x

Rockstjärnelivets motsatser

Rockstjärnelivets motsatser

På golvet inne på Debaser Slussen står en röra av massiva förvaringslådor typiska för rockband vana vid betydligt större scener än vad denna pittoreska rockklubb erbjuder. Tjocka knyten av kablar dras in genom backstageområdet, förstärkare som inte borde gå igenom ytterdörrarna skjutsas upp på scen, en smärre armé av gitarrer ställs fram.

Det är så här det ser ut när ett band som vuxit sig väldigt stora tar ett steg ner för att testa sig själva, testa nytt material, och tvinga in ny luft in i bandets lungor. Det är så här det ser ut när Biffy Clyro, vars senaste storskaliga turné hölls framför 30 000 personer från kväll till kväll, istället bestämmer sig för att spela för under 1 000 personer. Det har hunnit passera sju och ett halvt år sedan Biffy Clyro var ett band som vanligtvis huserade i Debaser Slussen-stora lokaler. De har sakta men med växande säkerhet med åren gått från klarhet till klarhet och blivit ett av Storbritanniens allra största, mest lysande, och lika självklart bombastiska band.

I november 2012 bokade den skotska trion in en kort Europaturné, helt bestående av klubbspelningar på ställen med kapacitet som knappt skulle fylla den främsta ståplatssektionen på bandets vanliga arenaspelningar. Bara för att verkligen se om de är värda all uppmärksamhet.

Utmana sig själv

Forsarna hörs in till turnébussen som står parkerad farligt nära det öppna vattnet bakom Debaser Slussen i Stockholm. Det känns knappt som att den får plats på lastplatsen och vinden piskar mot bussens fönster i takt med att vågorna rullar in i slussen.

– Varför tror folk att vi skulle vara vana vid väder som detta? Det är ju obekvämt att ha det så här kallt, varför skulle vi egentligen finna oss väl tillrätta i detta än andra bara för att vi är från Skottland?, suckar James Johnston lättsamt när hans frusna bandkollega Simon Neil stiger in. Mycket stiliga, mycket välklädda, sitter de bredvid varandra och bollar tankar, debatterar lite vidare kring detta med väder och nordmän, men landar till slut med att Simon Neil påtalar turnén.

– Jag hoppas verkligen att ingen missförstår oss när vi pratar om hur det är att spela på stora arenor, det är en dröm som vi lever i och som vi aldrig lyckas förstå oss på hur ofta vi än spelar, men det är mycket mer av en inövad show än vad det är att spela live så här. Detta, min vän, detta är en sann utmaning. Det är här band får känna att de lever på riktigt. Det är här vi får se om vi faktiskt är bra.

Bakom bardisken står en tjej med lätt rosafärgat hår, hon kommer från Australien och har hamnat här tusentals mil hemifrån tack vare kärleken, och sedan fått se allt förändras. Hon berättar att det var löften om en tvåsamhet som tog henne till den svenska huvudstaden, men när Stockholm väl började kännas som hemma förvandlades kärleken till en olycklig sådan, med komplicerade och oavslutade relationer som spirat i mörkret utan hennes vetskap. Med ett trevande leende pekar hon, trots den förståeligt miserabla situation hon erkänner att hon är i, ut mot den växande publikmassan, och menar att allt det svåra ändå fört henne till detta, och det kan hon inte klaga på eller kalla betydelselöst. Simon Neil nickar förstående när detta återberättas för honom, menar att det är betydelsefullt för att känslan är bekant. Han vet att det betyder något att de spelar på Debaser Slussen av alla ställen just denna kväll i november, och han funderar högt på betydelsen av att spela litet för att senare kunna spela stort, hur det nya albumet tar plats i bandets historia.

– Efter förra turnén och Only Revolutions var vi helt slut. Det kom till den punkten där det bästa du kan göra är att undvika dessa människor du älskar och ser som din familj bara för att se till att inte börja hata dem. Jag behövde komma bort från det för att komma ihåg att jag älskar alla som gör detta med mig. Jag behövde ladda om och känna att alla jag har i min närhet när vi är igång med musiken finns där även om vi inte träffas dag in och dag ut ett tag. Det är därifrån Opposites tog form till att börja med.

Två sidor av myntet

När Biffy Clyro fann sig i replokaler igen var det med en annan sorts dignitet, med andra mål, andra idéer och andra tankegångar. Värdet av att ha kommit så långt hade denna gång fått sjunka in ordentligt under den tid Simon Neil beskriver som ett nödvändigt uppvaknande. För från de prövningarna kom grunden till det som blev Opposites, ett album som skrevs och delades upp över två skivor med sånger som agerar som motpoler, olika berättelser som inte hade kunnat existera utan varandra.

– Efter att ha varit ifrån varandra lite hamnade vi i en kreativ sits där det inte bara kändes värt utan också nödvändigt att belysa de olika sidorna av det vi gick igenom. Därför har Opposites fått två halvor, där The Sand At The Core Of Our Bones går in i allt det tuffa och jobbiga, det rent förbannade på livet och allt runtomkring som kändes för jävligt just då, och The Land At The End Of Our Toes spelar ut som en väg tillbaka och en resa vidare, framåt till något bättre.

De välklädda, vältaliga skottarna är som förvandlade när scenen kallar. Där är de förvisso fortfarande väldigt propra och vänliga, men nu halvnakna och frustande. Musiken de spelar är en smått djurisk sådan, en nästan skogstokig variation av hardcore-inspirerad rock som inte skyr ifrån att både låta metal färga av sig på bandets hårdaste riff eller den klassiska brittiska allsångsådran att kräva sin plats i varenda bejublad refräng. På det stora hela liknar konserten en 86 minuter lång omgång av hela havet stormar. Ändå är de alltjämt, på många sätt, ett helt vanligt rockband vars medlemmar är ännu vanligare killar från härdade städer i Skottland, bara mycket hårdare än det genomsnittliga storskaliga rockbandet, och betydligt mer utmanande ljudmässigt och musikaliskt.

– Vi har haft turen att komma så här långt och fått göra det på våra villkor och för det mesta efter våra önskemål, och vi har fått göra det genom att bli vårt egna favoritband, säger Simon Neil. Vi är här idag för att vi hållit fast vid vad vi vill göra med vår musik, och att få spela just här igen, där vi spelat tidigare och så många fantastiska band gjort detsamma och sedan exploderat, är en ynnest. Vi hoppas vi gör Debaser rättvisa. Och att ni gillar var vi har tagit vår musik.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA