x

KLASSIKERN: Öppnade sig som en bok, men alla vågade inte läsa

KLASSIKERN: Öppnade sig som en bok, men alla vågade inte läsa

På det nästan helsvarta och självbetitlade albumet från 1991 äntrade amerikanska metalbandet Metallica nya territorium. De fick sin största publik någonsin men vissa hårdnackade och thrash-glada fans från 80-talet tyckte också att det nya mer slöa och välproducerade soundet var oförlåtligt. GAFFAs Jim Knutsson återvänder till resan som Metallica tog med oss på för 30 år sedan idag.

Metallicas femte album är deras bästsäljande och en av de mest kommersiellt framgångsrika skivorna någonsin och har sålt mer än 16 miljoner exemplar bara i USA. I folkmun kallas det The Black Album och spelades in under drygt åtta månader i Los Angeles med deras nya producent Bob Rock som de ofta var oeniga med. 

Borta var thrash metal-soundet från 80-talet och även om tyngden var kvar så var det tydligt att de gav sig in på mörka okända marker. För vissa av fansen var det en mardröm att höra catchiga förstasingeln Enter Sandman som föregick albumsläppet, och de bad om att det inte skulle vara en fingervisning om var bandet var på väg. Det nya, i jämförelse med annan metal, inkluderande ljudlandskapet med den varma produktionen förpackades på ett sätt som fick miljontals nya fans att sjunga med i rader som:

"Exit light
Enter night
Take my hand
We're off to never-never land"

De mörka tankarna och den underliggande oroande tonen skrämde inte längre bort folkmassorna, när de mest skrämmande elementen från 80-talet blev undanknuffade under sängen. Den attacklystna gråa skallerormen som är det enda som lyser igenom mörkret på omslaget var dock en påminnelse om att Metallica inte var ett band för alla, hur stora de än skulle bli.



En vägg av gitarrer träffar en efter den klassiska olycksbådande gitarrslingan i introt på Enter Sandman som inspirerades av Soundgarden, och det låter som att stå längst fram på en konsert med det perfekta ljudet. Basen och trummorna får äntligen lika stort utrymme i den mer simplistiska formen där musikalisk komplexitet får stå tillbaka för det enkla. Bandet Excel hävdade dock att Metallica istället skulle ha fått inspirationen från deras låt Tapping Into The Emotional Void som släpptes två år innan.



Frontmannen James Hetfield hade fått kritik från de övriga bandmedlemmarna som bad honom att skriva bättre texter och han gjorde sin hemläxa. I Enter Sandman läser han godnattsagor som Now I Lay Me Down To Sleep och Hush Little Baby men på ett skrämmande och galet sätt, när han förvränger orden till hemskheter som leder till mardrömmar istället för söta drömmar. Vaggvisor är inte vardagsmat inom metalgenren och danska trummisen Lars Ulrich fick slåss för att den skulle ges ut som den första singeln och även dynamiskt och dramatiskt inleda albumet.

Drömmen eller snarare mardrömmen fortsätter i vad som kom att bli den sista singeln från albumet, Sad But True, där James fortsätter att sakta ta av sig masken och blotta sina innersta tankar. Och när du blinkar till så inser du att han redan är i din hjärna och att det är ditt liv han tonsätter. Ett helt liv flimrar förbi från hur man som barn lär sig vad som är rätt och fel genom sin omgivnings syn på saken. Samtidigt skriker någonting i en att man bara spelar en roll för att passa in, och man kan slösa bort ett helt liv på att aldrig bli sig själv igen. Tråkigt, men sant. 



Skenheliga religiösa får sig en känga innan ett signalhorn från en gammal westernfilm spelas upp baklänges för att sätta igång den hårda och tunga powerballaden och singeln The Unforgiven. Den tar itu med hur en oskyldig pojke blir till en bitter döende och ångerfull man genom att tryckas ner av sin omgivning. Han förlåter varken samhället som trycker ner alla individer eller sig själv för att ha förlorat sig själv genom dess konventioner. Och det är tydligt att detta är ett tema som ligger James nära och är en livslång bearbetning då både The Unforgiven II och The Unforgiven III har släppts på senare album, samtidigt som inget har nått upp till originalets storhet. De vände här på hur de brukade skapa ballader, istället för lugna verser och tunga distade refränger gjorde de tvärtom med stor framgång. 



En elektrisk sitarslinga i introt till nomadiska singeln Wherever I May Roam skapar en dramatisk stämning med asiatisk klang, där även en gonggong ryms över Jason Newsteds atmosfäriska bas. 

Amerikanska frihetskriget tas upp i Don't Tread On Me som ordagrant också är ett motto som placerades av general Christopher Gadsden på en gul flagga med samma attacklystna skallerorm som den på skivans omslag. 

Vissa misstolkade låten som att bandet var för krig medan det var medlemmarnas sätt att säga: "försök inte jävlas med oss, för då smäller det". Vilket också visade sig fungera i det verkliga livet när ett kanadensiskt fan råkade ut för en puma på en promenad i utkanten av sin hemstad med sin hund. Hon försökte skrämma bort puman genom att skrika, men när det inte hjälpte så spelade hon istället upp Don't Tread On Me på högsta volym från sin mobiltelefon och då försvann den illa kvickt.



Texterna är mer filosofiska vilket då var ovanligt inom genren och om man inte är för snabb med att avfärda dem så finns det mycket att hämta som när powerballaden med stort P gör entré. Hetfield är personligare än någonsin i Nothing Else Matters som han skrev medan han pratade med sin dåvarande flickvän Kristen på telefon medan han var på turné. Han tar också hand om allt gitarrspelande på studioinspelningen medan Kirk Hammett först lärde sig låten när det var dags att turnera. 

Michael Kamen stod för orkesterarrangemanget i den melodiska hitsingeln och de skulle även komma att samarbeta på S&M, ett livealbum från 1999 där metalbandet spelade med en symfoniorkester. Den dynamiska Nothing Else Matters som är lika blygsamt tyst som tung och svulstig visade prov på att Metallica var öppna nog att våga pröva nya vägar. James Hetfield öppnade sig som en bok, och vågade du inte läsa den av trångsynthet så var det du själv som gick miste om något.



Bandet har inte gjort någon hemlighet av att det är 30 år sedan de fick sitt stora genombrott. De har lanserat en podcast som djupdyker i skivan över åtta avsnitt och 10 september släpps skivan The Metallica Blacklist. Det är en officiell coverskiva där tolkarna är så vitt skilda artister som bland andra Miley Cyrus, St. Vincent, Depeche Mode-sångaren Dave Gahan och Per Gessle. Också ett bevis på vilken genomslagskraft denna självbetitlade svarta skiva hade över musikgenrerna och generationerna. 

Samma dag kommer det släppas en stor boxversion av den klassiska skivan. Den innehåller bland annat sex vinylskivor och 14 CD-skivor med liveinspelningar, demoinspelningar och intervjuer, sex DVD-skivor med konserter och inspelningar bakom kulisserna, en 120-sidig bok, tidningar, gitarrplektrum med mera. Så att säga att skivan fortfarande är relevant 30 år efter att den släpptes är en underdrift.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA