x

Skriet – ”Blues is happy music”

Skriet – ”Blues is happy music”

Den svenska kritikerkåren älskar Skriets nya album, Det beslutande organet. Det berättas om mörker och ångest. Märkliga metaforer målas upp. Mattias Alkberg svävar i rymden i en dröm och staplar saker på varandra när han lyssnar på skivan. En annan skribent flyter på rygg i havet med långa rullande vågor som bädd. Och mörker och melankoli, det är två ständigt närvarande ord. Det är sångaren i Skriet, Isak Sundström, ganska trött på.

– Det är sånt tjat överallt med vad allt mörker kommer ifrån. Det finns väl överallt, i alla människors vener. Jag menar rock- och popmusik har väl sen den kom alltid varit mörk och så kallat "farlig". Vi är väl helt enkelt dåliga på att tralla, så det blev så här. Townes van Zandt sa ganska vackert när alla höll på att tjata om vart allt mörker kom ifrån. Han sa "Blues is happy music" och så är det tycker jag.

Och alla hyllande recensioner ni får för nya skivan ... är sådant viktigt för er?

– Kanske för vårt bokningsbolag, ur något slags marknadstänk. Jag är mest trött på dom där löjliga betygen. kan ni inte ta bort dom?

Skriets självbetitlade debutskiva från 2009 spelades in under tekniskt begränsade former. Istället för cymbaler använde man till exempel en bakplåt. På en vind någonstans satt Isak och kompanjonen Jacob Frössén och lekte fram låtfragment med inte mycket mer än en synth, en elgitarr och en puka. Och det var just de begränsningarna som i slutändan ledde till den opolerade, nästan svävande ljudbilden. Kanske är det därför bakplåten finns kvar på Det beslutande organet. Tillsammans med en del annat "bråte och skit", berättar Isak. Inspelningarna har skett i en replokal och i en biograf, till stor del live den här gången. Sundströms röst är bräckligare än någonsin och det känns som om han ska gå sönder när som helst. Varför vet han, eller minns han inte. Det är mest från dag till dag hur han låter. Och

just den dagen då sången spelades in blev det så, menar han. Det behöver inte vara svårare än så.

---Råa texter---

Textmässigt är det rått. Lukten av ruttna hjärtan och ljudet av en bröstkorg som krossas. Öppna fält och en stormig sommarkväll någon gång någonstans. Lyrik som hämtad ur en skruvad dröm. I Händerna i munnen önskar sig Isak en egen dröm där han får gå sönder. I själva verket har han inga drömmar. Inspirationen hittar han i annat.

– Jag har tyvärr inga drömmar alls. Jag minns typ två eller tre drömmar från mitt liv. Dom var småtrista. När jag sitter på bussen mellan där jag bor och dit jag ska brukar jag skriva korta anteckningar. Jag inspireras av film, tv, tidningar, litteratur och musik som jag tycker är bra, och medeltiden. Och av Bill Stafford som spelar pedal steel på skivan. Det är fullkomligt omöjligt att avgöra om hans musik är väldigt god eller väldigt ond. Det är bra.

Som skriets musik överlag. Ibland är den långsam och poetisk. I nästa stund är den stormig och skoningslös. Malande. Som en tornado som sveper allting med sig utan samvete, eller en Lynch-film som går från vacker och konstig till fullskaligt men lågmält vansinne. Den

är filmisk. Varje låt målar upp en ny scen i huvudet. Men inte för Isak. Hans huvud brukar vara fullständigt tomt när han spelar, säger han. Och det är så han vill ha det. Däremot finns det andra bilder och ljud som inspirerat.

– Jag tycker mycket om Ingmar Bergmans Persona och Viskningar och rop.  Jag tycker det är vackert med mistluren som han använder sig mycket av. Det är kanske lite som jag tänker mig att vi låter, som en lång liksom grå-brun utdragen dov ton.

Er kollega Mattias Alkberg har beskrivit Det beslutande organet som "en komplett upplevelse av Bergmanska mått". Hur känns en sådan hyllning?

– Matti nämnde också Tarkovskijs film Solaris i sin recension, som är en film även jag tycker väldigt mycket om. Så det gladde mig verkligen och det kändes som om han fattade och

förmedlade det vidare fint. Kanske läser någon tjomme det och sedan lyssnar på oss.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA