x

Tvättar bort stämplar

Tvättar bort stämplar

Sahara Hotnights första skiva C'mon let's pretend släpptes 1999, när medlemmarna inte ens hade systembolagsåldern inne. De var kaxiga och stack ut, men hämmades av stämplarna som omvärlden satte på bandet.

– I början hade man många fördomar och såg yttre faktorer som ett hot. Det var mer svartvitt, typ "man kan inte samarbeta med skivbolag, för de är evil". När det gäller kritik så har det nog tagit fram till nu för att få mig att fatta att ingen annan kan definiera vad vi gör, säger sångerskan Maria Andersson.

Hon sitter tillsammans med trummisen Josephine Forsman på ett fik på söder i Stockholm och ser tillbaka i backspegeln på bandet, som också innehåller syskonen Jennie och Johanna Asplund, och dess upp- och nergångar. Från tonåringarna som kämpade för att få replokal av kommunen, till välkänt rockband med två världsturnéer och sex fullängdsalbum.

– Om man tittar bakåt längs vägen kan man se olika rädslor som har gjort att vi låtit som vi gjorde. Rädslorna kan hämma en otroligt mycket, men det kan driva en framåt också. Med bandet fanns det också ett stort självförtroende i början som var naivt och dumdristigt men härligt, säger Josephine.

Med nya självbetitlade skivan har Sahara Hotnights arbetat mycket med att släppa kontrollen. De ville tvätta bort både omvärldens och sina egna stämplar på sin musik. Maria Anderssons texter tycks mer personliga än någonsin, men sångerskan själv tycker att hon snarare blivit mer tydlig i sitt uttryck när hon skriver.

– När jag läser texter från första skivan så vet jag hur det kändes när jag skrev dem, men jag fattar ju inte ett ord. Det är märkliga metaforer och gymnasieengelska som man kanske skäms lite för. Men så var det ju då. Och de skivorna är också personliga, säger Maria. Man behöver inte släpa med sig bagaget om man inte vill, egentligen tycker jag att alla våra skivor har varit representativa för just den tiden i våra liv.

Nya skivan blev klar i mars, producerad av Jari Haapalainen. Under inspelningen vågade bandet släppa på tömmarna ordentligt. Vissa av låtarna tog en oväntad riktning och överraskade nästan bandmedlemmarna när de hörde det färdiga resultatet.

– Men det var häftigt att släppa kontrollen. Det gör man egentligen varje gång man spelar in en skiva. Att gå in i studion är så intensivt, man blir psykiskt nedbruten eftersom så mycket tankar och känslor ska komprimeras till låtar. Man blir nästan hjärntvättad och hinner inte behålla kontrollen, säger Maria som skrivit de flesta texterna till skivan under tiden hon bearbetade uppbrottet från en kärleksrelation, vilket tydligt märks i några av skivans texter.

Wanted you/want is gone är en rockballad som utmärker sig mest i sin rättframma personlighet med rader som "I got used to you having me on hold, wasn´t getting, I kept on giving. Oh what now, what´s to come, you already crossed every possible line".

– Alla låtar på skivan handlar egentligen om vad den låten handlar om, den omöjliga kärleken. När man är så förvirrad i känslor så man inte vet om han är en projektionsduk eller föremålet för min kärlek. Och om hur skönt det är att till slut fatta att det var en projicering. Skivan handlar om Han helt enkelt, förklarar Maria.

Krävdes en paus

Ända sedan debuten kom 1999 har Sahara Hotnights jobbat hårt på att tvätta bort stämplar, både sina egna och andras. Oftast har de med sina skivor stått med fötterna planterade i garagerocken, men låtit andra influenser finnas med, för att betona en musikalisk utveckling. Och oftast har det gått hem. Skivan Jennie Bomb som släpptes två år efter debuten blev minst lika hyllad som föregångaren och hjälpte bandet ut på en långdragen världsturné. Men när tredje skivan Kiss and Tell kom ut i skivhandeln blev mottagandet plötsligt inte lika varmt. Sahara Hotnights hade bestämt sig för att ta ett steg bort från det råa uttrycket och vek av på en lite poppigare väg.

– Det var första gången vi stötte på lite motstånd, jag tyckte att det var skitjobbigt, säger Josephine.

­– Jag minns inte, det var så längesedan. Var det en smäll?, kontrar Maria.

– Ja det var en jävla fet, tjock smäll. Det var vårt första försök att ta oss ifrån garagerocken, men jag var inte alls beredd på det. Sedan blev det strul med skivbolag, vi hamnade lite mellan stolarna, storbolag slogs ihop och sånt där. Vi var tvungna att kämpa lite för första gången, och efter allt turnerande med tre skivor märkte vi att vi inte hade så mycket energi kvar. 

Den låga energinivån berodde på en utdragen USA-turné med skivan Kiss and tell. Bandet kom hem till Sverige helt slutkörda vilket ledde till en paus som ingen av dem egentligen hade förutsett, trots att de kört på i 180 knyck med turné efter turné sedan första skivan släpptes.

– Vi hade nästan turnerat konstant sedan vi släppte första skivan och det sög musten ur oss totalt. Vi började ifrågasätta hela grejen, satt och käkade tacos hemma hos Johanna (basisten, red anm.) och bestämde att vi skulle ta en paus på obestämd framtid, säger Maria Andersson.

– Det har alltid varit så, efter varje platta har vi kört slut på oss, men den gången ifrågasatte vi verkligen allt för första gången, fyller Josephine Forsman i. Jag var så otroligt less på allting, det var säkert under ett halvår som jag bara kände "nej, aldrig mer". Men det är en trygghet med att ha ett långlivat band, man vet att man hittar tillbaka.

– Egentligen var det nog också en reaktion på alla åren sedan vi hade släppt första skivan, säger Maria. Men den pausen behövdes då. Och alla bitar i cykeln förutsätter varandra. Man måste ut och turnera, köra slut på sig för att fatta att man vill krypa ihop och skriva låtar igen. Nu är vi nog bättre på att ta smällen, och se när man börjar tappa energi.

Från garagerock till pop

Bandet har efter över 15 år tillsammans lärt sig att ta smällarna som kommer med jämna mellanrum. När de startade sin karriär mitt i garagerockens mest vildsinta revival gick de i täten tillsammans med band som The Strokes och The Hives. De var alla frontfigurer i vågen av nya band som återupptäckte den ostädade genren, utsmyckade med pilotglasögon, slitna jeans och ruffigt gitarrsound. Medlemmarna i Sahara Hotnights som kom från en avlägsen ort i Västerbotten blev Sveriges svar på Runaways. Hemstaden, som under bandets tidiga år hellre bistod idrottsorganisationer med pengar än att ordna replokaler till de lokala förmågorna, stoltserade med texten "Välkommen till Robertsfors, Sahara Hotnights hemstad!" på en stor skylt intill kommungränsen vid E4:an. 

Men Musiksveriges branschfolk var ambivalenta. Två grammisnomineringar delades ut, men med den tidens obligatoriska epitet "tjejband".

– Det kan hända att vi fick ta ganska stor del av tjejbandsstämpeln i början. Det berörde oss väl inte så mycket då, men det var så främmande för oss. Nu har det där med tjejbandsstämpel försvunnit, såklart att vi jämförs med kvinnliga artister, men överhuvudtaget är vi kanske svåra att få in i ett fack, eftersom vi börjar om hela tiden med varje skiva, säger Josephine Forsman.

– Man brydde sig mer i början om vad som sades på den tiden, var tvungen att försvara sig mer. Samtidigt var vi lite tuffare, vi reflekterade aldrig över vilka vi var och vad vi höll på med, säger Maria. Vi har bättre självkänsla som band nu och man är mer öppen. Det finns saker man varit känslig inför, som kritik. Men när vi fick dålig kritik första gången var vi i ett så viktigt skede också. Vi hade inte formats klart och visste inte helt klart vart vi stod, så kritik då var ett stort smack. De satte etiketter på en och man mallades efter det, säger Maria.

När det gäller kreativiteten så har Sahara Hotnights alltid arbetat i ett lagom makligt tempo. De har släppt sina skivor med ett par års mellanrum, utan att vara oroliga över om fansen kommer att hänga kvar. Arbetsformen släppa skiva, åka på turné, bränna ut sig, vila upp sig, börja om har alltid fungerat för dem själva, trots att dagens skivklimat gör att många artister arbetar precis tvärtom med skivsläppen och producerar flera skivor per år för att inte hamna efter och hålla världen uppdaterad med sina alster.

– Det här är det enda sättet för oss. Antingen blir det ingenting, eller så blir det såhär. Det kommer inte att gå att göra oss till ett massproducerande band, jag kan inte ställa om hjärnan på det viset nu, säger Josephine.

– Sedan vet man ju aldrig vad som händer, men jag är väldigt skolad, jag tänker väldigt mycket klassiskt albumformat, att det ska bli en färdig skiva. Det känns inte som att vi någonsin kommer att köra "prenumerera på en låt i månaden på min blogg". Det funkar inte, jag är för konservativ tror jag, fortsätter Maria.

Ingen statyett på hyllan

Sahara Hotnights skivor har dock aldrig passerat obemärkt förbi, trots eller kanske på grund av utgivningstempot. 2008 fick bandet två grammisnomineringar för skivan What if leaving is a loving thing, men än en gång kom en fet tjock smäll och knockade bandet. De fick gå hem tomhänta från prisutdelningen som för första gången lät folket rösta och vägde publikens röster mot juryns. Sahara Hotnights var inte så nöjda med de nya spelreglerna. Stora löpsedelsrubriker om bandets besvikna miner och svärande över det nya spelupplägget prydde tidningskiosker.

– Vi har aldrig vunnit priser, det är kanske därför det betyder så mycket. Jag tycker sånt där är så festligt, jag är ju en tävlingsmänniska. Det är jätteroligt att tävla i musik, klart att man kan göra det, säger Maria Andersson om branschgalan som på sena 90-talet stämplades som klubben för inbördes beundran, med tillhörande ryggdunkar och gratissprit.

Tolv år efter sin debutskiva suktar bandet fortfarande lite efter en statyett att ha på hyllan, kanske som konkret bevis på att de åstadkommit något stort, som en positiv stämpel för alla års slit. Bevisligen har de i alla fall vunnit respekt från publiken gång efter gång. Det är en brokiga skara av fans som bandet har samlat på sig under årens lopp.

Några dagar efter vårt första möte ses vi igen, den här gången i en studio där ett radioprogram ska spelas in med Sahara Hotnights som gäster. När man har spelat ihop i närmare tjugo års tid och åkt ett par rundor runt jorden tillsammans dyker onekligen frågan upp om hur man håller lågan brinnande.

– Jag kan fortfarande under en spelning tycka att Maria är världens bästa gitarrist, det kommer alltid en liten wow-stund när man är på scen. Men vi är också otroligt känsliga för hur det känns när vi spelar låtarna. På ett sätt är vi kanske inte så proffsiga, för vi utgår från de låtar vi vill köra, inte vad publiken vill ha, säger Josephine.

– Förra helgen gjorde vi en oannonserad spelning och jag var helt övertygad om att det var den bästa spelningen jag gjort i hela mitt liv, vi körde bara låtar från den nya skivan, säger Maria. Men vi kan fortfarande inte spela längre än typ 30 minuter. Ju fler skivor vi gör, desto fler låtar puttar vi ut från låtlistan. Fast det finns låtar som man aldrig blir trött på, Quite a feeling har vi spelat på varje spelning i tio års tid, det är konstigt, den är som en ny kärlek varje gång.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA