x

The Embassy följer ingen lag

The Embassy följer ingen lag

En bit ut anför Göteborgs stadskärna, i det ena hörnet av ett konditori av klassiskt snitt, sitter sångaren och gitarristen Fredrik Lindson med en dubbel espresso och en hasselnötskaka. Platsen är vald med omsorg. Här brukar han och Embassykompanjonen, programmeraren Torbjörn Håkansson fika och smida planer. Rakt över gatan ligger dessutom studion där den nya skivan, Sweet Sensation, mixades. Fredrik berättar om bandets hållning:

– Vi följer ingen lag som säger att man måste släppa album regelbundet, det var några år då vi inte kände för det helt enkelt. Tanken att släppa en låt då och då kändes helt naturligt. Men sedan insåg vi att det inte gav oss någon riktig tillfredsställelse. Det finns något i ett album som gör att man tvingas definiera sig själv, få en riktning. Rent kommersiellt hade vi kunnat släppa en skiva som lät som Tacking 2008 men det tog emot. Det kändes olustigt att sitta där med samma gitarrvändor en gång till.

Inför den nya skivan skaffade duon ett eget utrymme och arbetade i två år med att forma det som skulle bli Sweet Sensation. Vid tidigare inspelningar har producenter anlitats, allra mest frekvent Björn Olsson, som den här gången spelade in skivans gitarrer. För övrigt skötte duon allt själv.

– Vi har en väldigt bra lokal, med en liten vrå där vi spelar in och ett stort rum där vi sitter och samtalar. Lite omvända proportioner för hur en studio brukar se ut. Vi utvecklas i relationen med varandra och så blir musiken till som en sorts bieffekt, berättar Fredrik.

Service-eran är över

Det inflytelserika skivbolaget Service var under tio års tid en samlingspunkt för kreatörer av en helt ny sorts popmusik. Under Services paraply fick så olika uttryck som Jens Lekmans romanticism, Studios rymd och The Tough Alliances stökighet plats. Ett av det inflytelserika bolagets sista releaser blev Life In The Trenches, ett retrospektiv över allt det som The Embassy gett ut vid sidan av albumen. Det blev det slutgiltiga av sammanlagt elva Embassysläpp under Service-etiketten.

Kan ni sakna Service-tiden?

– Jag borde säga att jag inte saknar … men det gör jag. Svensk pop var rörlig och inopportun 2002 till 2006, en rörelse, säger Torbjörn, via mejl från sin nuvarande hemadress i Stockholm.

– Jag är väldigt glad att ha upplevt det. Det fanns en oerhörd dynamik, som gjorde att nog alla inblandade i Service stärktes. Men jag längtar inte alls efter att vara tillbaks i det nu, svarar Fredrik.

The Embassy känner sig lugna och fria i sin nuvarande situation. Fredrik tror inte att det finns samma förväntning på att de ska leverera en Tacking del två som tidigare, och ser det kommande albumet som en sorts nystart.

– När vi spelade in första skivan, Futile Crimes, var vi ju ingenting, så i den fanns det något storögt och naivt. På Tacking var det helt andra förutsättningar, så vi påverkas ju så klart av omgivningen. Nu vet jag inte vad vår position är längre, vilket gör att det blir en annan upplevelse.

Politisk drivkraft

Om man går in på The Embassys hemsida och klickar på ordet Artist får man upp en lista över politiska förhållningssätt. En av bandets flera bloggsajter, Beast Amazin, är tydligt driven av upprördhet över orättvisa strukturer i världen, över accelererande klimatförändringar, ohållbar konsumtion och bankers girighet. Och i låten I-D från den nya skivan upprepas frasen "Rather die on your feet, than live on your knees". The Embassy verkar uppriktigt sagt vara ganska indignerade.

– Ja, det är Torbjörn som står bakom Beast Amazin men jag försöker göra något poetiskt av samma känslor. Så lite av det indignerade kommer nog fram i texterna. Det har alltid varit en drivkraft. Vi vill bort ifrån och motsäga oss normer men har inte uttryckt det i form av slagord, utan har istället försökt visa på upprördheten på vårt sätt, säger Fredrik.

Vilka andra band och artister tycker ni har vävt in politiskt engagemang på ett intressant sätt i sitt uttryck?

– Åh, det finns ju mängder. Jag tycker att Kindness har något politiskt men är väldigt långt från slagorden. Han förespråkar en sorts inkluderande och jag inspireras att göra något själv. Det är som första tecknet på att musik är bra, att man vill att skapa något eget. El Perro Del Mar tar ju ställning rent faktiskt men jag tycker hon gör det även i de små gesterna. När det kommer till äldre musik inspireras vi ju mycket av housemusik från 80-talet. Den housen var verkligen antirasistisk och sexualpolitiskt laddad och hade även ett Do It Yourself-perspektiv. Och Mattias Alkberg är ju väldigt uttryckt politisk, det är ingen tvekan om var han står. Han hanterar det politiska språket väldigt bra.

Torbjörn ger sin syn på saken:

– Bra pop är antiaktoritär och snäll, det räcker som politisk agenda. Typ George Michael, Paul Heaton, Jamie Principle och Marine Girls.

Postpunkbandet Marine Girls, där bland annat Tracey Thorn ingick, återkommer på Sweet Sensation. Spåret U byggs på en inspelning av en intervju där bandets medlemmar resonerar kring sin position och att inte vilja följa normer för hur ett band förväntas agera. Det blev både en salut till Marine Girls och behandlar dessutom frågor som reflekterats genom hela The Embassys existens. Duon lyckades provocera vissa människor genom att på sina tidiga pressbilder bära Lacostetröjor ombord på flotta båtar istället för att inta de vanliga rockposerna. De har försökt utmana den gängse ordningen kring hur ett band bör bete sig på en scen, bara genom att egentligen vara sig själva. Fredrik menar att det finns en helt annan acceptans idag men nämner några exempel från The Embassy-historien, då till och med extremt små förskjutningar kunde sticka i ögonen på vissa:

– Jag minns att någon för tio år sedan skrev att det var osannolikt att det bara var vi två på scen. Jag kommer också ihåg att vi tyckte att det var så tråkigt att alla band skulle dricka öl på scen så vi hade aldrig ölflaskor på scen utan vinglas. Då var det en recension som gick ut på att vi var förmer, att "det inte duger med Budweiser, nä, Bourdeaux ska det vara".

Alla ljud är lika viktiga

På den nya låten Related Artist förgylls ljudspåret av fågelläten, i singeln Roundkick rinner ett pärlande skratt förbi och i slutet av Stage Persona tycks ljudet av en arbetande såg höras. Oväntade samplingar är något som utmärker duons musik. Torbjörn experimenterade med sampling i bandprojekt redan innan The Embassy startade.

– Jag samlar bara ljud från sammanhang jag gillar, som kan lära mig något, som förflyttar mig. Det kan vara från alla möjliga genrer. När vi senare lyfter alla idéer till låtar blir det vanskapt och nytt, en superhybrid historia, säger han.

– Det handlar nog om synen på musik, att de ljuden inte är utfyllnad, utan lika viktiga som allt annat. Ett fågelljud betyder lika mycket som en trumma, som ett instrument bland andra. Det symboliserar en omfamning av det vi gillar. Det finns därför något väldigt personligt i det, förklarar Fredrik.

En annan utstickande textrad från den nya skivan kommer från låten Nightshift och lyder "When all stand stands still, we're moving on". Omslaget till Sweet Sensation pryds av fem ord, Concept, Relation, Audience, Process och Identity. Två indikatorer som vittnar om The Embassys framåtskridande och ifrågasättande inställning till sin musik.

– En stor och positiv drivkraft i Embassy är att revanschera. Man är inne på rätt spår men tycker inte själv att man lyckas fullt ut och därför måste man försöka igen. Det finns en tanke om att något mer och annorlunda alltid måste läggas till helheten. Vi har till exempel aldrig spelat två spelningar med samma låtlista nån gång. Att vara i ständig förändring är det som ger oss något i slutändan.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA