x

Timbuktu & Damn!: Bästa tiden är nu

Timbuktu & Damn!: Bästa tiden är nu

I tio år har de spelat tillsammans. Timbuktu & Damn! och låtarna har fått utvecklas på scener både i hemlandet och utomlands. Nu firar de jubileumet med ett speciellt livedokument.

– Jag kommer ihåg när vi spelade i en liten by i Moçambique, utan backdrop eller något sånt där, bara vi och instrumenten, och publiken var helt blickstilla, reaktionslösa, säger Jason "Timbuktu" Diakité.

– Vi hade tillräckligt med erfarenhet för att inte slås ner av det lika mycket som vi säkert skulle när vi var mer gröna, så vi fortsatte snabbt in i nästa låt. Samma reaktion. En till låt. Samma. Men vi körde vidare, försökte behålla vårt cool, och spelade klart en spelning som åtminstone vi kände var bra. 
– Efteråt frågade någon av de som vi åkte ner med en stamledare om de inte gillade musiken, varpå han svarade "jo, absolut, det är väldigt bra musik, men varför är låtarna så korta?". De har aldrig hört, aldrig spelat, något som tar slut så snabbt som våra låtar gjorde. Där har de trumcirklar, rytmer som pågår hur länge som helst och blir nästan hypnotiserande. Det var ju en ordentlig tankeställare, och en rolig sådan som vi inte är direkt vana vid.
Det är mitt i oktober 2012, den första dagen på ett halvår i Stockholm som dansar farligt nära fryspunkten och som till slut brutit sig förbi till en ynka minusgrad. Således är det frostigt utomhus denna första fysiska förkylningsdag på väldigt länge. Och Jason Diakité har förbannat sig själv, vädret, Stockholm och den tidiga morgonen. Först efter en snus och en kaffe börjar han känna sig vaken och någorlunda mänsklig igen. Hans mycket goda vän, bandledare och kreativa partner Svante Lodén sitter fast i bilköer men är på väg för att prata om sitt Damn! och deras jubilerande under 2012. Jason kliar sig förstrött på hakan, funderar på vad den korta berättelsen om en av alla dessa ovanliga spelningar han gjort  och som han precis orerat om egentligen  betyder, och bestämmer sig för att le åt  det hela istället, följt av en lätt skakning av huvudet. Om det är åt absurditeten i att ett svenskt band faktiskt får spela så långt bort från bekväma breddgrader som Moçambique, eller åt hela den ständiga cirkus som dagens version av Timbuktu & Damn! har blivit, är rätt oklart.
Timbuktu & Damn! är ett bevisat begåvat liveband. Om det är något som Svante och Jason stoltserar med så är det just det faktum att deras gemensamma projekt idag är smått enastående live, och om det är något de känner att de gångna tio åren verkligen gett dem så är det tillräckligt med erfarenhet för att hålla i en show som underhåller vecka in och vecka ut. Därför var det naturligt att för tioårsjubileumet på bästa möjliga sätt dokumentera detta utan att det känns ihåligt, eller bara blir ytterligare en samling eller liveskiva, verk som timbuktu redan har tillräckligt med bakom sig. 

Jason: Vi har släppte både livealbum och samlingsskiva tidigare men med all respekt till de verken så ville vi göra någonting annat för att fira vårt tionde år tillsammans. Det enda logiska och mest spännande kändes då att göra något som underhåller oss och känns som talande för vilka vi är idag.
Svante: Det är rätt enkelt egentligen, speciellt om man ser på musik på det sätt vi gör och försöker leva med det på det sätt som vi försöker. Det finns inte särskilt mycket en musiker kan släppa som är osexigare än en vanlig samlingsplatta, det hoppas jag att folk förstår att vi tycker. och då menar jag en samlingsplatta som bara består av singlar … vi har släppt samlingsskiva tidigare, ja. och det står vi bakom och gör vårt bästa för att göra det bästa vi kan av. men vi ville åtminstone försöka utmana oss lite mer.
Jason: Detta känns betydligt bättre, betydligt mer som oss, som något Timbuktu & Damn! står bakom och gillar på ett annat sätt. För det gör vi ju. Väldigt mycket.Detta som den man som kallas för överste funkpräst i Damn! ochTimbuktu pratar om är, ändå, just en samlingsskiva. Men en hyfsat annorlunda sådan. När det danade för bandledarna att de faktiskt hållit ihop, hållit igång, hållit på i tio år nu såg bägge två möjligheterna innan de fastnade för det självklart nostalgiska. Istället för att fira på ett kanske normativt enklare sätt, genom en jubileumsturné och ett vanligt hopkok innehållande låtar i originalversion som ändå återfinns på äldre album, ville vännerna töja lite på gränserna och titta på ett dokumenterat och väl genomfört decennium av musik utanför dess ramar. Därifrån kom idén att skapa Full Ära, ett livedokument och en samlingsskiva, men på ett annat sätt. Ett sätt som känns helt rätt för Timbuktu & Damn!, och helt logiskt. Full Ära är enligt Jason och svante helt enkelt de bästa låtar de gjort tillsammans, som Timbuktu skrivit klart och tagit ut ur studion för att presentera för Svante och Damn!, som sedan gjort det till något helt annat live. 

 

 

Jason: Vi ville visa vad vi kan och vad vi tycker är det allra bästa med Timbuktu & Damn! och det tycker jag att Full Ära gör. Det är en sak att bara samla låtarna men de har utvecklats genom åren precis som vi har utvecklats genom åren, det är på detta sätt som musiken låter idag så det enda rätta var att presentera dem på det sättet också. om vi ska göra detta i den form som vi tycker Timbuktu & Damn! är allra bäst på … när, om inte nu? Alla dessa platser som vi får äran att spela på och besöka och ge tillbaka något till har lärt oss väldigt mycket. och att det gått så bra som det har gjort denna turnérunda har fått oss att verkligen känna att vi är riktigt bra just nu. 

Jason: Jag minns när vi mitt i turnerandet en gång fick en inbjudan till att spela på Apollo Theatre via en vän som så gärna ville se oss spela att han ordnat ihop ett sätt för oss att faktiskt få möjlighet att bli bokade. så vi åkte dit, självklart åkte vi dit, det är ju för fan Apollo Theatre det handlar om, det är en dröm att få spela där. när vi kom dit sa någon som jobbar där ungefär "spotta ut tuggummit, säg ingenting och rör er inte", vi var livrädda och mer nervösa än vi någonsin varit redan och så sa han något sånt som verkligen satte nerverna i helspänn. Sen vände han sig om med världens leende och skrattade, "i'm just kidding, guys. Just enjoy yourselves, we really appreciate you being here". Då var vi inte ens i närheten av det vi klarar av att göra live idag. tanken har alltid funnits där men kanske inte modet, kanske inte kunnandet eller kvalitén. men nu alltså … nu kan vi detta. om vi inte ska försöka göra detta fulltaligt utomlands nu, när? Det är dags. åtminstone för att försöka.

 

 

 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA