x

Från svartvitt till färg

Från svartvitt till färg

Den som känner till Bon Iver, känner också till den nästintill mytiska berättelsen om mannen, som gömmer sig från omvärlden i en stuga i den snötäckta skogen i Wisconsin, för att få tid till självrannsakan efter ett havererat förhållande. Och för att sedan återvända till civilisationen med ett magiskt mästerverk till album under armen. Ett album, som inom en kort tid spelar sig in i hjärtat på så olika människor som Kanye West och Peter Gabriel.

Historien är nästan för bra för att vara sann, och visst, den är inte heller helt korrekt, något som mannen bakom Bon Iver, Justin Vernon, inte är sen att bekräfta. Såvida det alltså inte vore så att han är urless på att prata om den perioden i sitt liv. Så vi håller oss istället till fakta. Den amerikanske sångaren är, efter många sidoprojekt med bland andra Gayngs och Volcano Choir, nu äntligen klar med sitt andra album som Bon Iver. Albumet, som bara heter Bon Iver, kommer tre år efter den otroligt personliga pärlan For Emma, Forever Ago.

En solig vårdag i Köpenhamn, så långt ifrån snöklädda skogar man kan komma, tänder Justin Vernon en cigarett och gör sig klar för ännu en pressdag, då han ska berätta om sitt kommande album. Det är den sista dagen på den europeiska pressturnén, och även om Vernon gillar att snacka sig varm om nya skivan är han glad att få åka hem dagen efter. Mest av allt för att få mammas mat eftersom han fyller 30 på hemresedagen.

2008 sa du "mitt nästa album kanske blir super fucking happy, och blir det så är det ingenting jag har tänkt att hymla om". Så, är den nya skivan super fucking happy?

– Har jag sagt det? Ja, men i så fall svarar jag ja. Jag är i varje fall väldigt glad, och även om jag inte vet om musiken är super fucking happy, så är den i alla fall annorlunda än det jag tidigare har gjort. Detta album är färgrikt och i nuet, medan For Emma, Forever Ago är svartvitt och för evigheter sedan.

När du skrev texterna till For Emma, Forever Ago hade du knappast räknat med att det albumet skulle sälja så bra och få så många lyssnare. Nu, när det är så många som väntar på din nya skiva, har du känt att du har behövt dra ner på det personliga?

– På ett sätt, ja. Texterna är fortfarande mycket personliga, men förmodligen inte så uppenbart. På förra plattan fanns ett par tvetydiga texter och jag har nog hållit mig lite mer till den stilen nu. Att skriva en sorglig låt är ju det lättaste i världen, och det enklaste att tyda. Men den här gången har jag försökt att skriva sånger, som inte är fullt så uppenbara, men som ändå kan växa sig in hos lyssnarna.

Låtarna på nya skivan är döpta efter olika ställen, men var nånstans befann du dig senast du kände dig hemma?

– Det måste vara i Australien, som jag senast besökte 2009. Jag njöt verkligen av vistelsen där och stannade faktiskt en vecka längre än planerat, för det var vinter hemma, och vintern kan vara rätt frustrerande. Men i Australien sken solen och folk var bara trevliga. Det är de som regel överallt, men eftersom jag hade möjlighet att stanna längre här påminde människorna mig plötsligt om mina vänner därhemma.

Om första albumet är en produkt av den fysiska omvärld det skapades i, vad är detta album en produkt av?

– Det är ett album om ställen, och därför också en produkt av det ställe, där min bror och jag byggde vår studio. Så det är egentligen mer en produkt av det ställe, där skivan spelades in, än vad debuten var. För även om den allmänt kända storyn säger en sak, så blev inte hela första skivan inspelad i stugan. Och fast de nya låtarna är uppkallade efter olika ställen, så handlar de inte nödvändigtvis om just dem. Några ställen finns inte ens i verkligheten, så i grund och botten handlar låtarna nog mer om vad en del ställen betyder för oss människor.

Nu hänvisar du ju själv till historierna om inspelningen av debutalbumet, och även om jag inte tror att din tid i stugan var som ett avsnitt av de där överlevnadsprogrammen med Bear Grylls, så undrar jag om du har några råd till den som vill lämna stadslivet för ett liv ute i skogen.

– Haha, det har jag inte tänkt på. Men alltså, huvudregeln är att aldrig lämna mat utanför, för det lockar till sig björnarna. Men nu har ni kanske inte så mycket björnar här, så ni kan säkert lämna en soppgryta utanför stugan. Men annars är det bra att ha mycket färdigkluven ved, för när det snöar så är det mycket svårt att skaffa fram ved.

Kan du göra fällor och sånt för att skaffa mat?

– Jodå, men inget lagligt. Det är det enda jag säger om det. Men jag gick ut på jakt när jag bodde i stugan. Och trots att det är rätt strikta regler för jakttider och vad man får jaga i Wisconsin, så behövde jag aldrig svälta. Men så får man ju också vara en rätt stor kille om man inte står sig på ett rådjur en vinter.

Av all den musik du har gett ut sedan genombrottet vill jag gärna prata om din coverversion av Peter Gabriels Come Back to Me, som du gjorde som respons till hans version av din låt Flume. Fick du nånsin veta vad han tyckte om din cover?

– Ja, han skrev tillbaka och berättade att han blev rörd av min version. Det var faktiskt hans dotter, som presenterade min musik för honom, när han skulle välja låtar till Scratch My Back, och det fina är att låten jag valde att tolka, Come Back to Me, faktiskt handlar om dotterns tonår och de duster Peter hade med med henne under den perioden. Jag har alltid trott att den låten handlar om en religiös man som söker Gud, men i själva verket söker han bara en närmare kontakt till sin dotter.

Hur kändes det att höra Peter Gabriels fantastiska röst sjunga en av dina egna låtar?

– Helt otroligt! Jag kände igen andra låtar på den skivan också, men jag reagerade inte särskilt starkt på dem. Men helt opartiskt tycker jag att hans version av Flume är en av de starkaste låtarna på det albumet. Det var rent ut sagt förtrollande att höra honom sjunga den, för han finner verkligen en sanning i den, och det är dessutom den enda låten på albumet, där han använder sig av hela sitt fantastiska tonomfång. Att höra hans version var verkligen ett gåshudsögonblick.

Ett av dina mest omtalade samarbeten var med Kanye West, på hans senaste album My Beautiful Dark Twisted Fantasy. Blev du förvånad över hur skivan mottogs eller tycker du, som många kritiker, att just det albumet är ett av de största verken inom hiphop?

– Ja, det gör jag faktiskt, men jag föredrar fortfarande Graduation. För varje skiva han ger ut tycker jag att han utvidgar ramarna för den kommersiella hiphopen. Han utvecklar den i en mer konstnärlig riktning. Och på så sätt är också det nya albumet fantastiskt. När vi arbetade tillsammans undrade jag om det verkligen var lika bra som det han har gjort tidigare, men när den färdiga skivan gavs ut var det ingen tvekan om att han hade gjort ännu ett mästerverk.

Oss emellan, är Kanye verkligen så intensiv som han framställs i media?

– Han är faktiskt en rätt rolig och jordnära kille. Vi hade många personliga samtal, och precis som alla andra har han problem med helt vanliga saker. När vi jobbar är vi båda väldigt motiverade att arbeta hårt, så för det mesta när vi var i hans studio på Hawaii, så jobbade vi bara. Jag tyckte det var fint att bli vän med honom, för det visade bara att oavsett vad man tror om offentliga personer, så har de en helt annan och normal sida.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA