x

Gubbar gubbar gubbar det går bra nu

Gubbar gubbar gubbar det går bra nu

Den nya skivan handlar mycket om det som har skrivits om dig i tidningen.

– Nja, tre fyra låtar är det väl som handlar om mediasamhället. Men Sång från Koster till exempel handlar ju om något annat. Fast ja, även där finns väl ett par rader om det där. Men jag har alltid skrivit låtar utifrån det som händer i mitt liv, så det var ganska naturligt för mig att ta upp det som hänt. I allt jag skriver, böcker eller kokböcker så lägger jag in mycket om mig själv. Det är liksom min talang, det jag är bra på.

Hur kändes det att dagen efter dramat på Avenyn stiga in i Annedalskyrkan och göra mässan Kärlekens törst?

– Det var faktiskt ganska skönt att vara i kyrkan för de hjälpte mig att hålla borta pressen. Sen var förre ärkebiskopen Kg Hammar också där. Han och jag satt och snackade en del. Han stöttade mig och han sa: "Det du har gjort är ju inte bra men att du ska veta att din gärning, dina låtar och din musik, det är ju jättebra och de är det som betyder någonting." Så det kändes bra att göra den konserten, den blev ju lite besjälad av det som hade hänt på något vis.

Vad som hände sen är en historia det skrivits spaltmeter om. Och om det som stått i tidningen är sant eller inte råder det delade meningar om. Plura slutade svara i telefonen och ägnade sig istället åt ett av alla sina jobb.

---Att skriva låtar---

Har ditt sätt att göra musik förändrats sedan du började?

– Ja, det hoppas jag. Man har ju blivit mer slipad samtidigt som det har blivit svårare och svårare eftersom man har gjort så många låtar. Jag tror det var Bryan Ferry som sa att man gör två låtar, en snabb och en långsam, och så gör man dem hela livet.

– Men jag skulle inte ha fortsatt göra musik och skriva texter om jag inte kände att det tog mig och Eldkvarn vidare. Men det är en rätt smärtsam process som tar tid, jag skriver om och skriver om. Men så finns de där stunderna då man upplever lyckan och euforin när man kommer på en bra textrad eller refräng.

De berömdas aveny är Eldkvarns 24:e platta, är albumet fortfarande ett viktigt format?

– Jag satt och pratade med Mauro för ett par timmar sedan och han sa: "Va fan ska man göra skivor för nu för tiden? De säljer ju ingenting, det är bara en massa jobb". Men så tycker jag inte att det är för Eldkvarn. Nu senast släppte vi samlingsskivan Stans bästa band för att rida på Så mycket bättre-vågen och den sålde dubbel platina.

Men rent känslomässigt?

– Vi har ju levt med det, att albumet var viktigare än singlarna, hela våra liv. Och det är fortfarande så att vi vill göra Eldkvarns bästa skiva. Vi är så pass gamla att vi tror på det. Bara man har den målsättningen och hela tiden strävar mot att göra bättre och utvecklas istället för att sätta sig ner och slår sig till ro tror jag att det går.

---Olika personligheter---

Norrköping 1971 – Plura på gitarr, brorsan Carla på trummor och goda vännen Tony på bas, tillsammans kallar de sig Piska mig hårt. Tre år senare släpps första plattan Elisabet. Kritiken är sval, Carla hoppar av och sticker till Frankrike för att skriva en roman. Men han kommer bara till första sidan och debutromanen slutar med 200 förstasidor i en skokartong. Piska mig hårt byter namn till Eldkvarn och Carla tar på sig gitarren.

Hur gör man egentligen för att hålla ihop ett band i 40 år?

– Det finns flera ingredienser, men personkemin mellan Carla, Tony och mig har varit viktig. Vi har olika personligheter och kompletterar varandra. Sen så är vi musiknördar från början och har hållit fast vid samma ideal. Vi har alltid trott att man kan göra bättre låtar, bättre skivor, bättre turnéer, bättre spelningar. en annan anledning är att vi började med att göra tre skivor som inte sålde någonting innan vi släppte Pojkar pojkar pojkar och plötsligt brydde sig folk om Eldkvarn. Så det har gått upp och ner för oss och vi har en jäkla massa hundår på nacken helt enkelt.

Tänker du ofta på hur det hade det varit om du hade skaffat ett vanligt jobb?

– Nej egentligen inte, jag gör ju det jag alltid har velat göra. Men det är klart att nu när jag är 60 år kan tycka att det hade varit skönt att ha en ledig sommar. Det har jag liksom aldrig haft. Eller jo, en gång i början av 90-talet.

Hur är det egentligen att åldras som rockmusiker?

– Det svåra i den här branschen är inte att vara 40, 50 eller 60 år. Det svåra är runt 30. Det är då folk börjar klaga på en att man är en gammal stofil. Nu tycker alla bara att det är skitball att vi är 60 år och still going strong. Men när man är 30 år, det är då som det krisar, när man börjar fundera över att ungdomen försvinner i ens kropp och man instiger i åldrandet. Och det har vi redan gått igenom, det känns skönt. Men det är klart, när man fyller 60 år så vet man ju liksom att det sista giget börjar närma sig.

Är det något du tänker på?

– Nja, det finns väl vissa låtar på den här skivan som handlar om döden. Men jag har ju alltid tänkt på döden, det är en ganska naturlig del av livet.

I låten Den sorgliga orkestern från nya skivan sjunger du "Plötsligt är livet något man redan har gjort" känner du så?

– Det är klart att man kan känna så, men det kan man uppleva även när man är 14 år. Liksom att det här kan jag nu, det här är redan gjort. En sådan känsla som man kan bära med sig hela livet men som man kanske inte vågar uttala.

Har du haft den där känslan?

– Ja säkert, det är ju det som låtarna och texterna ofta har handlat om. Saker som finns inom en som alltid funnits där. Och en viss typ av skrivande handlar ju om det, att upptäcka saker inom en själv som man inte är medveten om. Det är väl lite det som är att komma vidare.

---Jubileumsbox med 750 låtar---

I december släpps jubileumsboxen Den goda skörden. Den innehåller allt som allt 750 låtar – singlar, livespelningar, låtar som inte kom med på någon skiva och bortglömda inspelningar. Eldkvarns längsta låt kommer att finnas med, Johnny. Låten är 31 minuter lång och på den tiden hade vi lite mer av ett cabaret-tänk, jag kommer ihåg att Lenin är med i låten och att han ligger på lit de parade. Så det ska bli kul att höra Johnny igen.

Och Alice då, frågar folk fortfarande efter Alice?

– Ja nästan varje spelning så ropar folk efter Alice. Men ja, vi kan ju inte spela den låten jämt. 

Men de olika karaktärerna, kommer de någonsin tillbaka? Zigenar­Jacko och Peggy med trumman?

– Bellman, Cornelis och Taube gjorde ju mycket så att vissa figurer återkom. Men jag har bara gjort det i en låt Alla frågar efter Alice. Men jag tror aldrig att jag har använt mig av det knepet igen, det har aldrig känts aktuellt, det hade blivit för mycket Bellman.

 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA