x

LÅT FÖR LÅT: Theodor Jensen om The Plan-debuten – "Världens falskhet och förljugenhet"

LÅT FÖR LÅT: Theodor Jensen om The Plan-debuten – "Världens falskhet och förljugenhet"

Nu är det 20 år sedan Theodor Jensen fick oss att bli förälskade i The Plan med det självbetitlade albumet, The Plan. Detta under en tid när indiepop-scenen i Göteborg presterade som mest och bäst och gatorna var fyllda med ”pandor”. GAFFA hörde av sig till Theodor och bad honom leda oss igenom albumet – låt för låt. 

– Det är vanskligt att skriva om eller försöka förklara musik och sånger såklart ... I grund och botten så är komponerande en vilja att förmedla något man känt, upplevt, tänkt eller drömt utan att det ska behövas någon förklaring eller kommentar. Det kan också komma ur en tystnad som över tid allt starkare kräver av dig att du ska säga något. Säga något utan att vara falsk. En vidrigt svår kallelse som kräver av dig att du nagelfar allting du är och som du bara kan hoppas på att lösa genom gudomlig ingivelse. Nu när jag skriver detta så slår det mig att detta lika väl kan beskriva människans livsvillkor så om något så hoppas jag att musiken kan vittna om ljuset i slutet av tunneln.

Soli deo gloria.

Mon Amour

– Den här är lite som när kon släpps ut efter vintern i känslan. Han går men vet inte vart, tänker men vet inte varför etc. Vi kan göra vad som helst men ingenting är nog min älskade. Osäkerheten och frustationen fullkomligt körs över av livsviljan, FUCK IT! Man ska inte kunna stå stilla när man hör den kommer jag ihåg att vi hade som vision. Älskar Niklas Korsells trumspel här.

Let's Leave

– Ensamheten isolerad av det faktum att ingen är som dig, att fullkomlig förståelse därför är omöjlig, är något som man instinktivt värjer sig emot och vägrar acceptera trots att det ju på ett uppenbart sätt är sant. Innan man hittat något harmoniskt sätt att förhålla sig till detta så blir enda utvägen kärleken och man lägger alla sina ägg i den korgen. Man vill växa ihop med den man älskar och bilda en ointaglig och oberoende pakt. "We should be out of reach all the time, come here darling, show me we rhyme". Det finns något hjärtskärande i denna starka längtan och den är verklig och sann men utan urskiljning så blir den en flykt och projektion. Han vill här också få bekräftelse. Visst är denna yta inte allt, visst är det tomt prat, vi bryr oss inte om detta och vi hör inte hemma här, Let's leave.

Slow Fall

– Johan Näckvall kom på basgången nån gång när vi två stod och improviserade på ett Broder Daniel-rep tror jag. Texten är väl bara om ”a walk on the wild side”.

The Wind Starts Blowing

– Förtvina inte. Det blåser upp, låt regnet skölja bort problemen. Gå ut i stormen. Hellre det än att ligga kvar i sängen. Men jag ska inte gå ut för att anpassa mig till denna skuggvärld. "I'll get my storm here to blow me away, Ill get my storm here to blow you away". En sång om när det vänder, en sång av hopp.

Daybreak

 Texten talar för sig själv. Det är vardagen och resten av livets gryning. Ungdomens dispens är över och vad kan bli bra framåt om man inte kan älska sig själv? Refrängen går "I know it's just about me, there's not a law to read, but something is pushing me, and by the dawning, I can't see how I'll be, worth loving". Idag skulle jag skriva "I know it's not just about me, there's a law to read, something is pushing me, and by the dawning, I will see how I'll be, worth loving".

Do Something

– Gitarr-riffet gjorde jag till en låt i Håkan Hellströms gamla band Broder Påvel, som jag spelade gitarr med ett tag. Kunde inte släppa det så det blev en ny låt ... Ibland behöver man få en jävla smäll utan att kanske riktigt veta varför. Efteråt så vet man dock att det gjorde en gott. Wollen sie die totale urladdning? – JAAAAA.

Fell A Mile

– Två saker kom upp när jag tänkte på denna. När Anders Hernestam kom på att det skulle vara diskotrummor vilket gjorde hela låten och när Karin Dreijer sa att det var hennes favorit på skivan efteråt vilket jag blev så glad över. Den är om svekets ögonblick.

The Days Just Glide In

Cajun 1 tror jag arbetsnamnet var på denna. Återkommande tema här med världens falskhet och förljugenhet. Att det sociala spelet med titlar och status och allvar faller platt bredvid en ärlig och orädd människa. Väck mig inte till anpassning utan väck mig till verkligheten bakom denna yta. Han måste bygga ett hem inombords, den här dubbla vilsenheten är outhärdlig.

Stay Right Here

– Tror att tillflyktsorten att stanna på här var från Roskilde-minnen. Vi åkte dit med vänskapskretsen i olika konstellationer från högstadiet och framåt under många år. Det var en paus i den ständiga konfrontationen med yttervärlden. Den ständigt underliggande frågan: vad ska du göra? Vad ska du bli? Att ständigt behöva förhålla sig till samhällets syn på en som en looser ... Minns hur vi höll på sjukt länge för att hitta trumkompet. "Du måste komma ihåg det", upprepade jag till Niklas då det satt en dag. Otroligt grymma Håkan Hellström-körer med lite underlig engelsk frasering. Afrika-gitarren på refrängen och slidegitarr. En varm klunk elefantöl utanför tältet efter att ha burit med flera backar från byn. Stannar här ett tag.

My Thing

– Jag, Magnus Grozdics (RIP gamla vän) och Mikael Furugärde startade bandet. Magnus hade en låt som Mikael hade skrivit texten till som hette Frosty The Snowman. "All the girls are out of reach when frosty's not around, where did you go frosty the snowman?" Jag hade försökt i minnet att återskapa ett gitarrstycke ur Terrence Malicks film Days Of Heaven som blev en låt fast den hade ingen text så jag tog ”frosty”. Vi tyckte det blev grymt men texten ändrades sen till "My thing, go your own way". Vi repade då i ett berg utanför stan. Kan höra Magnus sjunga "Where did you go frosty the snowman, where did you go, away".

Foggy Days

– Den här repade jag tidigt i Göteborg med bröderna Michael och Timo Räisänen. Jag snodde slutmelodin från Nina Simones version av For A While. "I saw through myself, now I'm done", sjungs det. Att beskriva det mörka är också uppbygglig konst för man måste ner innan man kommer upp och ibland kan det hjälpa att snabbare komma ner i avgrunden. Ångest är ju som alla vet guds pedagogik. Tror aldrig jag romantiserade det mörka för jag visste att det fanns något annat.

Skies Above

– Den här kunde ju bara ligga sist på skivan. En bön om nåd. Har hört många tolka det som att den är till någon som dött men den är inte till någon person. Den är riktad utåt utan att jag egentligen då hade något begrepp om vad jag sjöng till. En bön om gudomlig ingivelse.

Pax dei.

LÄS OCKSÅ: Pavement på comebackturné – gör spelning i Sverige


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA