x

Jack Werner: "Jag tycker att hela min musiksmak är äcklig"

Jack Werner: "Jag tycker att hela min musiksmak är äcklig"

Jack Werner är journalist och programledare för podcasten Creepypodden. Han har bland annat mottagit Stora Journalistpriset och är idag aktuell med radiodokumentären Gabrielland som sänds i sex delar. GAFFA har pratat med Werner om stämningsfull musik, själlösa spellistor och om den gången han oväntat stötte på Robert Broberg.

Hur är din relation till musik?
– Den är vag men omfattande. Jag har vuxit upp med en musikalisk och musikintresserad familj. Mamma har alltid spelat olika instrument och jag själv gick i Adolf Fredriks Musikklasser i mellan- och högstadiet, då sjöng jag i kör. Musiken utgör en viktig roll i livet men jag kan inte påstå att jag i vuxen ålder har renodlat min musiksmak, eller blivit särskilt kunnig inom en särskild genre. Det är mer något som sker i bakgrunden.

Vilken typ av musik lyssnar du på?
– Jag faller tillbaka till en spellista jag har jobbat med i snart tolv år, som jag kallar för “skandalöst osmaklig fill out”. Det är väldigt själlöst, haha. Väldigt lite sång, väldigt mycket samplingar, ganska mycket filmmusik, ganska mycket stämningar av olika slag. Den spellistan är en sorts ryggrad i min musiksmak. Jag dras mest till någon form av melodiös atmosfär, elektronika typ. Vangelis har jag lyssnat jättemycket på, han har gjort musiken till Blade Runner bland annat. Det finns något väldigt kosmiskt i det, eller vad man ska kalla det. Högt svävande orglar samtidigt som det bottnar i en elektronisk rytm. Men sen är det klart att jag också lyssnar mycket på till exempel Röyksopp.

Du jobbar ju med radio där just ljud och stämning har centrala roller. Inspireras du av musik för att hitta en viss typ av stämning när du håller på med ett projekt?
– Absolut! När jag lyssnar på musik kan det finnas delar av en låt som väcker en association till en bild. Det kan kännas typ: “det här skulle gå att använda så jävla bra om jag bara hade berättelsen till det”. Det tycker jag är spännande när man upptäcker. Jag gjorde en P3-dokumentär för några år sedan, Självmordet På Flashback, och när jag jobbade med den la jag in låtar som jag såklart tyckte skulle ge en viss stämning, och i efterhand nämnde hans mamma att några av de låtarna som var med var samma låtar som han själv hade lyssnat på. Så absolut att jag letar efter musik som har en dramaturgisk användbarhet, eller är genomsyrad av en viss stämning.

Har du några guilty pleasures när det kommer till musik?
– Alltså jag tycker att hela min musiksmak är så pass äcklig att det bara är ett enda stort guilty pleasure. Jag skryter verkligen inte om min musiksmak, jag har typ lärt mig att acceptera och stå för att “ja, så här tomt är det”. Min fru Linnéa brukar upprört ropa “alltså det här är ingenting!” när hon tvingas lyssna på mina låtar, haha. Men jag gillar det, så va fan. Men om man gräver djupare i det … alltså det finns ingenting som kan få igång mig på ett dansgolv som Boomfunk MC:s Freestyler, haha.

Finns det någon musik du absolut inte tål?
– Jag har verkligen försökt förstå mig på heavy metal, death metal och den typen av hård musik, men jag kan inte säga att jag har hittat något som tilltalar mig, även fast jag vet att jag skulle kunna gilla det. Det är som någon sorts vodka för mig, jag gillar inte vodka men ändå kan jag hitta något med etiketten “hint av druvor”, fast det smakar som allt annat.

Vilken är din största musikupplevelse?
– En händelse som var stor för mig var för typ tio år sen när jag och en kompis var på ett open mic-event. Vi satt igenom kvällen och det var fint och sådär, men sen viskar min kompis till mig: “Ser du vem som sitter där borta?” Han pekade på någon som satt långt bak, och så tittade jag och såg att det var Robert Broberg. När jag var liten lyssnade jag otroligt mycket på honom, alltså jättemycket. På roliga timmen i skolan skulle jag alltid sjunga hans låtar till exempel. Så när jag såg att han var där kände jag att jag måste ta vara på det tillfället, så jag anmälde mig till micken och gick upp och sjöng Båtlåt. Han verkade bli glad och det slutade med att han bjöd mig på en taxi. Det var en stark upplevelse, det känns som att jag fick säga något till honom.

Om musiken du lyssnar på var ett känsloläge, vilket skulle det vara då?
– Någonting sentimentalt. Som att vara på en minnesstund över något vackert som inte finns längre, där det egentligen har gått alldeles för kort tid för att man ska kunna sakna det. Som att vara sentimental när man är 15 år, det finns liksom inget att vara sentimental över egentligen. Nästan någonting svulstigt och pretentiöst.

Om en artist, död eller levande, skulle skriva en låt om Jack Werner, vem skulle det vara då?
– Jag tror att det skulle behöva vara något som samplades och remixades, så säg att DJ Shadow samplar Vieux Farka Touré, haha. Då skulle väl känslostämning vara lite ... jag drar mig för att använda det äckliga ordet världsmusik, men lite den grejen där man lite okänsligt tar musik som har en helt egen historia och bakar in det med musik som fungerar i vilken radiokanal som helst. Man tar något med stort egensinne och gör om det så det bara blir en ingrediens i något större.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA