x

KLASSIKERN: Ett självmedvetet eko av sitt gamla jag

KLASSIKERN: Ett självmedvetet eko av sitt gamla jag

Det brittiska bandet The Cure tog sin egensinniga gothvärld in i 2000-talet med sitt elfte studioalbum Bloodflowers. GAFFAs Jim Knutsson tar sig an skivan som frontmannen Robert Smith vägrade att släppa singlar från.

Skivbolaget blev inte nöjda med Smiths ovillighet men släppte bland annat inledande och vackert tillbakalutande Out Of This World som en promotionsingel, för att nå ut till radiostationerna. Detta medan albumet delade fans i två läger, dels de som tyckte att The Cure äntligen var tillbaka i högform igen och dels de som tyckte att bandet fortsatte nerför backen som hade börjat redan på föregående Wild Mood Swings. Ett album som ofta ses som början på slutet för bandet, då det är djupt underskattat.

Smith blickar bakåt och drömmer sig bort till en annan tid, som om både låten och albumet vore ett sista avsked. Samtidigt som han omedvetet tar in bandet i framtiden genom det.



Tyvärr får vi också se förfallet där bandet ofta går på tomgång, och den distinkta attacken och närvaron saknas ofta. Vilket elakt kan tillskrivas att de nu var runt 40-årsåldern och passionen hade börjat avta. Smith lider fortfarande av självtvivel och ångest men den sakteliga nedgången sedan deras magnum opus, Disintegration från 1989, blev allt tydligare. Och efter denna skiva lämnade de skivbolaget Fiction som hade varit deras hem sedan debutsingeln Killing An Arab 1978. 

Smith försöker fortfarande hitta en mening med livet eller alternativt en annan mindre galen värld där godhet och ondhet inte sammansmälter. Och framför allt är han inte redo att blekna bort som ett minne efter att ha spenderat merparten av livet i rampljuset. 

"No I won't do it again, I don't want to pretend, If it can't be like before, I've got to let it end, I don't want what I was, I had a change of head, but maybe someday" brottas han med sig själv i den andra promotionsingeln Maybe Someday. För att sedan komma fram till "Oh maybe someday is when it all stops, or maybe someday always comes again". Ett passande tema för en frontman som alltid tror att den nuvarande skivan han skapar med sitt band ska bli deras sista. 



Det var ett nytt millenium men det melankoliska ljudlandskapet känns igen i en av albumets höjdpunkter, The Last Day Of Summer. När det tar drygt två minuter innan Robert Smith tar sig fram till mikrofonen för att leverera pessimistiska rader om åldrandet, där livets sommartid snart är över och den kalla hösten tar vid. 



Det är en deprimerande och sentimental ljubild där den oundvikliga döden är närvarande. Den oinspirerade utfyllnaden blir för påtaglig när albumet klockar in på drygt 64 minuter trots att det bara består av 9 låtar som går på i all evighet. Något man inte störs av i topparna, men som blir till skivans akilleshäl i lågvattenmärkena. Bandet är också självmedvetet till den grad att de stundtals låter som ett coverband av sig själva. När de fokuserar på att försöka hitta tillbaka till den ljudbild de vet att fansen vill höra, istället för att fortsätta experimentera.

Dynamiken mellan tystnaden och det högljudda saknas, men de har fortfarande något kvar att säga trots att de låter som ett eko av sitt gamla jag.



39 är den mest tydliga titeln, en låt som Smith skrev på sin födelsedag. Dock inte för att fira, utan för att han saknade sin passion som istället övergick i cynism med den stigande åldern. Det krävs dock mod att erkänna det i de inledande raderna. "So the fire is almost out and there's nothing left to burn, I've run right out of thoughts and I've run right out of words, as I used them up". 

Han har svårt för att hitta ny ved att hålla elden inom sig levande med, men samtidigt såg han Bloodflowers som en trilogi ihop med The Cures tidigare mest ikoniska verk Pornography och Disintegration. Något som var att ta vatten över huvudet, då de inte är i närheten av att återskapa samma påverkan på musikhistorien med detta album.

Det avslutande titelspåret ringer dock kvar som en påminnelse om bandets storhet där de blandar smärta och djupt konstnärskap. "These flowers will never die" sjunger Smith som om han visste att bandet skulle upplösas efter skivan, men leva kvar för evigt via sin musik. 



Det finns inget som varar för evigt men det är ändå beundransvärt att bandet vid denna tidpunkt var inne på sitt fjärde decennium. Och någon splittring blev det aldrig tal om. Förra året gjorde de även klart för oss att en ny skiva kommer att se dagens ljus under 2022. Den första sedan 4:13 Dream, som kom ut 2008.



KLASSIKERN: Uppfyller allt utom en omöjlig önskan


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA