x

KLASSIKERN: En dyster religion för de redan troende

KLASSIKERN: En dyster religion för de redan troende

Efter ett misslyckat försök till karriärssjälvmord med Seventeen Seconds fortsatte Robert Smith och The Cure att gräva sig allt djupare ner i mörkret. Faiths blandning av postpunk och gotisk rock är helig för många av bandets fans men GAFFAs Jim Knutsson är av annan åsikt när han går vidare i sin avhandling kring The Cures hela diskografi.

Den enda singeln, Primary, föregick albumet som kom ut 1981 och både fans och kritiker tog emot det med öppna armar. Den drivande basgången och trummorna är det enda som tonsätter sångaren Robert Smiths ord i singeln. En text om hans hjärta som börjar tyngas av åldern och livserfarenheten drygt 20 år in i livet. 

"Further we go
And older we grow
The more we know
The less we show"

Gitarren står kvar i sitt ställ och keyboardisten Matthieu Hartley hade redan hunnit lämna efter bara en skiva och en turné, eftersom han inte var nöjd med att bandet numera ville tonsätta en begravning. 



Den här gången finns ingen tid för reflektion för lyssnaren, utan man kastas rakt in i mörkret bland livlösa kroppar som tillber en påhittad gud. Robert Smiths mässande är som ett ljudlöst skrik efter att hitta en mening med livet samtidigt som han känner att hans lilla existens i den stora världen är meningslös. Ett begär efter att ha något att tro på, en större makt, som han dock är för intelligent för att tillbedja.

Istället kryper ensamheten på honom och han undrar om han är den enda i hela världen som känner sig galen. De inre rösterna får honom att tro att det är han det är fel på när han inte kan anknyta till resten av samhällets eviga ekorrhjul. Det är ljudet av att vara ensam bland miljontals levande döda och musiken fungerar som den döda kuliss som Robert försöker skrika liv i medan mänskligheten och världen är hans fängelse. Individualitet kommer till ett högt pris medan alla gråa katter stryker omkring honom. Tyvärr färgar även texterna av sig på musiken där gitarren får stå tillbaka, och i längden drunknar man i en grå trist sörja inspirerad av den gotiska fantasyvärlden som målas upp i Gormenghast-novellerna av författaren Mervyn Peake



Med det sagt så finns ändå en gnutta hopp om något vackert i allt det här, åtminstone för ett ögonblick. Det sker när en likblek men hoppfullt vacker syntslinga ackompanjerar en tydlig och distinkt basgång som är i huvudfokus, och båda går ihop med den statiska trumman som utgör grunden för Roberts mässande. För att citera Leonard Cohen så finns det en spricka i allt, det är så ljuset kommer in. Och när en stor spricka rivs upp i mörkret för att släppa in det bedragande ljuset, blir Smiths vision om en begravningsfest äntligen förverkligad.



Om man hade sina tvivel kring att förra skivan antydde självmord så är detta album det riktiga fallet ner från en hög höjd. Kött och ben blir till livlösa slamsor på marken. Robert är tömd på allt utom smärtan och den inledande tron blir snabbt lika dimmig och diffus som bilden av kyrkan Bolton Priory på skivomslaget.

Det krävs att lyssnaren tror på den introverta musiken för att hitta nycklarna in till den annars låsta kyrkogården, och gör man inte det så blir man lämnad utanför. Det är medvetet ihåligt och kallt för att du själv ska fylla det med hjärta, värme och själ. Och därför finns inte mycket som lockar dig att klättra över det höga staketet för att komma in. Men så finns också undantagen, som hypnotiska The Drowning Man.



Mitt i all denna statiska gråa sörja av depression lämnar The Cure det likbleka ljudlandskapet så hoppfullt som de kan, bara för att återvända ett år senare genom att ge det vulgära ordet pornografi en ny mening. I vad Robert Smith tänkte skulle bli deras sista verk innan han eventuellt skulle hamna på mentalsjukhus.

"I went away alone
With nothing left
But faith"

Läs våra andra Klassikern-artiklar om The Cure:

Three Imaginery Boys

Seventeen Seconds


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA