x

En omsusad debutant

En omsusad debutant

Sömndruckna stockholmare har knappt piggnat till sedan firandet av det nya året. 2 januari 2012 står det i almanackorna – året som många spår kommer att tillhöra Amanda Mair. Så, om vi rent teoretiskt skulle sitta på samma plats, samma tid, men 2013 istället för 2012: vad skulle hon då ha velat uppnå?

– Släppa skivan, spela en del, säger hon.

Det är inget storslaget. Själv känner hon inte heller någon press över att de senaste veckorna ha lanserats som ett kommande stjärnskott.

– Det är klart att det är lite speciellt, ovant. Nu är det på riktigt. Men jag känner ingen stress och press.

Under februari släpps det självbetitlade albumet, hennes första.

Hon säger att hon också har vant sig vid intervjusituationen mer än tidigare (att prata om sig själv är bara en av de effekter som följer när ett album ska släppas) – och mer blir det framöver.

– Jag försöker klara av så många intervjuer som möjligt nu, när jag fortfarande har lov, säger hon.

Om bara någon vecka från intervjutillfället börjar vardagen igen med studier på Rytmus musikgymnasium. Dessutom blir det spelningar. Tidigare genomförde hon konserterna ensam, framöver kommer hon att spela tillsammans med ett band. Vid hennes allra första spelning, på Debaser Medis kändes det en aning tomt medger hon. Både lokal och scen är väldigt stora.

Amanda Mair har redan jämförts med storheter som Kate Bush (en ganska korrekt iakttagelse, faktiskt). Musiken har också starka vibbar av 80-talets bombastiska och storslagna popmusik och postpunk. Storslagen, gotisk arenarock, men i ett litet format. Inte så konstigt, eftersom Philip Ekström (The Mary Onettes) och Johan Angergård (The Legends, bland annat) står bakom låtmaterialet på det självbetitlade debutalbumet.

Något av det mest slående med Amanda Mair är annars hennes röst. En stor röst som fyller ut ordentligt och tar plats. Flera år av övning ligger bakom.

Kontrakt av en slump

Hon kom i kontakt med Johan Angergård av en slump. Tom Steffensen, som bland annat spelar trummor i Club 8, hjälpte Amanda Mair att spela in några covers, som han sedan spelade upp för Angergård. Han i sin tur föll för det han hörde.

– Det var mest en kul grej. Mamma tyckte att jag skulle spela in något som minne, och att skicka till släktingar.

Hennes föräldrar har ingen musikalisk bakgrund även om båda har kreativa sidor. Pappan är konditor och Amanda beskriver en mamma som gärna målar. Hennes systrar däremot sysselsatte sig med musik.

Genom kontakter med en syster till Amanda hade hon kommit i kontakt med Tom Steffensen. Han hade en studio och hjälpte den då studio-ovana Amanda med inspelningen. Låtarna spelades in och sedan hände inget. Förrän två år senare.

– Då ringde Tom och berättade att han hade spelat upp låtarna för Johan, som var jättenyfiken. Jag blev lite chockad, för då hade det gått några år. Men det var skitkul.

De sånger som spelades in var Your Song, Sad Song och Hallelujah.

– Det är lite roligt, för när jag lyssnar idag vet jag inte vad det är som Johan fastnade för. Men något var det i alla fall.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA