x

"Jag älskar att inte ha kontroll"

"Jag älskar att inte ha kontroll"

Huset i barndomens Västerbotten, en lyhörd lägenhet i Paris, Benny Anderssons studio på Skeppsholmen i Stockholm. Tre av många platser som Frida Hyvönen rört sig mellan de senaste åren. Sedan Silence is Wild från 2008 har hon komponerat musik till samarbeten med andra, däribland en dansföreställning och en bok om thailändska kvinnor i Norrland. Och så har hon rest, till Bali, Indien och Frankrike.

Men Fridas nomadiska livsstil står i kontrast till konsekvensen i hennes artisteri. Hennes tredje soloalbum To the Soul tycks orört av det geografiska kringflackandet och är snarare en fortsättning på det uttryck som först mötte en större publik på svindlande debuten Until Death Comes från 2005. Följaktligen tycker inte heller Frida att hennes senaste soloalbum skiljer sig nämnvärt från hennes tidigare.

– Det jag håller på med är ju på något sätt att förfina min röst, att hitta åt den ännu mer och vad det är som vill komma ut, i text och melodier. För mig är det ganska lika alltihop, det kommer ifrån samma plats. Det är olika berättelser, men allt är skrivet och gjort på samma sätt och det är samma berättarröst.

Musiken har följt Frida sedan barnsben, men det var i tjugofemårsåldern hon hittade ett sätt att skriva och sjunga som inte kändes plagierat, utan genomträngande ärligt. Känsloladdad, pianobaserad pop, med lika mycket dramatik som humor, blev tillsammans med hennes karaktäristiska röst ett signum. Ett uttryck, som fortfarande känns relevant även om det har sina naturliga begränsningar:

– Det är fortfarande intressant för mig att jag är en artist och jag sjunger och jag spelar ofta piano och har den där berättarrösten. Men om jag skulle vilja rappa till tango iklädd stringtrosor på ett hittepåspråk då kanske jag skulle kalla det något annat än Frida Hyvönen, för det skulle vara att våldföra sig för mycket liksom. Det skulle bli för våldsamt annars.

Men kan du någon gång förvånas över något du skrivit utifrån den berättarröst du pratar om?

– Ja, på låten Wild Bali Nights (på To the Soul, red anm.), för jag är endast betraktare i den låten, och det är ovanligt. Jag sitter bara och tittar på saker och refererar. Jag tycker det var kul. Det är väldigt strikt liksom. Det förvånade mig verkligen, men det är ändå samma berättarröst, det är samma person som jag tänker är där. Sen är den producerad på ett sätt som är flytande och ljuvt, men själva texten är ganska osentimental.

 

Från studion till scenen

 

To the Soul har spelats in i Benny Anderssons studio på Skeppsholmen, som Frida beskriver i lyriska ordalag.
Soundet går i linje med hennes tidigare alster, och hennes framträdande pianospel kantas av stämningsfulla stråkar, såväl som lekfullt handklapp vilket ger en filmisk fond till historierna hon berättar, något som vuxit fram i studion tillsammans med de andra musikerna. Samtidigt menar

hon att inspelningen för henne inte är slutgiltig, eller bindande. Musik är något som skapas i nuet, och gör sig allra bäst live.

– För mig går låtarna att spela in på väldigt många olika sätt och de ändras när man börjar spela dem live. Skivor i all ära, men för mig är låten ändå en egen individ som kan presenteras i så många olika former. Jag tycker egentligen att det är konserterna som är det viktiga. Det är där det är. Jag gillar nog det där, att allt är föränderligt och rörligt.

 

Konsten att inte fundera för mycket

Frida skriver självbiografiskt och personligt, så också på To the Soul. Reflektioner över generationernas gång, i Farmor eller Picking Apples, och vardagsbetraktelser över vänners statusuppdateringar, i California, samsas i hennes karaktäristiska sätt att blanda högt och lågt. Ändå är hon tveksam till att kalla sitt skrivande terapeutiskt.

– Det är klart att det är ett undersökande men terapeutiskt, nej. Då skriver jag nog hellre dagbok, men där skriver jag om saker som jag inte skulle berätta om för någon. Det jag skriver i mina texter är ju ändå sådant som jag väljer att berätta om. Terapin sker nog någon annanstans, om jag nu behöver den, haha.

Vi lever ju i ett terapeutiskt samhälle där många av oss åtminstone tror oss ha saker vi behöver bearbeta.

– Ja, det är klart att medvetandegörande kan vara bra, men samtidigt betvivlar jag hur mycket vi egentligen kan veta om oss själva, det finns så mycket underliggande krafter i oss som vi inte rår på, som samverkar.

– Vi vill förstå allt, men jag tycker det finns något härligt i att inte förstå också. att släppa kontrollen, och bara uppleva, göra och vara. jag är nog inne i en ganska antiintellektuell period känner jag. Det går väl lite fram och tillbaka men just nu känner jag att jag verkligen bara har släppt. Jg älskar att inte ha kontroll. Det känns så verkligt liksom, för vi har ju ingen kontroll. Närvarokänslan kan gå förlorad om man ska sitta och fundera för mycket på livet.

Vardagen dramatiserad

Fridas låtar är trots allt mer än reflektioner kring privata händelser och känslor. "Den lite förhöjda delen av mig själv", som hon själv beskriver sin artistpersona, lever snarare ut olika känslor och perspektiv i musiken. På så sätt växer de vardagliga betraktelserna i låtskrivandet till dramatiska och tillspetsade tolkningar som kanske inte nödvändigtvis har så mycket att göra med vem hon är som privatperson.

 

Det finns ett väldigt teatraliskt element i din musik.

– Absolut, det skulle jag gladeligen hålla med om. jag menar, popmusik eller den musik jag gör, det är ganska enkelt och handlar om ganska basala saker och mycket är baserat på emotion. Det är inte som att jag är distanserad från det, men det är ju ganska mycket humor i det jag skriver. jag överdriver liksom.
ett exempel är första singeln Terribly Dark, diskodoftande och dansig, i en mer elektronisk ljudbild vi inte är så vana att höra Frida i, som fångar spelet mellan dramatiken och det komiska i den.

– Jag ville att det skulle vara stramt och snärtigt, och väldigt allvarligt. Den är ju nästan skämtsamt allvarlig. I sammanhanget av skivan förstår man att den är lite överdriven bara för att den beskriver ett sinnestillstånd. Det finns lite olika låtar på skivan som har det där. Som i Saying Goodbye. I sticket så är det så här: love is a tiny bird in one's hand, everyone knows it. Och nej, det vet ju inte alla, men den personen som är så himla rädd för att förlora någon säger att alla vet ju att det är så, att kärleken är en fågel. Det är inte åsikter i texterna, utan det jag sjunger uttrycker en tillfällig gripenhet av en sinnesstämning. Den här stackars personen i Terribly Dark har det verkligen ganska

jobbigt.

Frida beskriver hur humor inte bara är ett sätt att hantera livets komplexitet och få distans till alla regler och normer vi sätter upp för varandra, men också ett sätt att skapa gemenskap.

– Jag kan inte leva utan att se på saker med humor, det skulle vara så tråkigt och jobbigt. Humorn tycks vara som en trygg hamn i det universumet som vi är i, och man kan känna igen sig i varandra och skratta åt någonting.

En inställning som genomsyrar hela hennes arbete som artist.

– Jag kan inte stå för någonting om det inte känns humoristiskt, om det inte känns som jag och att det har någon slags flerbottnad mening för mig själv. Det finns inte en låt som jag inte tycker är rolig själv. Eller jo, en. Men jag tänker inte säga vilken.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA