x

KLASSIKERN: Världsstjärnan höll låg profil och lät musiken tala efter en skrivkramp

KLASSIKERN: Världsstjärnan höll låg profil och lät musiken tala efter en skrivkramp

David Bowies Berlin-trilogi inleddes med Low, ett konstnärligt försök att sammanföra experimentell rock med elektronisk ambient. GAFFAs Jim Knutsson återvänder till 1977, året när punken sparkade in dörren i den engelska artistens hemland medan Bowie gick sin egen väg.

Det är idag 45 år sedan Low gavs ut, i en tid då Bowie hade tröttnat på rockstjärnelivet och drogerna i Los Angeles. Han tog istället med sig Iggy Pop över till Europa för att nyktra till och för att sätta fart på Iggys solokarriär med Bowie som delvis låtskrivare och producent för debutalbumet The Idiot. Efter en tid i det lantliga Frankrike så landade de till slut i västtyska Berlin när det var dags för Bowie att ge ut eget material och han gick in i den legendariska Hansastudion. Där den brittiska musikern Brian Eno (tidigare Roxy Music) och den amerikanska producenten Tony Visconti stod för samarbetet. 

Inledande och oväntande instrumentala Speed Of Life sätter tonen och markerar att det här är en helt ny resa Bowie kommer att ta med oss på. Hans säregna röst kommer inte att stå i fokus längre utan syntetiska ljud.



Han överger inte pop- och rockgenren helt men det är tydligt att han är influerad av sin omgivning av tyska band som krautrockbandet Neu! och syntpionjärerna i Kraftwerk. Han stressar sig igenom den första sidan av LP-skivan där funkiga Breaking Glass knappt hinner börja innan den faller sönder textmässigt i bitar på golvet och sopas under mattan när den tonas ut. Mörkret från drogerna stannade inte kvar i Los Angeles utan den osammanhängande inre resan följde med på den fysiska resan som tog honom till Berlin. 



Sound And Vision är den mest lättillgängliga upptempo-poplåten från albumet och blev därför också förstasingeln, även om den något udda låtstrukturen får den att smälta in på Low utan problem. Till exempel tar det närmare en och en halv minut innan Bowie börjar sjunga. Den något deprimerande texten fungerar som ett komplement till den glädjefyllda och futuristiska men samtidigt tidsenliga musiken som gränsar till soul. Och det är lätt att förstå varför den blev en succé, även om den ännu en gång tonas ut alldeles för tidigt. 

Den mörka saxofonen introducerar den tunga vetskapen om att inspirationskällan har sinat, och Bowie väntar på att gåvan av ljud och en vision ska återkomma till honom. Ironiskt nog i ett verk som sprudlar av just båda dessa saker när skrivkrampen försvann. 



Den andra singeln Be My Wife bjuder på rock 'n' roll av den mer klassiska skolan med ett pianointro och ett tema av rotlöshet och ensamhet som förföljer Bowie över hela världen, istället för att hitta en fast punkt i tillvaron. 



Upplyftande A New Career In A New Town avslutar första sidan av LP-skivan på samma instrumentala vis som inledande Speed Of Life påbörjade den. Det var egentligen tänkt att Bowie skulle skriva texter till låtarna, men när han inte fann orden så lät han det helt enkelt vara. A New Career In A New Town fungerar som en övergång till den andra sidan av albumet som får en att tänka att man har fått två skivor i en. 



I den andra delen så börjar långa utdragna och mestadels instrumentala ambientlåtar fungera som musikaliska intryck av städer som Berlin och polska huvudstaden Warszawa. Ljudbilden är så blek och deprimerande att post-punkbandet Joy Division först döpte sig till Warsaw inspirerade av låten som inleder den andra sidan av LP-skivan. Undertecknad kan intyga att musiken fungerar som en perfekt synkroniserad ljudkuliss för staden. 

Med ett slags lugn men också med en spänning i luften följer Art Decade, vilket ger en bra bild av Västberlin där det stillsamma hotet från öst hela tiden var närvarande bakom muren som delade staden. Den repetitiva melankolin stressar inte utan tar sin tid när den går fram längs med deprimerande gator som målas upp av det syntetiska ljudlandskapet. 



Skivbolaget fick sig en smärre chock när de hörde vad deras stjärna hade skapat. Det kunde varit ett karriärssjälvmord och skivbolaget sköt därför fram släppet i några månader. Helt i onödan då det direkt blev en framgång och numera betraktas som en klassiker. Ibland får man helt enkelt lita på att lyssnarna och den stora massan inte är idioter, utan kan uppskatta ett djupsinnigt konstnärligt verk som detta.



KLASSIKERN: Utomjordisk briljans med fötterna på jorden


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA