x

KLASSIKERN: Upplöstes i sin mänskliga form för att kunna skapa ett mörkt himmelrike

KLASSIKERN: Upplöstes i sin mänskliga form för att kunna skapa ett mörkt himmelrike

The Cure nådde mer än sin fulla potential på detta mästerverk som skulle uppfylla Robert Smiths önskan om att ha skapat just ett sådant till året han fyllde 30. GAFFAs Jim Knutsson har nästan bara lovord att dela ut när han beger sig tillbaka till 1989 för att återuppleva upplösningen av det mänskliga bandet, som istället skulle ta sig en himmelsk form.

Tystnaden bryts av först när ett nästan ohörbart intro av ett bjällrande vindspel drygt 20 sekunder in attackeras av en stor svulstig orkestral syntslinga värd att dö för, med tillhörande tung bas och långsamt unikt trummande där åskan även gör sig påmind. Det känns som att ha kommit till himmelriket och en atmosfärisk men samtidigt distinkt gitarrslinga bygger bara på stämningen och det blir otroligt nog ännu vackrare i inledande Plainsong.

När Robert Smith bemödar att ta sig fram till mikrofonen för att nästan viskande pratsjunga fram dialogen som utgör de ekande kalla, regniga och mörka raderna om jordens undergång och död över den varma ljudmattan, så avslutar han sedan oväntat och tvärt verserna med "then you smiled for a second". Som för att inge något slags hopp om denna värld, och därför används låten idag lika mycket för begravningar som bröllop för udda pusselbitar som har hittat varandra.



Det släpiga introt i efterföljande Pictures Of You bygger sakta men säkert upp en av deras allra vackraste låtar som exploderar ut i en färgexplosion av lekfulla gitarrslingor, som en kuliss för Robert Smiths finaste sånginsats någonsin. Även om du hörde den okysst i dina tonår så förstod du att det var så här olycklig kärlek känns.



Det åttonde studioalbumet bjuder på en perfekt blandning av allt bandet hade varit och nosat på tidigare. Allt från navelskådande goth rock till lättsamma popmelodier där varje låt känns som ett konstverk värdigt att hänga ut på ett galleri. Ytan är tillräckligt snygg för att locka in en i djupet där skivan likt hallucinogena droger tar med en på en resa utanför denna världens ramar. Och droger och alkohol var också ett problem inom bandet där keyboardisten Lol Tolhurst fick sparken efter att skivan gavs ut eftersom han inte bidrog med något musikaliskt längre.

Att Adele tolkade Lovesong på sitt rekordsäljande album 21 säger något om styrkan i Robert Smiths känsla för att framkalla känslor med enkla ord. Det är dock originalet man ska lägga vikt vid, som med sitt upptempo står ut på skivan där en rakfram basgång står i fokus. Han skrev den som en bröllopsgåva till sin fru Mary Poole som han fortfarande är gift med. Det tog honom nästan 15 år att kunna säga något så enkelt som "whatever words I say, I will always love you".



Detta magnum opus är en av de bästa skivorna någonsin och skapades medan Robert Smith försökte gömma sig från stjärnstatusen och depressionen som medföljde succén efter förra skivan Kiss Me, Kiss Me, Kiss Me genom att förlora sig själv i LSD. Han kände att hans framgångar hade varit ytliga och att han ännu inte hade skapat det ikoniska verk som alla andra välkända musiker hade gjort innan de hade blivit 30 år. Något som skulle stå emot tidens tand.

Och på tal om LSD så kommer du drömma mardrömmar om spindlar av den gotiska musikvideon till Lullaby som väver ihop den viskande och väsande sången med vaggvisan, som mer fungerar som en alarmklocka där det gäller att vakna i tid om du ska lyckas ta dig ut från spindelnätet. Smith hämtade inspiration från när hans pappa brukade hitta på spontana vaggvisor som han sjöng för honom när han inte kunde sova, och som ofta hade hemska slut som nästan var tänkta som halvt maskerade hot till att det genast var dags för pojkspolingen att somna.



Nya keyboardisten Roger O'Donnell som fick gå med i bandet för att täcka upp för Lol Tolhursts alkoholproblem på den föregående turnén briljerar på albumet. I Fascination Street är det dock basisten Simon Gallup som tar allt fokus med sin hårt pulserande och mörkt förföriska slinga över ett stadigt beat medan Smith sjunger om en alkoholstinn kväll i New Orleans där Bourbon Street får sig ett nytt namn.



Inspelningarna var långt ifrån friktionsfria och som vanligt så är det ofta då band presterar som bäst, när de olika bandmedlemmarna nästan försöker trumfa varandra. Mörkret och depressionen blir bara djupare ju längre in i skivan man kommer och blir till slut nästan klaustrofobisk innan man till slut släpps fri. Även om de tappar farten lite i andra halvan av skivan blir den första tanken ännu en gång att påbörja den sammanhängande resan på nytt genom bandets mest hypnotiserande och vackraste verk någonsin.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA