x

VÄRLDENS BÄSTA LÅT: Storslagen nationalsång för ett futuristiskt land

VÄRLDENS BÄSTA LÅT: Storslagen nationalsång för ett futuristiskt land

I den här artikelserien analyserar vi ett stycke musik som får den här skribenten och så många andra att skandera: "världens bästa låt!"

Det tyska syntpopbandet Alphaville gick på knockout direkt på sin debutskiva Forever Young som kom ut 1984, ett år efter att jag själv gjorde debut i denna värld. Och kanske smög sig den största låten med samma namn som skivan in i undermedvetandet hos ettåriga jag när den spelades konstant på radion. 



Signaturballaden för bandet var egentligen tänkt som en upptempodänga för dansgolvet men den hittade aldrig riktigt hem, även om de visste att de hade något speciellt på gång. Det var först när de drivande trummorna försvann på uppmaning av producenten Andreas Budde och tempot saktades ner, som den hittade till formen som skulle ge både bandet och låten evigt liv genom åren.



1949 var Kalla Kriget ett slags vilande krig som ändå härjade och söndrade Tyskland i två delar, Västtyskland och Östtyskland. Främst USA men även Frankrike och Storbritannien stod på ena sidan och Sovjetunionen på andra, med varsin ideologi efter andra världskrigets slut 1946, vilket ledde fram till delningen av det ockuperade landet. 

Alphaville växte upp i Münster i Västtyskland under det ständiga hotet av ett kärnvapenkrig mellan de båda fronterna. Och det är det dem förmedlar i inledande rader i Forever Young som:

"Let's dance in style, let's dance for a while,
Heaven can wait we're only watching the skies,
Hoping for the best, but expecting the worst,
Are you gonna drop the bomb or not?"

Det var dock inte det ungdomarna på 80-talet i Skandinavien tänkte på när de dansade tryckare på mellanstadiediscot till balladen, utan där togs istället budskapet till vara på om evig ungdom i refrängen som uppmanar till att leva livet till max.

"Forever young,
I want to be forever young"

Egentligen skär sig inte de olika scenarion som låten bjöd upp till dans med. Utan i samband med ett hot om krig där den första bomben kan falla när som helst, så är det inte bara hemskheter och tragik man upplever. Det är även en känsla av att ta vara på livet eftersom varje dag kan vara den sista. Detta hot levde alltså Alphaville under när USA och Sovjetunionen stod på var sin sida och spände musklerna, och Väst- och Östtyskland fick stå längst fram i ledet. 

Allt detta klämdes alltså in i en fantastisk och drömlik syntpopballad under fyra minuter som börjar sparsmakat, men som växer till en storslagen och melodiös nationalsång för ett futuristiskt land. Den kommer i kontakt med något universiellt och nostalgiskt i barnet vi alla har i oss, även om vi försöker förneka dess existens när vi klär ut oss till våra vuxna jag varje dag. Det är denna naiva oskyldighet och äventyrslusta uppblandat med ett intellektuellt förstående och överhängande hot som kan förgöra all glädje på en sekund som är så briljant. Den välkomnar olikheter där den enkla men också briljanta jämförelsen är att vissa är melodier och vissa är beats, och att alla delar behövs för att skapa musik. Och visar samtidigt på sorgen över att inget varar för evigt utan att allt är i ständig rörelse. 

Denna diamant från 80-talet kunde inte ens förstöras av att jag såg bandet live långt senare i Köpenhamn, där lönnfeta gubbar runt 50-årsåldern i eldflammiga skjortor nu utgjorde bandet och stod och sjöng om evig ungdom. Det var då jag insåg att inget varar för evigt, inte ens Alphaville. Och snart kommer jag stå där själv, tunnhårig, omodern och gammalmodig, fortfarande nynnandes på en låt från det ljuva 80-talet.

"Do you really want to live forever?"


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA