x

KRÖNIKA: Musikhistorien utspelar sig här och nu – och vi får uppleva den

KRÖNIKA: Musikhistorien utspelar sig här och nu – och vi får uppleva den

Jag har en tendens att leva i det förgångna. Inte som i att jag ältar, mer som i att jag ständigt romantiserar tidigare eror och epoker på ett närmast ohälsosamt sätt. Det gäller även musikhistorien. 

Hur många gånger har jag inte drömt mig tillbaka till The Beatles storhetstid? Hysterin och masspsykosen, ynnesten att få sitta bänkad framför Ed Sullivans show och bevittna ett av de mest ikoniska TV-framträdandena till dags dato. För att inte tala om den amerikanska jazzscenen under mitten av 1900-talet. Trånga, rökiga klubbar i New Orleans eller The Big Apple med legender som Ella Fitzgerald, Louis Armstrong, Billie Holiday och Chet Baker bakom mikrofonen. Tänk att med egna ögon få bevittna Janis Joplin, Jimi Hendrix och Jefferson Airplane på Woodstock 1969, eller att få höra Freddie Mercury slakta alla tvivel kring vem som är världens bästa sångare under Live Aid-galan 1985. Gåshud.

Jag vill vara ung på 50-talet och dansa rockabilly, ung på 60-talet och klä mig som Dusty Springfield, ung på 70-talet och svänga mina lurviga discospiror till Stayin’ Alive, ung på 80-talet och upptäcka synten, ung på 90-talet och helhjärtat sörja Kurt Cobain. Istället blev jag ung på 00-talet. Justin Bieber och Paris Hilton. Pitbull och Panetoz. Vilken nitlott. 

Eller? Det är så lätt att trivialisera sin samtid. Att välja ut några random artister från ett decennium och jämföra dem med ett annat decenniums giganter är naturligtvis ohederligt. Det blir ingen rättvis kraftmätning årtiondena emellan. Ändå är det ofta så tongångarna ljuder. Man lyfter fram det man tycker är sämst med sin egen tid för att jämföra med den absoluta gräddan från förr, och konstaterar sedan torrt att musiken gått ett grymt öde till mötes. Så är förstås inte fallet.

När ABBA kallade till presskonferens i början av september påmindes jag om att vi faktiskt i allra högsta grad lever mitt i den bubblande och glödande musikhistorien. Att den legendariska popkvartetten efter 40 år släpper ny musik är inte bara en påminnelse om svunna storhetstider, utan också om det som pågår här och nu. Att musikhistorien inte är ett avslutat kapitel. Att våra presumtiva barnbarn kommer att peka på händelser under 00-, 10- och 20-talet och fråga om vi var där, och att vi kommer att kunna svara ja.

Beyoncé-hysterin efter Lemonade 2016, Billie Eilish-koman som lamslog en hel generation, Kanye Wests bisarra balansgång mellan galenskap och genialitet, hur Avicii väckte en slumrande houselusta hos mänskligheten och sedan tragiskt lämnade oss. Allt det där har vi upplevt.

Tänk på Kents enorma avskedsturné, tänk på Håkan på Ullevi, tänk på hur Lil Nas X revolutionerar hela hiphopgenren och tänk på Lady Gagas köttklänning. Tänk på den fruktansvärda terrorattacken under Ariana Grande-spelningen i Manchester 2017, tänk på Free Britney-rörelsen, tänk på Spotify! Våra levnadsår är fulla av musikrelaterade milstolpar som vi kanske inte kommer kunna identifiera förrän vi befinner oss på ålderns höst. 

För en nostalgiker som undertecknad är det en tröstande tanke. Jag må ha missat några av musikhistoriens mest avgörande händelser, men jag har många kvar att uppleva. När jag i framtiden skriver något slags bokslut över mitt liv ska jag unna mig att romantisera det på ett riktigt ohälsosamt sätt.

KRÖNIKA: Kidsen gör revolt med P4-pop


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA