensamhet (ingen bandmedlem spelade instrument på inspelningen) och följdes upp av en charmigt barnslig nonsenslåt som Yellow Submarine som är full av ljudeffekter.

The Beatles slutade turnera strax efter att skivan hade getts ut och de övergav de skrikande fansen för att istället gräva ner sig i studioteknik, experiment och LSD. Denna skiva räknas som startskottet av den psykedeliska eran och den österländska filosofin hade börjat tränga sig in både i texterna som musiken. Love You To och avslutande spirituella Tomorrow Never Knows är perfekta exempel som handlar om att se längre bortom horisonten än sig själv och om kylan i folk som inte bryr sig om att kärlek är svaret. Med ljudbilder som doftar Indien är det sistnämnda ljudkollaget ett prov på vilken fantastisk trummis Ringo Starr var. En vet inte om en flyter framlänges eller baklänges ner med strömmen av psykedelia, men en vet att detta är början på något nytt samtidigt som det är avslutningen på skivan.



Gruppen hade innan skivans inspelning sin första paus på väldigt länge, då popband förväntades att arbeta året om och släppa inte bara ett utan ofta flertalet skivor varje år. De tog tre månader för sig själva där låtskrivarna, sångarna och gitarristerna John Lennon och George Harrison fördjupade sig i droger och österländsk filosofi och fick med sig trummisen Ringo Starr lite halvt, medan basisten, låtskrivaren och sångaren Paul McCartney hellre gick på snobbiga konstgallerier i swinging London.

De hade börjat se sig själva som individer istället för bara som ett band och även om vänskapen var stark började personligheterna att spreta åt lite olika håll, vilket var bra för musiken men skulle även leda till deras splittring några år senare. Harrison och McCartney tog mer plats i låtskrivandet och Lennon tog ett litet steg tillbaka. 220 studiotimmar senare var albumet klart strax efter att McCartney hade lämnat studion i protest mot hur Lennons låt She Said She Said skulle arrangeras. Harrison fick ta över basen temporärt. Textraden "I know what it's like to be dead" baserades på en kommentar från skådespelaren Peter Fonda då han tekniskt sett hade varit död under en operation i barndomen.



John Lennon menade detta år att bandet var mer populärt än Jesus, vilket fick många kristna amerikaner att se rött och börja bränna The Beatles skivor på bål. Någon annan de hade efter sig var skattmasen. Ett inräknande inleder skivan innan deras svängigaste soullåt någonsin gör entré, Taxman. En satirisk och politisk låt om det höga skattetrycket som bandet befann sig i under 60-talet då de betalade en löjligt hög skatt på grund av sina framgångar. Det punkiga modsbandet The Jam skulle sedan komma att låna det otroliga svänget till sin hitsingel Start! på 80-talet.



Drogexperimenten och studioexperimenten gick hand i hand och den tidigare svartvita världen blev färgrik när de hela tiden försökte få instrumenten att låta på ett annat sätt än vad som var meningen. Samtidigt tog de in många nya instrument som tanpura, som är en fyrsträngad indisk "luta", slagverksinstrument som tabla och vibrafon och klaverinstrument som klavikord och spikpiano. De brydde sig inte om att kunna återskapa ljudmattorna live och tog därför hjälp av till exempel en blåsorkester i Motown-doftande Got To Get You Into My Life, som maskerar sig själv som en vanlig kärlekslåt men egentligen är McCartneys hyllning till när han testade marijuana för första gången.



Den drömlika I'm Only Sleeping har en bakåtspelande elgitarr över den annars akustiska ljudbilden och även om det kanske inte verkar revolutionerande idag så var det något helt nytt på tiden det begav sig. Lennon som ofta anklagades som lat gav svar på tal med rader som: "everybody seems to think I'm lazy, I don't mind, I think they're crazy, runnin' everywhere at such a speed, 'til they find there's no need."



De två stora konkurrenterna på 60-talet, brittiska The Beatles och amerikanska The Beach Boys, inspirerades av varandra. Låtskrivaren Brian Wilson från The Beach Boys lyssnade på The Beatles föregående album Rubber Soul när han skrev ikoniska hitsingeln God Only Knows som i sin tur gav inspiration till kärleksballaden Here, There And EverywhereRevolver



När Tomorrow Never Knows avslutade skivan så var framtiden här, frammanad av The Beatles kärleksfulla budskap där de hade mer att säga och lät mer intressanta än någonsin tidigare. De tidigare skivorna skapade berget de nu kunde stå och mässa från och tar man bort de två r:en som påbörjar och avslutar albumtiteln så är bara det engelska ordet evolve kvar. Och utvecklas var exakt vad de gjorde på den här skivan och framöver. De kände en frihet att göra exakt vad de kände för och genom detta så avfyrade de en skottsalva mot det trista och redan gjorda, med kärleken som vapen.

LÄS OCKSÅ: Ny musikserie där Rick Rubin intervjuar Paul McCartney – se trailer


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA