x

ERSÄTTARNA: Broder Daniel – när ett självmord blev slutet för bandet

ERSÄTTARNA: Broder Daniel – när ett självmord blev slutet för bandet

ERSÄTTARNA är en artikelserie som tar upp hur band förändras genom att vissa av bandmedlemmarna ersätts under åren av nya förmågor som tar vid. Antingen genom avhopp, eller att någon får sparken eller kanske rent av på grund av dödsfall. GAFFAs Jim Knutsson skriver om Broder Daniels något struliga historia.

Popbandet från Göteborg som ofta förkortas BD och som lät känslorna styra, skapades av klasskamraterna Henrik Berggren på sång och Daniel Gilbert på bas. Deras egensinniga ljudlandskap växte fram till dess att det var dags att släppa debutalbumet Saturday Night Engine 1995.

Den stjärnbeprydda och karismatiska frontmannen sjöng naiva men ändå genomtänkta textrader på svajig engelska vars röst inte hade blivit förstörd av en sångcoach. Medan resten av den kaotiska orkestern skapade en lika genialiskt simpel musikalisk grund att sväva ut från, med den ostämda rösten som sprack jämt och ständigt. Den ostabila grunden där bandmedlemmarna var minst lika intresserade av fest visade sig i de vilda livespelningarna, men trots detta valde Per Gessles skivbolag Jimmy Fun Music att sajna dem. 



Redan nästa år när de följde upp med den självbetitlade andra skivan så hade den grundande basisten Daniel Gilbert hunnit hoppa av. In kom istället den erkänt duktiga gitarristen Theodor Jensen. Han fick dock mestadels ta över basen för att han var för bra på att spela gitarr, så säger i alla fall ryktet. Och det säger också mycket om bandets tänk. Musikaliskt utvecklade de även soundet genom att börja använda sig mer av keyboards och piano och även om den naiva charmen fanns kvar, så kunde man också ana en mer seriös sida.



Gitarristen Johan Neckvall som fungerade lite som en stöttepelare för bandet gav till slut upp, när turnélivet blev för kaotiskt efter en spårad spelning på Emmabodafestivalen 1997. Den överförfriskade sångaren Berggren ramlade av scenen flertalet gånger trots att de inför spelningen hade lovat varandra att skärpa till sig, och lägga det utsvävande livet bakom sig när det kom till spelningar. 

Håkan Hellström som då var trummis i indiebandet Honey Is Cool med Karin Dreijer på sång (som sedermera bildade The Knife) hade spelat i Broder Daniel innan de släppte debutalbumet. Han valde därför att ta chansen att komma tillbaka till bandet, denna gång som basist. Medan Theodor Jensen uppgraderas till den gitarrist han egentligen alltid borde ha varit. Det skulle visa sig bli ett genidrag då nästa skiva Broder Daniel Forever skulle bli deras magnum opus enligt undertecknad.

Tragiskt nog gick Neckvalls önskan om att de skulle ta karriären mer på allvar i uppfyllelse först när han hoppade av och gav bandet den väckarklocka de behövde. Dem lugnade inte ner sig och blev tråkiga, utan istället förvandlades dem till en mörk dyster virvelvind av vackra gitarrslingor, melodiska tunga basgångar, smattrande trummor och upprepande textrader som blev till nationalsånger för de utstötta i samhället med ett brustet hjärta. När skivförsäljningen trots detta uteblev så kom filmen Fucking Åmål och satte bandets verk på kartan och förevigade det som en av de starkaste skivorna i svensk pophistoria.



När man trodde att de skulle smida medan järnet var varmt så blev det istället tyst i fem år. Med undantag av ett gästframträdande i tv-programmet Sen Kväll Med Luuk med låten Shoreline som aldrig verkade ges ut som singel, trots att den hyllades unisont som deras bästa låt hittills. Istället gjorde Håkan Hellström och Theodor Jensen solokarriär under eget namn respektive The Plan medan de väntade. Håkan blev oväntat nog så pass stor som soloartist att när det väl var dags att följa upp med nästa BD-skiva, Cruel Town, 2003 så hade han blivit av med sin plats i bandet. Istället fick Theodor Jensen sköta både basen och gitarren på inspelningarna.

Ljudbilden ändrades på det sätt att Henrik inte längre sjöng "oh yeah oh yeah oh yeah" och "wowowow" halva låtarna. Mognaden med åren gjorde att han hade mycket mer att säga än upprepande enradstexter med, på gott och ont. Skivan innehåller deras största singel någonsin, nämnda Shoreline, men det är också lite för vuxet och lite för polerat för att ge den där desperata känslan som fanns i deras tidigare verk. Där det kändes som att varje låt var på liv och död.



Tyvärr skulle det sistnämnda bli till verklighet när gitarristen Anders Göthberg under våren 2008 valde att ta sitt liv genom att hoppa från en bro i Stockholm. Bandet valde att lägga ner efter det tragiska beskedet och gjorde en avskedsspelning på Way Out West-festivalen i hemstaden Göteborg samma år, med gästande Mattias Bärjed (The Soundtrack Of Our Lives) och Adam Bolméus (Bad Cash Quartet) på gitarr. Efter att ha tillägnat nyskrivna Hold On To Your Dreams till sin avlidna bandmedlem så stod Henrik till slut ensam kvar med en akustisk gitarr och sjöng en avskalad version av No Time For Us. Ett tragiskt men efter omständigheterna också värdigt avslut för ett band som hela tiden hade dansat vid avgrunden.

Vilken är din favorituppsättning av det ständigt föränderliga bandet?

LÄS OCKSÅ: Noice gripande historia blir rockmusikal


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA