x

"Vad är det för fel på oss?" – Ossler om sina 6 favoritomslag

"Vad är det för fel på oss?" – Ossler om sina 6 favoritomslag

COVER ME: Ossler samlar sina 6 favoritomslag men berättar också om fotot till det nya albumet Regn Av Glas. Och vi landar i en rimlig fråga.

Suicide – Suicide (1977)

– Den här plattan skrämde mig när den kom ut, jag vågade inte köpa den för att inte förstöra min nattro. Ångesten i Frankie Teardrop är skakande. Senare i vuxen ålder älskar jag plattan, fantastisk och helt unik. Alan Vega som en Gene Vincent från helvetet och Martin Revs brusigt förgiftade syntvärld. Omslaget som fascinerat mig från början är intensivt i sin enkelhet. Texten ser ut att vara gjord med gnuggbokstäver, såna som typografer använde en kort tid i historien. På nätet såg jag att det är gjort av en konstnär jag inte känner till, Anthony Jackson. Det för tankarna till Tapies konst som jag tycker mycket om. 

gallery_large

The Beatles – Revolver (1966)

– Mycket snyggt kollage av Klaus Voorman från Berlin. En person Beatlarna lärde känna i Hamburg innan genombrottet 1962. Han spelade långt senare bas i John Lennons Plastic Ono Band. Omslaget visar också hur bandet sökte sig till mer experimentella vägar i och med Revolver. Just det där tycker jag om bandet för, att locka med sig sin unga poppublik in i nåt mer konstnärligt och abstrakt. Tycker också att man kan se en förlaga till Sgt Pepper-omslaget här, men detta är bättre.

gallery_large

The Rolling Stones – Exile On Main St. (1972)

– “For Exile On Main St. Mick Jagger wanted an album cover that reflected the band as ‘runaway outlaws using the blues as its weapon against the world’, showcasing ‘feeling of joyful isolation, grinning in the face of a scary and unknown future’”, står det på Wikipedia. Fotografier av Robert Frank, Norman Seeff och Diane Arbus. Ett fantastiskt album med ett fantastiskt omslag. Stones på sin absoluta topp.

gallery_large

The Velvet Underground – The Velvet Underground And Nico (1967)

– Bananomslaget måste vara med här. Velvets debutplatta och i mitt tycke den bästa. Det säger egentligen ingenting om plattans innehåll förutom att det är någon sorts artrock. Skivbolaget tänkte nog att plattan skulle sälja på på grund av Warhols omslag, men så blev det inte. På första utgåvan var bananen ett klistermärke som kunde dras av och under var då en köttfärgad skalad banan. Den är så ikonisk och hör såklart hemma bland de bästa men fick mig att tänka på en sak: Om någon stor superartist hade köpt en bild av en superduperhipp konstnär och satt den på sin förmodligen pissiga platta hade jag nog inte brytt mig.

gallery_large

Sex Pistols – Never Mind The Bollocks (1977)

– Titeln betyder ungefär ”sluta snacka skit” om jag förstått rätt. Bollocks är ett obscent ord i puritanska England så det blev en del rabalder kring omslaget, om det fick visas i skivaffärer och så, tror till och med att det blev en rättssak. Självklart visste Rotten och de andra att det var provokativt, precis som allt de gjorde. Jamie Reid gjorde de coola omslagen till singlarna från plattan också, och skapade stilen med bokstäver urklippta ur tidningar så som kidnapparbrev såg ut på den gamla goda (?) tiden. Den här plattan är den hårdaste rockplatta som någonsin gjorts och den enda Pistols-plattan. Kvar lämnades ett rykande slagfält och inget blev sig likt efter detta.   

gallery_large

Joy Division – Unknown Pleasures (1979)

– Elektromagnetisk strålning från en roterande neutronstjärna. Uppfångat av ett radioteleskop typ 1970. Otroligt snyggt och skrämmande i sin ödslighet, precis som soundet på plattan. Keine Schönheit Ohne Gefahr, som Blixa säger.

gallery_large

Ossler om bilden till albumet Regn Av Glas

– De fem föregående singelomslagen leder fram till detta. Det är ett foto av min son Mons, från kanske tio år sedan. En dag på stranden ute på ön. Vi är väldigt lika, som jag såg ut för länge sen. En stor skillnad är att det på min tid bara fanns hälften så många människor på jorden men desto fler levande djurarter. Haven var renare då och inte proppfulla av vår skit. Allting gick i ett långsammare tempo, trots att vi jobbade hårt på att öka takten. Allt från konsumtion, produktion, olja, plast, gifter, underhållning ... mer, mer, mer av allt. Många bra upptäckter såklart, men också mycket onödigheter. Så jag tänker att Mons uttryck på bilden är ungefär som mitt yngre jag skulle undra: ”Vad är det för fel på oss?”

gallery_large

Lyssna på Osslers nya platta:

LÄS OCKSÅ: DUELLEN: Håkan Hellström vs. Kent


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA