x

Evigt outtröttliga hardcorepionjärer

Evigt outtröttliga hardcorepionjärer

− Det är en svår balansgång, åtminstone när det kommer till att förklara hur vi resonerar när vi skriver våra album och allt som följer därefter. Att bara säga att vi gör det för vår skull vore sant, men det låter själviskt. Att säga att vi släpper musik, turnerar, allt det där, bara för fansen och för deras skull, är också inte helt korrekt även om det självfallet är sant. Det som är allra viktigast för oss själva är då såklart vad vi själva tycker och känner, och att vi gör det för vår skull framför allt, och vår förhoppning är alltid att alla som känner sig involverade i vårt band blir nöjda med det. Vilket är en omöjlighet, så du förstår säkert att det finns rätt självklara anledningar till varför vi för längesedan bestämde oss för att tänka på annat, saker som vi anser är viktigare, och på så sätt göra det tydligt för våra fans att vi bryr oss, men på ett annat sätt.

Rösten i telefonen ursäktar sig, tystnar och försvinner därefter en kort stund, byts ut till något mer avlägset, till två röster som lågmält diskuterar en leverans. En kund har kommit förbi för att sälja färg till, och köper ofta tillbaka resultatet, väldigt igenkännliga och ofta våldsamma målningar, som ofta hittar sin väg ut som visuellt ackompanjemang till diverse album från band tillhörande den tyngre musikens skola. Detta är vad Jacob Bannon ägnar sin tid åt när han inte spelar i de senaste 20 årens mest betydelsefulla och av kritiker världen över högt vördade hardcore-band, när han inte flänger sig omkring på scener på alla kontinenter. Det är en sida av sångaren som vidare spinner på hans image, i brist på bättre beskrivningar av hans säregna sätt, som en man väldigt (ständigt) involverad i sin konst. Det är också en sida som ibland mycket felaktigt får honom och hans bandkollegor att verka som karaktärer missanpassade i en tid som hunnit ikapp och sprungit om dem. 

Världen har förändrats oberäkneligt mycket sedan Converge poserade för Close-Up Magazine vid Slussen för åtta år sedan, med ett tunnelbanetåg på väg in mot stationen och Stadshuset långt i bakgrunden, en iskall vinterdag. Den har hunnit förändras otroligt mycket bara sedan den eldiga, överhettade spelning de gjorde mitt under sommaren på Axe To Fall-turnén i samma lokal. Och den var än mer förändrad när Converge släppte sitt åttonde album för två månader sedan, men det är ingenting som har nämnvärt påverkat eller ens berört kvartetten. 2012 års Converge är helt annorlunda från upplagorna från 2004 och 2010. Men också på många fundamentala sätt exakt in i de allra minsta detaljerna likadant som det band som låg bakom Halo In A Haystack.

− Den främsta anledningen till att vi själva inte förändrats inom bandet är för att vi definitivt har gjort det som personer i övrigt. Vi har växt upp tillsammans och utvecklats tillsammans, och snabbt blivit medvetna om vad vi tycker att Converge är. Vi har varit en av få konstanta ting inom de genrer vi sägs röra oss inom sedan vi började, samtidigt som allt runt oss förändrats och ofta trendanpassats. Vi har däremot aldrig ändrat på något bara för att världen utanför bandet tycker att vi ska det eller för att banden runtomkring oss gjort det. Du tycker att vårt nya album innehåller element av Black Sabbath och Van Halen, till och med AC/DC? Jag håller med, absolut, och jag förstår exakt vilka delar du syftar på. Och jag tycker framför allt att det är naturligt att sådant blöder in i musiken, jag tycker om när det gör det, och det underhåller mig när någon hör en av de låtarna och tänker "det där är en Van Halen-låt skriven av Converge". Det är en enorm komplimang eftersom det är där våra rötter är, det är den musiken som formade oss i början av vår karriär och det är logiskt att det hörs i vår version av hardcore och metal att musikens historia finns där, i Converge-paket.

I övrigt är All We Love We Leave Behind ingenting Jacob kommer att diskutera överdrivet mycket. Det är sådan han är. Han vill inte på något sätt försäga sig eller råka låta vad han tycker och känner om låtarna i synnerhet färga av sig på lyssnare och läsare, upplevelsen ska vara unik likaså tolkningen av verket i fråga, och den inställningen vägrar han vika sig om. Jacob Bannon är nästan skrämmande i sin eviga diplomati, och har ett välkänt och mycket gott rykte om att vara väldigt eftertänksam och noggrann, en person som inte tar något för givet och tar varje möjlighet han får att diskutera sin konstform, så länge han bemöts relativt fördomslöst och med ett öppet sinne.

− Det viktigaste för mig har alltid varit att vara sann mot mig själv och mina motiv. Mina anledningar till att göra detta när jag var ung, eller yngre kan vi väl säga, har inte förändrats med åren, och det gör mig lättad. Det hjälper mig att inte tappa fotfästet och oroa mig över varför jag sätter mig i en skåpbil som skumpar omkring i USA och Europa några månader varje år. Det hjälper mig att känna ett värde i att sitta i studion och producera musik som vi vet är svår att ta till sig, vi vet att den är utmanande och långt ifrån enkel att lyssna på. Men vi vet därför också att de som gillar oss verkligen gör det på riktigt. De har kämpat för att gilla oss. Och vi har kämpat för att fortsätta spela. Det känns som ett sunt förhållande.

När Converge ställer sig på scen i Göteborg och Stockholm i december 2012 har de hunnit göra en kort USA-runda i stöd för sitt senaste album, det åttonde i ordningen som liksom i princip alla sina föregångare hamnat på årsbästalistor och snittar ett väldigt högt medelbetyg, och bara nyligen påbörjat sin Europa-turné. Rapporterna talar om ett band som vässat sina färdigheter till nästan astronomiska nivåer och på många sätt låter bättre än någonsin. Det skulle kunna låta som en ordentlig överdrift för ett band vars musik är så straffande och så råbarkad som den är, speciellt när de spelat densamma i 20 år och framfört den live på det kompromisslösa sett bara de kan göra minst lika länge. För Converge skulle det aldrig kunna vara på något annat sätt, de vet ingenting annat och ser ingen anledning till att förändra någonting som så tydligt fungerar och är på deras egna sätt. 

− Det har funnits hundratals avfarter på vägen hit. Kalla det majorbolag eller andra så kallade lukrativa erbjudanden, eller bara förslag som hade förändrat saker för oss till det många anser är bättre. Men det hade inte varit vårt sätt då. Det hade inte varit Converge. Detta är vad vi gör bäst och det som gör oss gladast, och även om det ibland verkar som att vi inte bryr oss om vad folk tycker om vad vi gör så kan jag försäkra dig om att vi är lyckliga över att folk fortfarande vill vara med på resan. Trots att det är väldigt utmanande. Jag hoppas att folk känner att musiken, konserterna, gemenskapen är en tillräckligt värdig belöning.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA