x

Petra Marklund – från disco till inferno

Petra Marklund – från disco till inferno

Genom fönstret skiner solen in. Framför en spegel sitter Petra Marklund och ramar in ögonen med mörk kajal. Det har ju inte gått som planerat idag. Omslagsfotograferingen har blivit kraftigt försenad, sminkösen har fått förhinder, och Petra rycker nu själv in. Fotografen ser frustrerad ut och förklarar att det kommer att dröja ytterligare ett par timmar in de kan börja plåta. Ett par minuter senare kliver vi ut på gatan – Petra iförd en annorlunda combo av skrynkliga myskläder och scensminkning. Medan vi går mot ett fik pratar vi jobb, hundar, och om vad som hänt sedan vi sågs senast. Det var nästan två år sedan. Petra skulle då släppa det festsugna, dansanta albumet Love CPR, och tv-succén Så Mycket Bättre hade precis förvandlat henne till rikskändis.
– Jag var inte beredd på det där, säger Petra Marklund. Det var det ingen som var. Det var ju första säsongen och ingen kunde föreställa sig vilka proportioner det skulle anta. Ett dygn efter jag framfört Mikrofonkåt hade den visats 500 000 gånger på YouTube. Det är ju helt sjukt. Ska jag vara ärlig blev hela grejen nästan för mycket till slut.

Två år senare är Petra tillbaka med ett nytt album. Saker och ting har dock förändrats. Hennes nya album Inferno är varken festsuget eller dansant. Tvärtom refererar recensenterna nu till en fest som tagit slut och en mörk natt som blivit tom. Förälskelsen är över och relationen har förvandlats till ett minne. Det både låter och känns annorlunda. Dessutom sjunger hon på svenska istället för på engelska. Till och med den flärdfulla pseudonymen September har fått ge vika för det mer prosaiska namn hennes föräldrar gav henne.
– För mig är en September-skiva en dansskiva, förklarar hon. Och det här är inte en dansskiva.
Många utgår nog från att det var framgångarna med Så Mycket Bättre och Petras hyllade tolkningar av Petters, Eldkvarns och Thomas Di Levas låtar som födde idén om ett album på svenska. Riktigt så enkelt är det dock inte.
– När jag släppte Love CPR hade jag redan börjat skriva på materialet till den här skivan. Jag jobbade för fullt tillsammans med en kille som heter Daniel Ledinsky, som är en oerhört stor del av den här nya skivan. Det är rätt konstigt egentligen … Jag och Daniel har känt varandra länge. Vi jobbade faktiskt ihop redan innan, men det var först för två år sedan jag fick reda på att han också skriver musik. Trots att vi är oerhört nära vänner, hade han på något vis lyckats hålla det där hemligt för oss alla. Hur som helst. När jag förstod att han skriver musik frågade jag om vi inte skulle testa att göra det tillsammans.
Det faktum att Petra och Daniel är nära vänner skapade ett klimat i studion hon inte upplevt tidigare – ett mer personligt, avslappnat och tryggare sådant.
– Det hände väldigt mycket i mitt liv under den tiden – både fantastiska och mindre fantastiska saker, och eftersom Daniel är min vän, blev det att vi satt i studion och pratade om allt det där. Jag tror att det var då lusten att testa något nytt föddes. Det var inte planerat. Det bara hände. Men när det väl hände kändes det helt fantastiskt.

Vad var det som kändes fantastiskt?
– Det var så härligt att få hoppa in i någonting helt nytt och att få skriva en annan typ av musik på ett annat språk. Men framför allt var det härligt att bara strunta i alla förväntningar och göra precis det jag vill. Jag fick verkligen en kick av det! Jag menar, jag har ju gjort typ samma sak i tio år. Eller nej, det är inte riktigt sant. Jag har såklart utvecklat min dansmusik också, men det var ändå skönt att bara få släppa taget om allt det gamla och konstatera att saker och ting inte behöver vara på ett visst sätt bara för att de varit så tidigare.

Var det inte lite läskigt att plötsligt skriva och sjunga på sitt modersmål? Det måste ju till exempel vara mycket värre att sjunga "jag älskar dig" än "I love you"?
– Jag tyckte mest att det var skönt, faktiskt. När man skriver på engelska så kommer man såhimla lätt undan. Orden är liksom bara ord, om du förstår vad jag menar? Men när man skriver på svenska blir varje ord så mycket mer än bara ett ord. Med ordet följer en massa associationer och det sätts in i ett mycket större sammanhang. "Jag älskar dig" är ett bra exempel. När man hör det på svenska relaterar man ju till det på ett mycket mer personligt vis. Det är väl därför det låter så starkt? Men det vill man ju att det ska göra! Eller hur!? Musik för brustna hjärtan. Vi sitter på en lunchrestaurang vid Hammarbyleden. Ur en skränig högtalare strömmar musik som stör Petra så pass att hon kliver bort och ber personalen att sänka. När hon kommer tillbaka, märkbart lättad, förklarar hon varför hon anser Inferno vara hennes mest personliga album hittills.
– Jag är inte bara dansmusik och show, och den här gången handlar det inte heller bara om det. Det är inte längre bara party. Nu hörs de andra känslorna också, de man har kvar när festen är slut, om du förstår vad jag menar?

Är det svårt att skriva om kärlek och brustna hjärtan och sådant där? Jag menar, man har ju redan sjungit om det där i jag vet inte hur många hundra år.
– Visst är det så att en otroligt stor del av världens alla låtar handlar om kärlek. Men det finns ju en anledning till det, och det finns en anledning till att man fortsätter att skriva om det. Det där är ju det största och viktigaste som finns i livet. Och det värsta när det går åt helvete, såklart. Just därför är det ett tema som aldrig någonsin kan bli slitet.

Så det var aldrig svårt att hitta inspiration?
– Nej, absolut inte. Alla har ju sin egen berättelse. Alla har sina egna förälskelser. Alla har fått sitt hjärta krossat.

För vems skull skriver och sjunger man då? För sin egen skull? För lyssnarens skull? Eller för de som krossade ens hjärta?
– Jag har gjort den här skivan för min egen skull. Texterna, musiken, allt är riktat till mig.Sedan är det såklart fantastiskt att skivan faktiskt också släpps på riktigt. Ingen blir ju lyckligare än jag om någon annan därute kan relatera till den och tycker om den på samma sätt som jag gör.

Men vad får du egentligen ut av att sjunga för din egen skull? Når du några nya insikter? Blir du klokare?

– Nej, jag blir inte ett dugg klokare. Det känns bara bra för stunden. Eller nej, det känns nog faktiskt inte ens bättre. Men det känns i alla fall. Det känns mycket! Och det är ju härligt att få känna, eller hur? Det är ju därifrån man vill ta det. Det är därifrån musiken ska komma. Det är fruktansvärt när man inte längre känner, när allting bara är ett ändlöst repande, när man inte längre skapar utan allt bara sker på automatik. Då har man förvandlats till en robot. Så får det inte vara. Man måste få bygga sin egen värld på något vis.

Du nämnde tidigare att du och producenten Daniel Ledinsky arbetade väldigt nära tillsammans. Blir det aldrig en konflikt mellan att få "skapa sin egen värld" och "skapa tillsammans"?

– Nä, jag är van. Jag har knappt spelat in några egna låtar sedan jag var en liten flicka som satt på rummet med min portastudio. Tvärtom tycker jag att det skönt att få bolla med någon och se vad som verkligen är bra idéer och vad som bara är tokiga infall. Dessutom tror jag att man måste acceptera att man inte är bäst på allt. Så är det i alla fall för mig. Det blir faktiskt bättre när jag vågar ta hjälp av andra som är proffs på just sin sak. Och så får man ju inte glömma bort hur roligt det är att jobba tillsammans. Det vore ju trist att bara sitta ensam hela dagarna.
 
Det är inte bara Daniel Ledinsky som hjälpt till att skriva de elva låtarna på Inferno. Till upphovsmännen räknas även Saska Becker (som bland annat jobbat med Albin Gromer och Mange Schmidt) och Jocke Berg från Kent. Saska kände hon sedan tidigare. Jocke var däremot en ny bekantskap – en bekantskap som inleddes lite märkligt. Såhär: Petra och Jocke har gemensammabekanta som på var sin flank tjatat på dem att de borde göra något tillsammans. Till slut bestämde de sig för att lyssna på vännernas råd, och efter ett kort telefonsamtal bestämde man att Petra skulle åka över till Jockes lägenhet och lyssna
på ett par låtar han skrivit. Sagt och gjort. Petra knackade på hos Jocke, som tog fram sin gitarr och spelade en låt han trodde att hon skulle tycka om. Det gjorde hon. Faktum är att han inte ens hann spela färdigt låten innan hon brast ut i tårar.
– Han blev såklart rätt förvånad, skrattar Petra. Det är ju en rätt konstig grej att göra första gången man träffas. Att störtlipa, menar jag. Men han träffade så jäkla rätt med den där låten. Det hände som sagt ganska mycket i mitt liv den här tiden, och utan att veta om det, hade han lyckats fånga in allt det där. På pricken.

Vilken låt var det? Är den med på skivan?

– Ja. Sanningen heter den.

Vad vill du att Inferno ska ha samma effekt på dina lyssnare? Vill du att de ska börja störtlipa?
– Näää … jag vill nog att de ska tänka:
gud, vilken bra skiva! Eller såhär: jag vill att de ska känna som jag själv gör när jag hör en skiva jag älskar – jag får gåshud och känner hur jag lättar från marken. Det är den bästa känsla som finns! Det är egentligen helt sjukt att man kan känna så av en jäkla låt! Tänk om folk känner så när de lyssnar på min platta – blir berörda och lättar från marken. Det vore fett.

Känner du någonsin precis tvärtom, att du blir dödstrött på musik?
– Ja, verkligen. Jag blir ofta trött på musik. När jag vaknar på morgonen sätter jag genast på musik och sedan åker jag kanske iväg till studion och jobbar hela dagen. När jag sedan kommer hem på kvällen och har befunnit mig i det där hela dagen, då kan jag verkligen känna att jag bara vill ha det så tyst som möjligt.

Vad lyssnar du förresten på för musik på morgonen?
– Det är olika. Något som får igång mig. På sistone har jag lyssnat rätt mycket på Beyoncés syrra Solange. Hon är grym. Hon är liksom lite skitigare än Beyoncé. Inte lika tekniskt perfekt. Det gillar jag.

Nu när du säger det så låter faktiskt din röst också lite skitigare på din nya skiva. Eller hesare i alla fall.
– Jag blir nog lite hesare för varje år, tror jag. Det är inte så att jag sjunger på något annat sätt eller att vi producerat det annorlunda. Däremot vågade vi kanske vara lite slarvigare. Jag var inte alltid mitt mest uppsjungna jag, om vi säger så. Någon gång hände det till och med att vi spelade in efter en hel natt utan sömn. Men som sagt, jag blir hesare för varje år som går. Det kommer att sluta med att jag bara sitter och väser.

Vad händer inom den mer överskådliga framtiden? Kommer du att gå tillbaka till att vara September eller fortsätter du på det här spåret?
– Jag kommer nog att vilja göra … det här. Mer.

 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA