x

Rakt ut i det djupa vattnet – håll koll på Emma Elisabeth

Rakt ut i det djupa vattnet – håll koll på Emma Elisabeth

Emma Elisabeth är långt ifrån en nykomling men hon har inte heller fått den uppmärksamhet hon faktiskt förtjänar. Snart är det dags för det tredje albumsläppet, Some Kind Of Paradise, som enligt egen utsago är den lite mörkare och drömska storasystern till föregångaren Melancholic Milkshake

– Framför allt ljudbilden har blivit större, samtidigt som jag ville lyfta fram närheten i sången och texterna. De organiska elementen är fortfarande där; trummor, bas, gitarrer, piano, och jag har experimenterat en hel del med pads och syntar. 

Vissa låtar beskrivs som mer episka och storslagna än allt hon tidigare har gjort, med massiva körer. Lovers är det tydligaste exemplet.

– Mitt mål är att aldrig stå still som låtskrivare eller producent, utan alltid testa nya idéer, nya samarbeten och inte tänka för mycket under processens gång. Det känns som att låtarna leder vägen på något sätt, och under arbetets gång med Some Kind Of Paradise drog inspirationen iväg ut i det djupa vattnet. Det är jag också stolt över, att skapa musik som inte drar sig för att dyka in i de mörkare känslorna, med en viss hoppfull känsla, som ett sätt att bearbeta saker.

"JAG VILLE SKRIVA LIKA COOLA LÅTAR SOM SHERYL CROW"

För Emma Elisabeth har musiken varit ständigt närvarande under hela hennes uppväxt, med två musicerande föräldrar och alla möjliga musik- och köraktiviteter som barn. 

– Själva skapandet upptäckte jag när jag var 16, när jag började skriva låtar. Det var när jag äntligen hade upptäckt elgitarrer och köpt min egen. Det var en stor inspiration, och jag ville skriva lika coola låtar som Sheryl Crow. Jag hade också fina musiklärare som uppmuntrade mig att börja skriva, så det gjorde jag, och det blev som en tillflyktsort. Det var också när jag upptäckte känslan av att visa andra människor det jag hade skapat, live eller inspelat, som jag blev helt beroende, det faktum att jag kan få andra att känna och reagera.

Nästa steg, att börja producera musik, togs när ett förhållande tog slut. Ex-pojkvännen hade tidigare stått för produktionen och när de gick skilda vägar stod Emma Elisabeth plötsligt där med sina nyskrivna breakup-songs, “utan producent-pojkvän”, och bestämde sig där och då för att göra det själv.

– Jag skaffade mig all utrustning som behövdes för en hemma-studio och satte igång att producera demos.

Och sedan har det bara rullat på. Nu står hon redo med del tre och vi stannar till vid albumets titellåt en rad som hon känner extra starkt för:

“Flowers burn
and then they bloom
shoot out from beneath the ruins
and they turn it into
Some Kind of Paradise”

Some Kind Of Paradise är albumets titellåt, och den handlar om hur ingenting är perfekt, och även om vi går sönder ibland, så kan vi skapa någonting vackert av det vi har eller är. Lite som i naturen efter en brand, där det ser ut att vara helt dött. Så småningom börjar nytt liv att växa även där.

Jag är personligen väldigt glad i dina två singlar Lovers och Tray Full Of Ash. Hur kom dessa två till?

Lovers skrev jag i min Studio i Berlin ihop med Dane Etteridge, en låtskrivarkollega från London. Vi skrev den med bara gitarr, sång, och en gammal Krumar-synt. När vi skulle ses i studion igen och spela in hade jag ramlat med cykeln och skadat knäet, så jag hoppade runt på kryckor och hade ont. Det känns lite som att det gav rösten “det lilla extra” – emotion och smärta, haha! Tray Full Of Ash skrev jag ihop med min kollega Sam i London, vi har skrivit musik ihop ett par år nu. Groovet var det första som hände, för jag ville absolut skapa en låt med framåtdriv och en böljande känsla. Ibland hjälper det att sätta ett tempo då. Tror vi skrev klart hela låten på en eftermiddag faktiskt. Väldigt spontant och okomplicerat. Sen tog jag med den hem och filade vidare på arrangemanget.

Välj en annan artists låt som du önskade att du låg bakom och som rent av skulle passa in på ditt kommande album.

– Chris Isaaks Wicked Game. En riktig klassiker, den hade jag gärna skrivit, helt genialisk. Den har något så intimt och samtidigt så stort, och den har en av de bästa melodierna någonsin. Jag tror den hade passat in fint på Some Kind Of Paradise, med sin melankoliska och mörka vibe, och det chorus-dränkta gitarrsoundet hade passat som handen i handsken.

Man brukar prata om tursamma missar eller happy accidents. Kan du nämna då du med din musik har varit med om en sån tillfällighet? Att ett fel resulterade i nåt bra?

– Hela tiden. Jag har känslan av att många av de bästa och coolaste idéerna kommer när man av misstag spelar fel toner, fel ackord eller i produktionen råkar kombinera element som inte var planerade. Så, framför allt när det kommer till låtskrivande och produktion är min strategi att inte vara för kritisk, utan att vara öppen för såna “misstag”. Till exempel så är picking-gitarren i Some Kind Of Paradise en dissonant happy accident vilken jag valde att lyfta fram. RIP Bob Ross. 

Hur tänker du kring det estetiska i din musik? Vad vill du förmedla?

– Estetiskt så har Some Kind Of Paradise, precis som soundet, fått en mörkare och mer storslagen ton. Nära och stort på en och samma gång. En känsla av mystik och sårbarhet. Visuellt är det mer dramatiskt och Kate Bush-inspirerat, en touch av 70- och 80-tal, vilket man också kan höra i produktionen hoppas jag. Samtidigt som det är viktigt att det känns modernt och autentiskt. Till album-omslaget och musikvideon samarbetade jag med en designer från Rumänien, ATU Body Couture, som lånade ut otroligt vackra klädesplagg. För mig är det viktigt att kreativiteten står i fokus, att jag känner mig fri att uttrycka mig genom musiken och genom tillhörande bilder och videor, vare sig det är genom att dansa runt i tyll-tyg-skapelser, eller dyka i havet med brudklänning. Jag vill skapa ett litet universum med min musik, och jag vill att folk ska bli nyfikna att upptäcka mer.

KLASSIKERN: När tortyr låter som en kärleksförklaring


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA