x

KLASSIKERN: Utomjordisk briljans med fötterna på jorden

KLASSIKERN: Utomjordisk briljans med fötterna på jorden

De flesta artister brukar ha slått sig till ro bara för att upprepa sitt sound i all oändlighet, när de är framme vid sitt 21e studioalbum. GAFFAs Jim Knutsson inser snabbt att David Bowie istället fortsätter experimentera, kanske mer än någonsin, på Earthling som snart firar 25 år medan Bowie själv skulle ha fyllt 75 år idag.

Den 3 februari 1997 landade den utomjordiska briljansen med fötterna på jorden som utgör innovativa Earthling. På omslaget står brittiska Bowie med ryggen emot iklädd en Union Jack-rock, delvis skapad av Alexander McQueen, även då albumet spelades in i New York, USA. Bowie producerade även majoriteten av låtarna som blandar industriell rock med elektronisk musik som techno och drum and bass. 

Det är en slags fortsättning på föregående album Outside som hade en mer konstnärlig sida med jazz och ambient som hörnstenar som slipades bort till Earthling. Helt klart en utveckling i rätt riktning där mitten av 90-talet dominerades av elektroniska dansgenrer som jungle, och Bowie var inte sen med att hänga på utan att kännas som en trött gammal gubbe.

Det är en aggressiv och skrämmande ljudbild som attackerar direkt med skrikande oljud i introt till singeln Little Wonder. Utanförskapet intensifieras i jakten på vad som helst som ger mening, oavsett om det är meditation, tuttar eller explosioner. Det känns som att man följer med på den utforskande ljudresan i realtid där Bowie börjar förstå ljudbilden själv i samma stund som lyssnaren. Han gömmer de sju dvärgarnas attribut som påskägg i texten, i en och samma persons rusande tankar. Medan musikvideon visar upp en dystopisk värld. Och det är som att en reinkarnation av utomjordingen Ziggy Stardust är tillbaka i en mycket mörkare skepnad, där den eviga festen från 70-talet nu har blivit en lika evig baksmälla på 90-talet.

Little Wonder fick även äran att inleda Bowies 50-årsfirande i Madison Square Garden i New York 1997, och man kan undra vilken låt som hade fått inleda hans 75-årsfirande idag om han fortfarande hade varit vid liv.



Medan musiken snurrar runt som undersökande satelliter i rymden så utspelar sig tankarna nere på jorden i Storbritannien och USA, så väl som i Tibet. Lunkande och groovy Seven Years In Tibet, döpt efter boken med samma namn, är en av höjdpunkterna där gitarristen Reeves Gabrels briljerar musikaliskt medan Bowie sjunger om en ung tibetansk munk som har blivit skjuten i huvudet och där hjärnan rinner ut. Den exploderar ut i refrängerna och dynamiken är det som får den att flyga. 

Bowie gick sedan även så långt att han spelade in en version på mandarin, då under namnet A Fleeting Moment. Och det säger något att låten blev populär i Hong Kong strax innan diktaturen Kina tog över makten igen 1997. 



Intelligent dansmusik levereras i Dead Man Walking där demonerna i den mänskliga maskeraden sammanfattas i refrängen som att Bowie nu är äldre än filmerna men visare än sina drömmar. Det var inte konstigt att många av fansen som hade upptäckt honom på "den gamla goda tiden" skrämdes bort, men David har alltid varit orädd för att förändras och ibland träffade han helt rätt som på detta album.



Dinosaurien i musikvärlden blev konstigt nog den första stora artisten som släppte något så nyskapande och fräscht som en digital singel, Telling Lies, när han spådde att internet inte bara var en fluga utan framtiden. Musiken han skapade visade också prov på att han inte tänkte stagnera som artist oavsett ålder. Låten släpptes 11 september 1996 innan datumet blev ett olycksbådande sådant 2001, när flygplan kapades av terrorister för att sedan flygas in i World Trade Center och Pentagon.

Med ett bildspråk som påminde om Marilyn Manson, som nyss hade slagit igenom för en bred rockpublik i och med mästerverket Antichrist Superstar, så gjorde musikvideon ett positivt oroande intryck. Bowie pratsjunger över maniska drum and bass-beats som ibland svävar in på jungle-territorium. 



I'm Afraid Of Americans skrevs redan under sessionerna ihop med Brian Eno för inspelningen av föregående album Outside och gavs först ut på soundtracket till den sågade filmen Showgirls redan 1995. Ett erotiskt drama där en strippa jobbar sig upp i Las Vegas.

Både texten och musiken arrangerades om till Earthling och blev till en kritisk bild av det stereotypiska USA i synnerhet och världen i allmänhet. "Noone needs anyone, they don't even just pretend" följs upp av "God is an American". 

Trent Reznor (Nine Inch Nails) syns i musikvideon som det amerikanska hotet och han remixade också låten när den släpptes som singel. Detta efter att nyligen ha producerat just Marilyn Mansons Antichrist Superstar



Skivan är inte helgjuten rakt igenom men är definitivt en av Bowies mest underskattade. Han både följde trenderna och satte dem samtidigt med detta verk, och snart skulle han återgå till en mer akustisk och stillsam ljudbild igen på Hours.



LÄS OCKSÅ: David Bowies 75-årsdag firas med en livestreamkonsert


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA