x

Från de dunkla rummen

Från de dunkla rummen

Klockan är strax två på natten. På en teaterscen i Göteborg står några syntställ på rad. Intill dem ska så småningom trumslagaren Nick Johnson, headbangande och iförd en Hellhammer­-t-­shirt, markera de hårda slag som utgör den närmast primala rytmgrunden i Zola Jesus musik. På andra sidan av trummorna ska, i klassisk syntfrisyr, rakat och snedlugg, Alex de Groot bidra med ytterligare en synt och elektroniska trummor. På scen möts således de forna fienderna, hårdrockare och syntare under Zola Jesus flagg. Men det är Nika Roza Danilova längst fram, som med sin mörka och stundtals mässande sång verkligen är Zola Jesus.

Några timmar tidigare sitter hon i en sliten soffa i sin loge. Hon bär samma kläder i olika gråa nyanser, som hon senare energiskt kommer att röra sig fram och tillbaka över scenen i. Hennes nya och tredje fullängdsalbum följer upp fjolårets genombrott Stridulum och bär den passande titeln Conatus, vilket betyder att sträva framåt på latin. Att skivorna hon gett ut under namnet Zola Jesus blivit ganska olika är något som sker automatiskt, förklarar Nika Danilova.

– Jag befinner mig geografiskt på samma ställe när jag sätter ihop en skiva och jag skriver alla låtar koncentrerat där och då. Men känslomässigt har jag varit i så olika lägen, varje gång. Jag hade en stark känsla kring vad jag ville ha sagt med Stridulum, min idé var att låtarna skulle vara som att stå på ett berg och bara skrika ut dem. Jag ville liksom varna och samla människor, nästan som en sorts revolutionsmusik. Men den här gången, med Conatus, är det mer introspektivt och personligt, för mig känns det som ett tystare album. Jag ville se vad jag kunde göra med mindre medel och skapa större utrymme i musiken. Känna inåt istället för att vara den här grottkvinnan hela tiden.

---Dunkel spänning---

Samtidigt som inget Zola Jesus-verk låter riktigt som ett annat finns det återkommande teman i musiken. En sorts dunkel som ligger och lurar tätt inpå lyssnaren, frambringat av olycksbådande syntmattor.

– Jag har alltid dragits till sånt som känns osäkert, mystiskt och läskigt. När jag skriver kommer det fram av sig själv, det dunklet, som gör att man inte riktigt vet om det känns bra eller dåligt. Om du är lycklig eller ledsen. Jag tycker om den apokalyptiska känslan av att någonting är på väg och spänningen i att inte veta vad.

Det visuella uttrycket är ofta starkt när det kommer till Zola Jesus, se bara på det närmast otäcka omslaget till Stridulum, där Nika Danilova står indränkt i mörk chokladsirap.Till Conatus är anslaget ljusare, Danilova blickar fram bakom ett vitt tunt tyg.

– Ja, det visuella är väldigt viktigt, jag ser musiken i bilder såväl som i ljud. För den nya skivan skrev jag mycket utifrån drömmar. Jag kunde vakna upp och tänka att jag drömde om en låt inatt. Men eftersom den bara bestod av bilder, så måste jag översätta det till musik. Jag började skriva drömdagbok. Drömmarna har också inspirerat skivomslaget till Conatus.

---Fysisk respons---

Nika Danilova beskriver sig själv som något av en ensamvarg. Hon trivs egentligen bäst när hon är hemma och för sig själv. Det är framförallt där hon skriver och spelar in musiken.

– Jag känner mig inte alltid bekväm i att ha massa människor omkring mig. Stora delar av min uppväxt var jag ensam, förutom när jag umgicks med min familj. En låt på den nya skivan, Hikikomori, handlar om det. Jag var hemma och kände mig frustrerad, över att jag inte var mer kreativ. Plötsligt började jag tänka: varför är jag så upprörd? Jag är åtminstone ensam och hemma. För jag hade spenderat det senaste året på konstant turné. Låten kom ur det.

Hon berätter även om problematiken med att framföra sin musik live.

– Ibland kan det kännas svårt att ta med vissa låtar upp på scen, det känns som att de inte hör hemma där. Då måste jag arrangera om dem, för att de ska hitta sin plats. Och ibland kan jag nästan känna mig förolämpad när folk dansar till vissa av mina låtar. Jag vet inte varför. Man tar ju in musik på så olika sätt. Andra gånger när jag inte ser den fysiska responsen kan jag bli rädd: "Vadå, gillar ni inte låten?" Då vill jag bara hoppa ner i publiken, stagediva och dansa runt.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA