x

Rollspel med glimten i ögat

Rollspel med glimten i ögat

Med singlar som Shampain och I Am Not A Robot blev albumet Family Jewels en av 2010 års mest uppmärksammade skivor. Marina var överallt. Hennes låtar spelades flitigt på radio, hon var med i tidningar, magasin och tv-soffor. På kuppen blev hon Marina & the Diamonds med hela världen. Efter en så hyllad debut kan det vara svårt att ladda om och göra något nytt. Men det verkar inte som om det varit fallet med Electra Heart. Den låter både kaxigare och mer varierad än föregångaren. Hon började skriva material till den redan när hon var ute på turné med första skivan.

– Albumet gick bra, men jag kände inte att jag bidragit med något stort till musikhistorien. Det var ett nybörjaralbum, där en del av materialet säger vem jag är. annat var mer imitationer av mina idoler. Jag kände direkt att jag måste bli bättre på nästa skiva och att jag fortfarande har

mycket att bevisa. 
Nu är du väl lite väl självkritisk mot ditt första album?

– Det är skönt att vara i Europa. Hemma i England är det så många som trycker ner mig och säger att jag är för knäpp eller galen. Jag tror ni förstår mig bättre än mina landsmän, säger Marina.


Blonderad primadonna

Vi sitter i en hotellsvit på Södermalm i Stockholm. Marina & the Diamonds är i Sverige för att ge intervjuer och prata om nya skivan med tidningar, radio och TV. Hon är klädd i rosa klänning med mycket spets. Sminket går i matchande rosa toner, förutom den svarta hjärtformade mouchen som sitter på kinden. Samma kontrast mellan rosa och svart återkommer på naglarna. Konturerna är skarpt markerade med svart, medan resten av naglarna är rosa. Den som minns Marina & the Diamonds som mörkhårig får också tänka om. Nu för tiden är hennes långa lockar blonderade och mitt i dem sitter en puffig rosett. Hon ser ut som om skivans första singel blivit människa: Primadonna. Men hon beter sig inte som en. Hon är vänlig, svarar på alla fråga och skrattar mycket.

I Primadonna sjunger du att det du vill är att äga världen. Är det så vi ska se på din nya skiva?

– Äsch. Det är en del av glimten-i-ögathumorn som finns på skivan. Eftersom jag sjunger det allvarligt vet folk inte om jag verkligen är en total egoist eller om jag bara skämtar om att jag är det. nej, jag vill inte ha hela världen. Men kärlek, ja tack.

Så det är kärlek det egentligen handlar om?

– Ja. Mitt ex sa alltid: "var inte en sån primadonna". Jag brukade svara "jag vill bara ha hela världen".

Det var på grund av samma ex som hon började skriva låtar så tidigt. Under turnén med första skivan dumpades hon och började skriva låtar som botemedel mot det brustna hjärtat.

– De tre första låtarna jag skrev är definitivt präglade av att det tog slut. Det satte tonen, men jag ville vidare. Så jag började fundera på hur jag kunde uttrycka mina känslor genom olika kvinnliga arketyper istället för att det bara skulle vara Marina som sjöng om sin stackars sargade själ,

säger hon och skrattar.

Är dessa kvinnliga arketyper en kommentar till hur det är att vara kvinna i dagens samhälle och de roller man då förväntas ha?

– Inte riktigt. Självklart är jag feminist men det är ingen feministskiva. För mig handlar det mer om att utforska det feminina och den feminina psykologin. 
Anspelar skivans titel på Sofokles drama Elektra?

– Nja, jag har nog inte tänkt på det så mycket när jag spelade in skivan. Men visst har jag läst de grekiska tragedierna och jag har nog influerats av dem undermedvetet. Mitt ursprung är ju grekiskt.

Jag tänkte på att Elektra-dramat handlar om hämnd och det är ju vad låtar som Bubblegum Bitch och Homewreckerhandlar om.

– Det har du rätt i. Hm. Du har en riktigt bra poäng där. Jag tänker använda det som svar i andra intervjuer. Får jag det?

Hon skrattar igen. Ett riktigt bubblande gapskratt.

Klart du får.

– Jag kommer låta så intellektuell. 
Inte sant? Men ärligt, det verkar som du läser mycket och inspireras till dina låttexter? Jag tänker på låten Fear and Loathing som skulle kunna vara en referens till …

– Hunter S Thompson! Javisst är det det. Och ja, jag har inspirerats mycket av böcker och filmer den här gången.

Har du sett den senaste Hunter-filmatiseringen?

– Fear and Loathing in Las Vegas?

Nej, the Rum Diary.

– Finns den som film?

Ja, med …

– Johnny Depp ja. Fan, det har jag ju läst. Den måste jag se. Är den bra?

Den är helt ok. Men andra författare då: vad läser du mer?

– Jag älskar Chuck Palahniuk. Varje gång jag läser hans böcker blir jag bedrövad, för det innebär att det finns en mindre bok av honom kvar för mig att läsa. Det är nog en del stulna rader från hans roman "tell-all" på skivan.

Jag har nog bara läst Choke. Vilken ska jag ta nästa gång?

– Haunted, Damned, Invisible Monsters. Alla är fantastiska. Läs någon av dem. Eller Tell-All. Ta den förresten. Den är så bra.

Ok. Det ska jag. Några musikaliska influenser då?

– Oh ja. jag har lyssnat jättemycket på två gamla Madonna-album, American Life och Music. Produktionen på dem är fantastisk. Även Dolly Parton och PJ Harvey. Jag tycker mycket om PJ, men jag har faktiskt inte lyssnat på hennes senaste album än. Vad mer? Jo, the Shangri-Las var en stor inspiration för skivan. 

"Den amerikanska tomheten"

Vi sitter mitt emot varandra i varsin jättelik öronlappsfåtölj. Jag pekar på fåtöljen och skyller på att den ger mig analytikervibbar, sen frågar jag hur det kommer sig att hon bara nämner kvinnliga musiker och enbart manliga författare.

– Usch. Du har rätt. Varför gör jag det? Jag vet inte. Fy. jag känner mig helt utfreakad av dina iakttagelser. Ser du igenom mig eller?

Ok, jag ska sluta med analyser och grekiska dramer. Men vilka filmer har du inspirerats av för skivan då?

– Paris, Texas. Jag tycker om filmer som får en att känna den amerikanska tomheten. The Valley of The Dolls tycker jag om, men egentligen enbart visuellt. Jag tycker om bilderna i den. Samma med Mulholland Drive. 

Av skivans tolv låtar är fyra inspelade i London. Resten spelades in i Mulholland Drive-staden: Los angeles. Marina berättar att hon bodde på ett hotell i korsningen av Hollywood Boulevard och Vine Street under de fyra månader då hon spelade in där.

– Jag är helt säker på att miljöombytet betyder mycket för soundet på skivan. Ta en låt som Valley of the Dolls. Jag tycker det hörs att jag är ensam i en rätt skabbig del av Los Angeles på den.

Tyckte du Hollywood var skabbigt?
– Det är ett rätt nedgånget område. Mycket hemlösa, narkomaner och vilsna turister. Det var bra inspiration. Hypocrates är en annan låt som har en rejäl nypa americana i sig.

Du har gjort ett mycket varierat album. Det blir aldrig tråkigt.
– Jag vill att det ska vara mycket personlighet och färgexplosioner.

En av mina favoriter är Teen Idle.
– Den skrev jag också i La. Kul att du tycker om den. Skivbolaget ville att jag skulle stryka den. Men den är viktig för mig och jag ville att någon som är 16 och olycklig ska få höra den. Den handlar om att inte leva ut tillräckligt under tonåren.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA