Marina And The Diamonds – DIY-attityd på proffsnivå

Marina And The Diamonds – DIY-attityd på proffsnivå

På Södra Teaterns bar på tredje våningen är det packat med folk. Marina and The Diamonds, eller Marina Diamandis som hon egentligen heter, är på promotionturné för att spela ett par låtar från sin debutskiva. Media, skivbolag och annat branschfolk viftar med ölbiljetter. Warners nya stjärnskott har ingen homogen publik: hennes electroproducerade dansgolvshits blandas med Regina Spektor-pianoballader och new wave med texter som främst har intressanta berättelser. Efter ett par EP:s har hon nu släppt skivan The Family Jewels.

– Albumet har släppts här va? Här känner folk inte till mig riktigt än, men i England har det blivit väldigt stort. Och det är en rätt udda känsla, för när man är öppen och utlämnande på en skiva och man vet att många kommer plötsligt att höra det så känns det konstigt. Men jag är glad att den har kommit ut.  Mina EP:s var mer en introduktion till min musik, det mesta på vinyl och, du vet, mina egna DIY CD-skivor, svarar hon på frågan om hur det känns att äntligen ha fått ut sitt album som fullkomligt banat väg för artisteriet, främst med singlarna I Am Not A Robot och Hollywood. Jag använder ordet Bang och hon fattar direkt.

En förvirrad kritiker avfärdade nyligen debutskivan med orden "Och som hos så många av hennes kollegor hamnar den överdrivna viljan att vara både söt, frigjord och unik i vägen för musiken". När kritiken landade på att mer fokusera på Sahara Hotnights som sexuella varelser (eller valfritt rockband bestående av en frontfigur som var av annat kön än Bruce Springsteen) kulminerade och ifrågasattes under slutet av 90-talet är vi nu inne i andra andningen: när fokus läggs på kvinnliga artister för att skriva om dekadens och partyn. Marina and The Diamonds slåss just nu på Englandslistan tillsammans med Rhianna, Lady Gaga, Kate Perry och Kesha. Om man läser skivrecensionen, som skulle kunna vara skriven 1955, ser man troligen anledningen till att Englandslistan ser ut som den gör i dagsläget.

Och det är förbannat synd att inte se popmusiken för alla kön.

För Marina and the Diamonds har, exakt som de fantastiska youtubeklippen med Lady Gaga när hon, okänd, spelar piano, en DIY-attityd som genomsyrar hela artisteriet. Om man nu ska bunta ihop Marina med resten av Englandslistan, så finns det få gemensamma nämnare. Exempelvis är en av Marina Diamandis favoritartister Daniel Johnston.

– Åh jag älskar honom! utbrister hon.

– Han är verkligen min number one idol, för han var den enda som gjorde att jag kände att jag kunde göra det här. Han uppmuntrade mig verkligen, säger hon och börjar berätta om sin väg, enligt en popmall där kreativitet slår kommersialism:

– Min väg är ganska konstig, för i början följde jag en manufakturerad poprutin: jag gick till auditions för tjejband, popband utan kontroll över kreativiteten. Jag hatade det och lyckades inte. Jag skrev, och de ville inte ha mina låtar. Så jag började skriva, bara för mig själv, och upptäckte Daniel Johnston. Han var så annorlunda än popartister som Britney Spears, Madonna och sånt där som jag lyssnade på när jag växte upp. Han var så fascinerande och originell, samtidigt inte erfaren, produktionerna låter som om de skulle kunna vara gjorda av en 10-åring, samtidigt är han populär och folk avgudar honom och känner igen sig i honom.  Och jag kände att jag kunde göra det här, folk kommer att förstå mig. Det inspirerade mig, och jag köpte min laptop och började spela in mina egna låtar. Det var då det började för mig, det var då jag började upptäcka min egen artistiska identitet.

Marina Diamandis föddes i Wales 1985, har en grekisk pappa och har tidigare sagt att hon flyttat runt mycket som liten. Jag frågar om det är vad låten Rootless på skivan handlar om, med den fantastiska textraden Building castles out of snow/I'm a nomad walking on.

– Alla låtar man gör måste man ha upplevt, för att förstå vad man pratar om. Men låten "Rootless" är mer en reaktion och reflektion om samhället. Speciellt i England. Gemenskapen finns inte längre, i den mening i hur barn blir fostrade, de har ofta inte en pappa eller mamma i sina liv. Och en viktig grej, att de inte har en skolning i historia så de vet inte var de kommer ifrån. Och om man inte vet var man kommer ifrån så vet man inte vem man är. Det är en bidragande faktor till varför familjer splittras och barn har psykologiska problem. Det fascinerar mig. Samma ingång hade jag när jag skrev låten Girls, om samhället och feminismens frammarsch, och det är en del av mitt jobb som skribent. Att observera vad som händer i världen.

Känner du dig rotlös?

– Nej, inte längre. Kanske tidigare. Jag känner mig hemma i London nu. Så var det inte förut, för, säg fem år sedan. Jag har bott i Grekland, Wales och massa andra ställen så jag känner mig rätt rastlös. Jag längtar inte hem, det är därför jag gillar det här jobbet så mycket för man reser mycket, skrattar hon.

Spelningen på kvällen blir akustisk. Och det är precis så man ska uppleva Marina: det är där hennes röst kommer i fokus. Hon säger att det är svårare.

– Jag tycker att det finns en charm i att ha en väldigt simpel och enkel låt och framträdande. Och för mig är det svårare att göra. Att vara återhållsam och sjunga lugnare. Så jag lär göra det mer framöver.

Folk jämför dig ofta med andra kvinnliga sångerskor, men jag tycker du har en form av djupare röst? Inte manlig kanske, men …

– Ja, en form av maskulin ton, säger Marina.

– Jag gillar det, i början lyssnade jag mycket på The Distillers, hennes röst var verkligen maskulin. Fiona Apple har också en basröst. Men jämförelsevis, jag gillar att gå rätt högt i tonerna också. Jag gillar att folk tycker att den är maskulin. Vissa tror att det är en man som sjunger på radion, haha. Jag hör alltid saker som "jag trodde inte du skulle se ut sådär när jag hörde dig, jag trodde du skulle vara jätteful". Haha, liksom, tack?

Marina and the Diamonds spelar på Way Out West-festivalen den 12-14 augusti.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA