Dan Berglund: ”Det finns en bojkott mot mig”

Dan Berglund: ”Det finns en bojkott mot mig”

21 år gammal slog den göteborgske vispoeten igenom stort 1975 med 12 000 sålda exemplar av debuten En järnarbetares visor.

Skivan innehöll hans kanske mest kända sång, De mördades fria republik, där han bland annat kommer med det uppseendeväckande avslöjandet att 500 arbetare mördas i svensk industri varje år – och namnger Jacob Wallenberg som den störste mördaren av dem alla.

Två album följde tätt, båda, precis som debuten, utgivna på KPML(r):s förlag Proletärkultur.

Sen blev det tyst.

Åtta år senare damp Vildmarken ned. Sen dröjde ytterligare 20 år innan Berglund gjorde sin tredje bejublade comeback med ljuvt nostalgiska Såna som vi. Även på dessa – liksom hans senaste – har Berglund behållit en politisk udd. Den tidigare tjockpenslade partianstrykningen är däremot helt borta.

Men trots att han inte har gått i ett 1 maj-tåg sedan 70-talet eller kallat sig kommunist på mer än 30 år så lever myten om den unge (r):aren som livedebuterade på en stödgala för strejkande hamnarbetare kvar, tror diktaren.

– Min bokare har försökt fixa en spelning på Visfestivalen i Västervik i fyra år. Men de vill inte ha mig. Så det finns någon slags bojkott mot mig, säger Berglund till GAFFA.

De vill inte ha dig på grund av din bakgrund?

– Nja, det vill jag egentligen inte säga. De kanske bara inte tycker att jag hör hemma i dagsljus.

Andra plattan på fyra år – kan man räkna med en mer regelbunden utgivning från dig nu?

– Haha, nä, det kan man nog tyvärr inte. Även om jag skulle önska det. Det hänger på att jag befinner mig i ett skapande tillstånd. Att jag ser någon slags värld av sånger, ett moln av visor över huvudet. För det kan blåsa bort. Det har hänt förut.

När då, till exempel?

– Efter Vildmarken skrev jag på en och samma sång i tio år. Den hette Sommarpsalm och den fyllde kollegieblock efter kollegieblock men blev aldrig klar. Till sist försökte jag tvinga fram någon slags slut och spelade den i tv en gång, i Gomorron Sverige – och blev alldeles förfärad över hur dålig den var! Jag övergav den sen, tack och lov.

Det låter ju som att det vore väldigt intressant att höra den. Finns det här inspelat och sparat?

– Det hoppas jag inte.

Du är fortfarande främst förknippad med De mördades fria republik. Hur ser du på den i dag?

– Den är väl för mig vad Hönan Agda var för Cornelis. Den fick ju han alltid ropad efter sig. Jag har sjungit den med ganska gott mod i många år nu. Men det kan bli lite mycket skrålande ibland.

Jag måste ju fråga om den här siffran: 500 arbetare mördade i den svenska industrin varje år. Var kommer den ifrån?

– Det var en siffra jag såg i en tidning. Men jag kan inte verifiera den. I första hand skrev jag väl låten under inflytande av arbetare jag träffade som hade jobbat i industrin sen 20- och 30-talet. De var ofta väldigt underdåniga och inte rädda om sin egen fysik. De tyckte inte att de var värda mer. Det blev jag oerhört upprörd över.

Mellan dina två senaste plattor tilldelades du Birger Sjöberg-priset. Vad betydde det för dig?

– Det var kul att jag som alltid betraktats som brutal vänstertrubadur fick det, eftersom Birger Sjöberg främst förknippas med någon slags småborgerlig vurm och hög svansföring. Men han var också en av de stora: han, Dan Andersson, Bellman och Ferlin.

Siktet ställt på nåt annat pris med nya plattan?

– Tja, Cornelispriset vore ju fint att få – det är ju en halv miljon!


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA