x

Drömmar och bilder av livet

Drömmar och bilder av livet

Med sex album i bagaget och ihärdigt turnerande, är rutinen välbekant för Tomas Andersson Wij. Att faktiskt ha något att säga, att vara inspirerad, är dock ingen självklarhet. Spår, från 2010, färgades av en rad omtumlande personliga händelser och efter en avslutad turné var han tömd på energi och inspiration. Tomas säger sig ofta känna så. Varje album tycks i någon mening kännas som det sista, en känsla som denna gång dröjde sig kvar längre än vanligt. Katalysatorn som fick lusten att återvända var en vecka i studion med Andreas Mattsson. Tillsammans har de skrivit majoriteten av melodierna på nya skivan, Romantiken.

Albumet präglas av en enkelhet och trygghet i sitt uttryck, där de romantiskt färgade melodierna hos Andreas Mattsson vävs samman med melankolin som ofta återfinns i Tomas texter. Melodier, som inspirerade Tomas till att skriva texter igen, och att åter ta sig an vad han beskriver som den lustfyllda utmaningen för låtskrivare.

Inspelningsarbetet har ägt rum i Pelle Gunnerfeldts studio, som tidigare jobbat med bland andra The Hives och Deportees, och skivan rymmer bland annat en duett med Ane Brun. 

– Den här gången hade vi en mer okrystad inställning till inspelningen, säger Tomas. Vi sa, vi gör 15 starka låtar, vi bokar ett jättebra band och en jättebra tekniker och en riktig skivstudio och så försöker vi bara att göra låtarna på ett självklart sätt. Vi har inte snackat så mycket om sound och produktion, förutom att vi ville ha stark sång, och att det skulle kännas varmt och analogt. 

Skivans struktur, där ballader samsas med poplåtar, är dock noga uttänkt.

– Många säger att man bara lyssnar på enskilda låtar idag, men jag är helt fixerad vid albumformatet och att få det att funka som en helhet, berättar Tomas. Jag tycker att den här skivan har flera olika temperament och färger i sig, och det brukar vara ett bra tecken. Skivor ska, precis som film, ha en dramaturgi. Jag gillar när det finns ett stort anslag, men någonstans i mitten är det bra om det kommer något som bryter av, gärna en bagatell, så kan man skjuta in tyngre puckar framåt slutet.

Tomas är kanske framförallt uppskattad för sina mångfacetterade och begrundande texter, som aldrig tycks rädas det djupa allvaret, eller de svårigheter, som trots allt är en del av den mänskliga tillvaron.

Har du alltid känt dig hemma i ett stundtals ganska abstrakt poetiskt språk?

– Ja, fast jag tycker inte att mitt språk är särskilt abstrakt, särskilt inte på den här skivan. Men visst, jag har lite svårt för det helt opoetiska språk som fler och fler använder, när det inte finns något mellan raderna, när det är som tonsatta blogginlägg. Det finns de som skriver den typen av låttexter väldigt bra, men för mig tar de berättelserna slut fort, de är som snabba kolhydrater. Jag gillar att glida mellan det konkreta och abstrakta. Min upplevelse av livet är inte att allting är rationellt och tydligt, och då måste man hitta ett språk som kan uttrycka det där andra: det undanglidande, det som är svårt att fånga.

Låtar som konstform lämnar ett utrymme för att pendla mellan olika teman, stämningar och nivåer av språk, enligt Tomas. Lyckas man i den inledande textraden sätta tonen för en låt, och bjuda in lyssnaren till en värld, kan man ta sig ganska stora friheter senare i texten, menar han. 

---Samtidsskildring--- 

Tomas beskriver sig vara misstagen för att vara en nostalgiker, då han ofta återvänder till barndomens förort och dess upplevelser. Själv säger han att det förhåller sig precis tvärt om. Det är just för att det gör ont som han återkommer, gång efter annan, i ett försök att förstå hur vår omgivning och historia präglar oss. Bläckfisken, från nya albumet, är just ett sådant återbesök, där Tomas återvänder till Fruängen. Hans återblick till barndomens välkända territorium rymmer också en politisk dimension och färgas av en mörk kritik av samtida politik och den värld dagens makthavare beskriver. Bläckfisken uttrycker inte enbart en vrede över de osynliggjorda "nya svenska statarna", och bristen på förståelse för olika människoöden, men också hur han själv, som medelklassväljare förväntas prioritera. 

– Jag hör till dem som har fått det bättre av den borgerliga regeringen. Jag har fått 1 000 kronor mer att shoppa för. Men samtidigt ser jag hur lönerna sänks för andra, och hur trygghetssystemen monteras ner. Alliansen har försökt få mig och alla andra i medelklassen att rösta på oss själva och skita i den stora bilden. De säger att om de i toppen får det bättre kommer det gynna dem längst ner. Men visa mig ett samhälle där den marknadsliberala matematiken har fungerat. 

Tomas beskriver sig själv som "politiskt deprimerad", och fortsätter:

– På 1700-talet planterades enormt många ekar i Sverige för att vi på 2000-talet skulle ha virke att bygga båtar med. Kan vi överhuvudtaget föreställa oss en sådan långsiktighet och medkänsla idag? Politiska visioner sträcker sig numera till nästa kvartalsrapport. Reinfeldt varnade i ett tal för människor med visioner, för visioner kostar. Men utan visioner och utopier är vi rökta. Vi behöver dem som riktmärken, och för att hålla rovdjuret inom oss i schack. Allting hänger ihop och allting kommer tillbaka. Om de längst ner har det dåligt kommer det drabba även dem högst upp. Men det förtränger vi just nu.

---"Man bär sina åldrar inom sig"---

Inte bara barndomsåren utan också tiden som tonåring präglar Romantiken. Särskilt i Sturm und drang, där Tomas reflekterar över känslor som tappat sin intensitet, och tonårsdrömmar som förändrats och förlorats. 

– Man bär sina åldrar inom sig, konstaterar han. Det finns något hos 15-åringen i mig som jag inte vill svika, samtidigt som det finns saker hos den 15-åringen som jag måste kasta av mig. Hur går man vidare med drömmarna och bilderna av hur livet ska vara? Det är väl ett tema på den här skivan.
Tomas fastslår bestämt att han inte saknar tonårstiden. Framförallt uppskattar han en förmåga till självinsikt som kommer med livserfarenhet men tillägger:

– Jag kan ju se att det fanns en renhet i vissa känslor, i hur man upplevde kärlek och musik och så … livet ter sig grumligare när man är 39. Det kan jag titta på med en gnutta sorg, men jag måste bara tillägga att jag tycker att livet blir bara bättre och bättre.

Så hur lever vi då "på lägre volt", som han sjunger på titelspåret, som är en duett med Ane Brun? Hans svar är inte entydigt, men ger en fingervisning. 

– För mig handlar det mycket om att då och då stänga av bruset, att försöka vara närvarande och uppleva skönheten i tillvaron, den som faktiskt finns där bortom statusuppdateringarna, kvällstidningslöpen och det senaste ränteläget. Och att inte leva i mina bilder och fantasier, för i dem är det alltid bättre någon annanstans … Men det är inte lätt.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA