x

Bokslut för mångkonstnär

Bokslut för mångkonstnär

Det är den sista dagen under Way Out West i Göteborg. Alla stadens parker, utom den vid namn Slottsskogen, är som dammsugna på människor. På Storans scen står Mattias Alkberg med sitt kompband Nerverna och repar inför nattens klubbspelning. Efter ett par timmars uträtande av ostyriga melodier tar de paus. Mattias Alkberg slår sig ned i en trappa under en stor ek och tänder en cigarett. Hans blick tar liksom spjärn i trädkronorna när han funderar över svaren.

Känner du lika mycket tillfredställelse när du är klar med en låttext, som en krönika eller en dikt?

– Låttexterna betyder ju mest, säger Mattias Alkberg. Men dikterna betyder också mycket, för de är så svåra att få ur sig. Det blir som ett enormt motstånd av en massa olika anledningar. Jag är en människa som vill att saker ska verkställas och gå fort. Dikterna går aldrig fort. Jag kan sitta i flera dagar, eller en månad, eller ett år med fyra rader och så slutar det ändå med att jag slänger dem. Det är alltid som i skräck som jag bestämmer mig för att skriva dikter. Det sitter väldigt långt in. Men när jag lyckas med det så är det värsta kicken. Men det som ger mig mest överhuvudtaget, det är att höra en mix av en låt som känns helt klar.

Orden kommer alltså lättare när det finns musik till?

– Ja, men det är mer för att jag känner mig så säker där. Jag har gjort det så mycket, jag vet vad jag gör och därför kan jag stå för vartenda ord. Det är också där som jag kan känna mig något sånär unik. Att jag kan känna att det här har ingen annan sagt på det här sättet förut. Jag känner mig ganska safe i det, särskilt i att skriva låttexter på svenska.

The Bear Quartet, ett band som skulle kunna beskrivas som ett flaggskepp inom svensk oberoende musik, har i en närmast obruten ström gett ut skivor varje år sedan 1992. Där skriver basisten Peter Nuottaniemi många av texterna. I början av bandets karriär kunde det hända att Mattias Alkberg, trots sin roll som sångare, kom in först i tredje led. Om gitarristen Jari Haapalainen skrivit en låt skrev han också sångmelodierna som Peter Nuottaniemi passade in sin text efter. Först därefter sjöng Mattias Alkberg på låten.

– Från "My War"-skivan och framåt började det kännas riktigt bra. Innan det kunde det kännas som att vi spelade covers, det är ju en grym grej också, att spela covers som ingen har hört, haha. Jag förstod inte riktigt texterna och varför melodierna var som de var men jag gjorde det så gott jag kunde.

2004 kom Tunaskolan, det första albumet med det nya bandet Mattias Alkberg BD. Det var första gången som Mattias Alkberg skrev texter på svenska sedan mellanstadiet. Det förändrade även hans sätt att skriva till Bear Quartet.

– Det hände något med mig då, jag kunde inte göra engelska texter på samma sätt längre. Så mina texter på BQ-skivorna efter "Tunaskolan" handlade mycket om språkets funktion, fördelar och begränsningar. Det blev mycket mer teoribygge. Det beror ju på att engelska är mitt andraspråk och nu blev det mer utav ett hinder istället för ett filter, som det varit förut. Men det gör också att jag kan skriva en viss sorts texter på engelska som inte skulle fungera på svenska. Sedan kan vissa texter, som "Millions" från "89" ha sin motsvarighet i "Ickemaktens prerogativ" från "Tunaskolan" eller "Bit i kudden, skattebetalare" från nya skivan. Det är idébyggen som inte är så snygga. Mer klumpiga texter, där idén är överordnad texten. Det handlar mer om att få in orden.

---Blandade uttryck---

"Anarkist" är både en skiva och en samling krönikor som Mattias Alkberg har skrivit i olika tidningar genom åren. Musiken består till hälften av gamla Mattias Alkberg BD-låtar som aldrig blev inspelade förrän vintern 2010. Från början var det meningen att låtsamlingen skulle ges ut i form av en vanlig skiva. Men saker kom emellan och skivan svällde under tiden som den låg på is. Jonas Teglund, som också spelar i Nerverna, fick idén att ge ut den tillsammans med en bok med nyskrivna texter.

– Men jag märkte att texttemat på skivan var väldigt jag-inriktat och eftersom det var gamla låtar så tänkte jag att det skulle passa med gamla krönikor också och handla om mig. Skivan heter ju "Anarkist", väldigt självupptaget. Det kändes som att det var läge att göra ett slags bokslut så här långt. Och sedan koncentrera sig på att göra nya grejer, säger Mattias Alkberg.

I poesiantologin "Nio" förklarar Mattias Alkberg att han gärna skulle vilja kunna skriva skivrecensioner, så gränsöverskridande att de skulle platsa i en diktsamling. I "Anarkist" återfinns också en musikrecension i en slags friform. De breda krönikorna är annars svårsammanfattade, och spänner över allt från hur det var att vara ung punkare i Norrbotten via Velvet Underground och skrivandet till minnet av en farfar. De representerar en helt annan sida av Mattias Alkbergs skrivande.

Nick Cave har ett kontor som han går till varje dag för att skriva disciplinerat. Har du ett behov att skriva något varje dag?

– Nej, inte ett behov men jag gör det ändå eftersom jag jobbar som nöjesredaktör på Norrbottenskuriren. Annars vill jag gå på inspiration. Jag vill inte reducera skrivandet till hantverk eller yrkesstolthet. Jag tycker att inspirationen ska få finnas som en sorts ersättning för en massa grejer, som religion och vetenskap. Konsten kan fungera som den tredje vägen, den vill jag gå.

Vad är det egentligen för skillnad mellan att skriva dikter och poplyrik?

– Stor skillnad. Poptexterna har mer en färdig form, där sångmelodin kommer före. Så där får man passa in orden i den. För dikterna måste jag sätta upp nya regelverk varje gång. Det är framförallt det som tar lång tid, inte orden i sig, utan att de måste passa samman med andra textrader och andra dikter. Så det är svårare. Man har så mycket frihet när man skriver dikt så får man ett mycket större ansvar för texten, den kan inte luta sig mot någonting annat, mot sång, ackord eller melodier. Den är helt själv.

Lär man känna dig genom att läsa dinalåttexter och dikter?

– Nej, jag hoppas att jag håller på med fiktion. Men allt kommer ju från mig så jag vet inte. Jag har aldrig gjort ett medvetet val att berätta om mig själv utan snarare att tvärtom mörka. Soloskivorna har ju några låtar där mitt namn är med men det är mer för att skapa fiktion av en till synes biografisk text. Som när jag skriver en skilsmässotext, fast jag inte har skilt mig. Jag går in i en roll, som för övrigt är en ganska norrländsk grej att göra. Band som Vapnet, Masshysteri och även Säkert! är bra på det, det är som en slags tradition. Det lägger på ett extra lager i texten.

Kan du nämna någon låttext från varje projekt som du känner dig extra nöjd med?

– Ja, "Super Confidence" med BQ är en av mina bästa texter. Den tycker jag nästan berättar mest om mig och hur jag skriver. Den är självbiografisk. "Nya nya testamentet" från Nerverna tycker jag är jättebra och även "Allt är drömt" från nya skivan.

Är det för att du känner att här har jag gjort något som jag inte gjort förut?

– Nej, jag är mest nöjd när jag känner att jag gjort något som ingen har gjort förut. Ibland känner jag faktiskt så, det låter så jävla skrytigt men jag kan tycka det.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA