x

Americanabaserad pop full av svärta

Americanabaserad pop full av svärta

April 2011. Holmes gör en lysande spelning inför en liten men entusiastisk publik på Parken i Göteborg. Bandet är snortajt, ljudet kristallklart och de melankoliska tonerna svävar runt i lokalen och träffar rakt in i hjärtat.

När medlemmarna efteråt börjar packa ihop sin utrustning närmar jag mig frontfiguren Kristoffer Bolander och ger honom mitt visitkort, förklarar att jag vill skriva om dem och ber honom höra av sig. Men ingenting händer.

I alla fall inte förrän nästan ett år senare. I mars 2012 dimper det plötsligt ned ett mejl från bandmedlemmen Johan Björklund som undrar om jag är intresserad av att göra en intervju. Det är jag. Men sedan blir det tyst igen.

Med andra ord kan man knappast anklaga Holmes för att vara påstridiga. Eller ens ambitiösa när det gäller att nå ut.

– I Sverige gör vi all PR själva och är rätt dåliga på det. Men det är inte så noga heller. Att det dröjde ett tag innan vi hörde av oss beror på att det känns bättre att göra det nu när något är på gång, förklarar Kristoffer Bolander och syftar på det nya albumet Burning Bridges som ges ut 13 april.

Det blir Holmes fjärde fullängdare om man räknar med "So Far, So So", som samlar material inspelat före det egentliga debutalbumet "Wolves" från 2008.

Men trots alla album, flera singlar och en ep är gruppen fortfarande i det närmaste okänd. Åtminstone på hemmaplan.

– Vi lägger inte ned någon kraft på att spela i Sverige. Men vi spelar mycket i Tyskland, där vi har management och brukar turnera ett par gånger om året, och i länder som Italien, Spanien och Frankrike. Det skulle inte funka att göra turnéer i Sverige och jag skulle aldrig orka spela varje helg.

Men låt oss stanna upp ett slag. För den som inte vet är Holmes ett band från Vänersborg som spelar en slags americanabaserad pop och gör fantastiska låtar fulla av svärta och vemod. Eller "Scandinavian americana" som tidningen Rolling Stone kallade gruppens sound.

– Om jag har en svart själ? Det verkar inte bättre. Men jag vill inte tro att jag är mer vemodig än någon annan. Ibland blir texterna lite väl självutlämnande men det är lite terapi, att skriva av mig olika grejor, berättar Kristoffer som förutom att sjunga och spela gitarr skriver nästan alla bandets låtar.

Tillsammans med Johan Björklund (lap steel) och Daniel Zackrisson (piano) utgör han gruppens kärna.

– Det har varit vi tre ända sedan vi började med bandet 2003. Genom åren har vi bytt rätt många medlemmar men det har funkat bra. Vi har varit beredda på att de inte kunnat vara med så länge. Folk flyttar från Vänersborg men jag bor kvar här och vi repar här.

Förutom medlemmarnas avslappnade attityd finns det måhända en annan anledning till att det talas så tyst om gruppen. Nämligen namnet Holmes. Ett anonymt och fantasilöst ord som inte säger ett dugg om hur musiken låter.

– För länge sedan hade vi ett helt annat band som hette Holmes. Efter porrskådisen John Holmes. Jag var typ 14 år och hade läst i ETC om vad Jonas Gardell sa om John Holmes och jag tyckte att det fanns något tragikomiskt över hans livsöde. När vi startade det här bandet tog vi helt enkelt det namnet.

– Jag har inga föreställningar om att kunna leva på musiken. Är inte pessimistisk utan bara realistisk. Jag är nöjd så länge vi spelar och släpper skivor, konstaterar Kristoffer Bolander.

Strax efter att det nya albumet kommit ut ger sig Holmes ut på en treveckorsturné som förutom Tyskland passerar Schweiz, Österrike och Holland.

I maj gör de ett par av sina ganska sällsynta Sverigespelningar, i Vänersborg och Göteborg.

Gå och se dem.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA