x

Slash – den ofrivillige ikonen

Slash – den ofrivillige ikonen

Albumaktuella Slash bör ses som en av världens sista gitarrhjältar och med GAFFAs Andreas Trella bryter han ner vad rocken en gång var och vad den kom att bli.

Enligt uppgift är världen långt ifrån vad den var 1987. Då sätter Patrik Sjöberg världsrekord i höjdhopp, en dokusåpa om ett varuhus har premiär på TV1 och ett stökigt rockband från Hollywood släpper vad som många än idag anser vara världens genom tiderna bästa debutalbum. 21 juli 1987 välkomnar Guns N’ Roses en hel värld till djungeln med sin numera legendariska platta Appetite For Destruction. Och det tar inte lång tid innan bandet med en karismatisk leadgitarrist i spetsen enligt någon definition tagit över hela världen. På nolltid går Guns N’ Roses från trånga små klubbar i Amerika till utsålda arenor världen över och blir kallade för världens bästa rockband, samt räddare av den döende genren. 

Men det var då och nu är nu. Idag är Patrik Sjöberg enligt eget uttalande “stammis på Sahlgrenska” och Varuhuset har varken fått någon ny säsong eller någon remake. Men. Guns N’ Roses spelar fortfarande musik. Och inte nog med detta har bandets mytomspunna gitarrist dessutom precis släppt en fjärde soloplatta tillsammans med Myles Kennedy & The Conspirators.  

– Jag kommer alltid att spela det jag själv gillar att spela, just för att jag gillar att spela det. Oavsett om det innebär att man spelar i världens populäraste band, eller bara skulle ha ett 20-tal lyssnare. 

Slash känns efter alla dessa år nästan mer som ett fenomen än en faktisk mänsklig varelse. Medan andra gitarrister i samma genre från 80-talet försvunnit en efter en har just Slash visat att han är mer än bara världens till synes coolaste snubbe som burit ett par solbrillor och en svart cylinderhatt. Att få tala med just det väsen som i tonåren fick mig själv att inse att meningen med livet var att generera ljud genom vibrationerna från sex stålsträngar är en extremt märklig upplevelse. Framför allt då denna varelse inte bara visar sig vara just helt mänsklig. Utan även extremt trevlig, jordnära och mycket mer intelligent än vad han såg ut att vara på den bilden jag hade över sängen. Den där han låg utslagen på golvet med en cigg i mungipan och en tom Jack Daniels-flaska vid sina fötter. 

JÄMT, JÄMT OCH JÄMT SPELA GITARR

Så hur går man tillväga för att efter 35 år som legendar lyckas behålla sin kärndemografi, samtidigt som man klämmer in tillräckligt med nytt blod i mixen för att hålla musiken intressant både för sig själv och lyssnare?

– Det gäller att leta, men framför allt att försöka vara lyhörd för inspiration till nya idéer. Och oftast känns det som det absolut bästa man kommer på är saker som man liksom bara tycks snubbla över. Jag har och kommer förmodligen alltid skriva mina låtar genom att koppla in en Gibson Les Paul till en Marshall-förstärkare, och sedan ta allt därifrån. Utifrån det som blivit mitt signatursound kan nya saker byggas fram genom den här igenkännbara grunden. 

Händer det någonsin att du kopplar in något annat än en Les Paul i förstärkaren för att se vad som sker? För på låten Spirit Love låter det som att du spelar sitar? 

– Det stämmer. Jag har faktiskt suttit på den där sitaren en väldigt lång tid, men aldrig riktigt vågat använda den i en låt tidigare. Det på grund av hur 60-talets musikaliska trender fick mig att tänka att det soundet skulle låta alldeles för kliché. Men till just denna låt kände jag av någon anledning att jag var tvungen att prova. Och genom att dra in den i min då distade förstärkare fick den dessutom ett slags monstruöst och dödligt ljud. Men det är ju bara ett intro. Jag har faktiskt aldrig ens funderat på att skriva en hel låt med exempelvis en sitar. 

Hur mycket tid lägger världens främsta gitarrist på att genuint sätta sig ner och öva skalor och liknande, enkom för att bli bättre på gitarr?

– Haha. Det är en bra fråga. Men grejen är att jag jämt, jämt och jämt spelar gitarr. Det känns som att om jag inte gör det så skulle jag helt glömma bort hur man gör. Så jag skulle säga att jag har en gitarr i händerna 90 procent av min vakna tid. Ibland även sovande, haha. Och ibland försöker jag verkligen “träna” genom att utföra specifika övningar, testa nya tekniker och så vidare. Men den bästa träningen för mig är när jag är ute på turné. Av någon anledning är det då man får de fräschaste idéerna. När jag sitter hemma på soffan och övar på skit kan jag sitta i timmar utan att ha någon aning om hur mycket jag gynnats av det. Jag vet ju att övning ger färdighet, men jag känner det inte när jag bara sitter och bestämt övar. Men på turné känner jag av den här effekten direkt. 

Blir du någonsin trött på gitarren? Har du någonsin exempelvis känt att det absolut sista du vill göra är att behöva plocka upp en "jävla gitarr"?

– Utan att nämna några namn så har jag hört ett flertal i branschen säga just denna fras. Men själv har jag faktiskt aldrig någonsin haft det infallet, eller snarare bortfallet. Givetvis är kanske inte det man är mest sugen på efter tre timmar på scen att återigen plocka upp en gitarr. På 80-talet fanns det tillfällen då jag spelade två till tre shower per kväll. Och då kanske det inte var lika kul att skrika att man är gitarrist sekunderna efter sista spelningen liksom. Men faktum är att jag per definition älskar gitarrer. Jag tröttnar aldrig på instrumentet. Jag skulle till och med gå så pass långt att erkänna att jag tänder på gitarrer. Jag kan utan tvekan kallas för en “gitarrjunkie”, haha. Jag älskar instrumentet till döds. 

DEN ÖDMJUKE GITARRHJÄLTEN

Det går inte att förneka att Slash idag har nått något av en legendarisk status i branschen. Det är svårt att kalla sig själv någorlunda musikintresserad och inte i alla fall känna igen denna mans ikoniska look, som idag är lika synonym med ordet “gitarrist” eller “rockstjärna” som jultomten är för julen. Men Slash själv har trots det aldrig satt sig på någon piedestal. Istället är han nästan oförskämt ödmjuk inför sin egen status.

– Jag har faktiskt aldrig någonsin sett mig själv som denna ikon som så många andra tycks göra. För mig är det – trots alla år som gått – svårt att ens föreställa mig hur någon kan ha en sådan perception av mig överhuvudtaget. Med det sagt, jag skattar mig som extremt lyckligt lottad som får, och som så länge har fått göra just det jag älskar att göra. Och att folk fortfarande visar ett intresse för mig och det jag gör. Det kommer jag alltid vara evigt tacksam för. Jag är ju tack vare mina lyssnare så långt man kan komma ifrån en lidande gitarrist som behöver göra allt för att hålla konsten och livet flytande samtidigt. 

Det känns som att många band efter 90-talet har försökt återskapa den typen av heliga och extremt kraftfulla kopplingen mellan en sångare och en gitarrist som exempelvis du och Axl Rose, Mick Jagger och Keith Richards eller Robert Plant och Jimmy Page hade. Har du några teorier kring varför denna dynamik inte tycks kunna återskapas numera?

– Jag tänkte faktiskt väldigt mycket kring just detta för inte alls så länge sedan. Just hur det känns som att Paul McCartney och John Lennon på 60-talet cementerade en dynamisk och väldigt kraftfull entitet inom musiken. Och samma med Jagger och Richards som nog ännu mer fastställde just denna potenta konstellation som kan uppstå mellan sångare och gitarrist. För till en början var det just sången och gitarren som var det viktigaste och blev stereotypen för rock'n'roll på den här tiden. Och eftersom jag och de andra i min generation växte upp med just denna stereotyp i våra ådror var det precis denna dynamik vi alla först drömde om, och sedan letade efter när det var dags att bilda ett band. 

Och sedan dess menar Slash att saker och ting bara har förändrats. Utifrån sin egna okulära besiktning tror Slash att 80-talet var just den sista eran där denna konstellation fortfarande hade en stark relevans. På 90-talet gick så mycket snarare ut på att just bryta sönder gamla fastsvetsade mönster och företagsstrukturer för att då ta tillbaka mycket av musiken ner till jorden och till den vanliga människan igen. 

– Så den här prototypiska konstruktionen för ett rockband dog ut på ett naturligt sätt. För att det förmodligen inte längre var lika spännande eller intressant. Och det är inget annat än en oundviklig utveckling. Jag tycker egentligen själv inte att det känns särskilt hälsosamt att någon musikalisk struktur – som exempelvis den med en utstickande gitarrist och sångare – måste vara den specifika normen årtionde efter årtionde. Musiken behöver en naturlig evolution som tar oss framåt. Och det gäller väl till viss mån egentligen allt i livet. 

Men inser du att detta kanske gör dig till världens sista riktiga överlevande “gitarrhjälte”?

– Det kan förmodligen stämma, haha. Men jag skulle nog ändå inte kalla mig själv för detta. För i grund och botten beror det nog främst på vem du frågar. Samt hur den numera något förlegade termen egentligen används idag. 

Förutom Myles Kennedy & The Conspirators och Guns N’ Roses har Slash sedan 90-talet påvisat sin gitarrkonst genom en rad av imponerande projekt. Från Slash’s Snakepit till supergruppen Velvet Revolver med den numera tragiskt nog bortgångna Scott Weiland bakom mikrofonen. Han har även spelat som gästgitarrist åt bland andra Michael Jackson, Bob Dylan, Stevie Wonder och Iggy Pop. 

– Jag har alltid sammansvetsats med musiker med distinkt starka personligheter. Och det har alltid visat sig vara viktigast vad som händer när man spelar tillsammans live. Det blir liksom helt olika energier som alstras från gång till gång. Så ett av mina klassiska riff kommer låta helt annorlunda beroende på vilket band eller vilka musiker det är jag spelar med. Och det är ett fenomen jag alltid gillat att utforska. 

Jag har hört att du trots en precis färdiginspelad platta med Kennedy och The Conspirators skriver ännu mer ny musik just nu? 

– Jag skriver egentligen alltid musik. Men just nu skriver jag faktiskt mer låtar än vanligtvis. Hade jag kunnat hade jag avslöjat till exakt vad dessa låtar är menade. Men faktum är att jag bara har väldigt mycket idéer just nu som jag passar på att skriva ner. Så får tiden sedan avvisa var de hamnar.  

Medan vi väntar på vad som kommer ske med dessa låtar kommer Slash till Sweden Rock Festival med Guns N’ Roses i sommar, och försöker även planera in en Europaturné med Myles Kennedy & The Conspirators så fort möjlighet finns.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA