x

KLASSIKERN: När dåtiden hemsöker nutiden

KLASSIKERN: När dåtiden hemsöker nutiden

Det brittiska indierockbandet Placebo ville utforska förhållandet mellan nutiden och minnet, där spöken från deras bakgrund fortfarande hemsöker dem i det dagliga livet. GAFFAs Jim Knutsson både beundrar låtskrivandet på deras fjärde studioalbum Sleeping With Ghosts från 2003, samtidigt som konceptet nu också började att kännas aningen urvattnat när det nästintill hade varit oföränderligt.

Angående titeln, Sleeping With Ghosts, så hade de redan utforskat detta ämne i Brick Shithouse på sitt andra album, Without You I'm Nothing. Där ett spöke ser sin älskare nu älska med den som har slagit ihjäl en. Och det är lite det som också är skivans akilleshäl, om det nu har en. För även om det till mångt och mycket påminner om tidigare alster både till ljudlandskap och kvalité så började det också kännas lite som att bandet gick på rutin och därmed tomgång. Och inte experimenterade tillräckligt för att utvecklas.

Något som dock var nytt var att de inledde med en instrumental och diskant och brutal indierockdänga, där man förgäves väntar på frontmannen Brian Molkos nasala sång. Ett verk som Sonic Youth antagligen dreglade över och önskade de hade skrivit. Placebo hade tidigare gömt instrumentala låtar efter sista spåret på skivorna, men detta var första gången de var öppna med att låta Molko vila stämbanden ibland också.

"Always stays the same, nothing ever changes" sjunger Molko i den deprimerande efterföljande singel English Summer Rain, men här närmar de sig istället syntbandet Depeche Modes rockigaste stunder med en basgång och en melodislinga som hade kunnat vara med på Ultra



This Picture inleds med spoken word och målar upp en bild av en sadomasochistisk relation där ena parten är i kontroll, och använder sin partners kropp och själ som ett askfat. Vilket kan ses som en blinkning till bandets tidigare namn Ashtray Heart, vilket sedermera även blev till en låttitel på Battle For The Sun sex år senare. Det kan också vara Molkos uppgörelse med sig själv, där han försöker förändras från den han tidigare har varit och det i slutändan masochistiska festliv han har levt, samtidigt som åren går. 

Bisexuella Molko har själv förklarat en del av bakgrunden till låten med att han hade hört en gammal historia om skådespelaren James Dean som enligt honom ska ha varit gay, något som också har backats upp av vänner till Dean. Medan Dean själv, när han var kvar i livet, sa att han inte var homosexuell, men inte heller tänkte leva ett liv med begränsningar. Oavsett sexualitet så har Molko hört att Dean hade en fetisch för att få cigaretter fimpade på sitt bröst. En bild som förevigas i This Picture.

Musikaliskt så kan man ännu en gång dra referenser till Without You I'm Nothing, där den direkta indierockdängan med en catchig refräng påminner om en mognare You Don't Care About Us.



George Orwells välkända dystopiska bok 1984 är en inspirationskälla för Molko, vilket blir tydligt i The Bitter End såväl som i deras senaste singelsläpp, paranoida Surrounded By Spies, när de nyligen gjorde comeback. Medan upprepande Surrounded By Spies handlar om grannarna som håller koll på varje steg Molko tar så är den energiska poppunkiga The Bitter End en mer direkt referens till verket i texten. Den är en av bandets mest populära låtar live och det är förståeligt då det är en rak och slagkraftig käftsmäll i upptempo som bär på en mörk energi. 

Bitterheten och ledsamheten är där över att storebror ser allt medan mänskligheten begår kollektivt självmord, när vi låter tekniken övervaka våra liv. Vi ser själva till att vi blir förföljda i varenda steg vi tar, när vi lämnar digitala spår efter oss överallt.



Meningslösa Something Rotten och mediokra I'll Be Yours tillför ingenting medan noiserockiga Plasticine återgår till ljudbilden som inledde skivan. Molko gör nu också en direkt textreferens i inledningen till Sonic Youths Beauty Lies In The Eye för att försäkra en om inspirationen. 

Vackra Special Needs påminner en om den inte lika vackra maktkampen som utspelar sig i ett förhållande. Och det särskilda behov vi alla har om att dagligen bli försäkrade om att vi duger och är behövda. Molko fortsätter nostalgiskt blanda in spöken från dåtidens relationer som fortfarande gör sig närvarande genom en doft, en syn eller dröm. För att försöka förstå vem han har blivit till i nutiden genom sina erfarenheter.



Istället för att gå till en psykolog så genomarbetar Molko sitt liv genom albumet. Och är det något skivan lider av så är det att det inte går genom samma berg- och dalbana av känslor som hans vilda leverne. Det finns någon slags stabilitet rakt genom skivan där även slamret har finputsats och saknar den riktiga nerven, som gör det mindre spännande än i vanliga fall. Något som tyvärr kommer genom mognad.



KLASSIKERN: Sex, heroin och dödshot, men även sårbarhet


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA